Helvetes jävla minne

Dagbok 13 september 2005

Det är natt och klockan är snart halv fyra. Tanken var att jag skulle sova för länge sedan med jag kan inte. Jag har läkarbesök i morgon. Vanliga prover så de är ingen fara, men de blir inte roligare att göra om man är trött.
Det blåser ut, eller det är mer full storm. Skönt att hösten är på väg nu. Tycker om hösten med dess stormar och regnoväder.
Snart ska jag ha semester. Om 1 1/2 vecka ska jag ha flera veckors semester. Det är första gången sen 1997 som jag tar semester på detta sätt. Tidigare har jag bara haft strödagar eller så har semesterdagarna gått åt till att gå till läkaren. Nu ska jag ha semester med allt vad det innebär.
Jag går fortfarande lite med en enorm lättnad i kroppen efter att det blev klart med anställningen. Det går inte beskriva hur skönt det känns att ha det lugnet över mig. Det är mycket som fallit på plats tack vare detta, mycket men inte allt.
Det hände en sak för några veckor sedan som jag inte berättat. Av en total slump blev jag på ett nästan perverst typiskt sätt påmind om ett gammal spöke. Eller så speciellt gammalt är det väl inte, och något direkt spöke är det inte heller. Självklart är det Alex jag talar om.
Denna slump i kombination med för mycket tankar ledde häromnatten till ett ”bråk” men en person som jag känt längre än Alex men som fick stå tillbaka då och som idag uppenbarligen mått dåligare än jag förstått på grund av det jag gått igenom.
Han var arg och ledsen. Han tyckte att jag helt låst mig på såna som Alex. Han saknade den Walle som hade känslor och som hade hjärta sade han. Han kände inte igen den Walle som fanns idag, den Walle som aldrig släpper in någon längre. Han som lämnar hjärtat utanför. Den Walle som blivit iskall.
Jag förtjänade att höra det. Denna kille har fått ta mycket skit, både sånt som jag vetat om men även sånt jag inte tänkt på. Jag såg honom inte för jag hade stängt av mig.
Det sades mycket den natten. Många hårda ord och jag lät honom säga det. Vad skulle jag säga? Att han hade fel? Att jag hade rätt? Att det inte var så? Han hade ju inte fel, utan rätt.
Jag dog den 17 januari 2004 och fortsatte att vara död månaderna efter det. Frågan är väl om jag börjat leva igen.
Visst, jag har kämpat med sjukdomar och arbete. Jag slåss med näbbar och klor för att klara mig, och än så länge har jag lyckats ganska bra. Fast när vi kommer till känslor blir det värre. Där släpper jag inte in någon. Jag vågar inte öppna mig helt för tänk om! Tänk om telefonen ringer och allt bara var en dröm, en mardröm, en illusion, ett spel.
Tänk om någon mer förklarar att jag är äcklig. Tänk om någon mer upplever formen av kärlek som jag ger som hotfull, äcklig och sjuk. Tänk om fler personer måste ljuga för att få mig lugn. Tänk om jag någonsin mer får höra meningar som ”Varje gång efter att vi varit med varandra så ville jag bara komma därifrån, liksom dö”, ”Jag kan inte fatta hur jag kunde ljuga för dig och säga att jag älskade dig, jag fattar inte att jag sade sånt”
Världen är inte Alex. Världen är inte Alex familj. Tack gode Gud för det. Men min värld bestod bland annat av Alex. Den bestod av en kille som jag älskade väldigt mycket. En kille som jag ville hjälpa och stötta på alla sätt. En kille som ville ligga framför mig med min arm omkring honom och min hand utanför sitt hjärta. En kille som alltid brukade lyfta lite på huvudet och säga ”Jag älskar dig”. Det bestod min värld av, och den delen av min värld blev utan någon förvarning ryckt undan mig. Sen när den försvann blev den utbytt av totalt förstörda minnen. Jag fick inte behålla något av det som Alex gett mig. Ingenting fick vara sant, ingenting fick vara heligt. Allt hade bara varit en dröm, en mardröm.
Sedan samtalet/bråket häromnatten har allt snurrat väldigt fort i skallen på mig. Jag vet liksom inte vilken ände jag ska börja i. Jag vill så gärna kunna älska igen. Jag vill så gärna kunna känna den där känslan av lycka när man kryper ihop med någon men jag kan inte. Jag kan verkligen inte.
Jag har haft andra sen han bröt. Både rent sexuellt och på någon form av andra känslor, men ingenting fungerar riktigt. Jag har hela tiden velat ha det till att det berott på alla andra men det gör det inte. Det är mig det handlar om. Det är jag som inte släpper in någon. Hjärtat är stängt för reparation. Man kan inte älska någon som stängt av sig.
Så här sitter man nu då. September 2005 och är ensam. Det är en vald/påtvingad ensamhet, jag vet inte riktigt vilken sort det är. Jag vill kunna älska men är livrädd för det. Jag är inte rädd för att bli ihop och göra slut, det sker ju ganska ofta hos oss människor. Däremot är jag livrädd för att bli sårad just på det sättet igen.
Jag trodde under en tid i höst att jag fortfarande tyckte om honom. Att det kanske var det som gjorde att jag var så rädd att släppa in nya, men så är det inte. Bråket häromnatten fick mig att inse det.
Jag har haft så mycket skuldkänslor och ångest på grund av honom. Jag har hatat så innerligt och jag har velat hämnas. Jag har drömt om att få outa honom på värsta sätt. Jag satte till och med ihop en hemsida med de allra ”värsta” korten på honom och tänkte sen regga Helahansnamnisgay.com
Jag ville se honom lida, blöda, dö. Jag ville hämnas på han och hans mor och far. Jag ville göra livet för dom till ett sådant fruktansvärt helvete så dom aldrig kom över det.
Men jag gjorde det inte. Jag gjorde ingenting. Istället skrev jag, och skrev och skrev. Dagböcker, böcker, privata dagböcker och annat. Sida upp och sida ner med ångest, gråt och förtvivlan.
Jag var en våldtäktsman, en människa som manipulerat en annan människa till sex och jag förstod det inte själv.
Allt det där skrivandet lugnade mitt hat. Det och alla samtal med mina vänner fick min själ att inte skrika så mycket. Det fick hatet att varva ner, och istället kom de goda minnena fram. De saker som gjorde att jag faktiskt älskade Alex dök upp.
Men sorgen och rädslan finns kvar och jag vet inte hur jag ska komma ifrån den. Det är också då som hatet kommer tillbaka. Det är då jag vill ringa honom och säga ”2 år tog du ifrån mig, och ytterligare 2 år förstörde du efter det. Var beredd på att det snart är din tur”.
Fast jag ringer aldrig och jag gör ingenting. Istället gör jag som jag brukar göra när någon beter sig som ett svin, jag går undan och gråter och dör lite till i själen.
Jag vill så gärna leva på alla plan. Jag vill så gärna kunna känna den där glädjen över att älska. Jag vill så gärna känna glädjen över att veta om att man är älskad. Han lever säkert jätterbra idag med flickvän, tjej eller knullkompis. Han har kommit över mig nu. Han ägnar inga tankar åt mig och gör han det innehåller dom nog bara att det var skönt att komma ifrån mig. Hans familj har glömt den galne bögen i Göteborg. De bryr sig inte, och har väl i ärlighetens namn ingen anledning att göra det heller.
Jag vill också glömma. Jag hatar mitt förbannade minne som måste komma ihåg var enda jävla liten detalj om allt och alla. På jobb är det bra, det är underbart att vara sekreterare på ett möte och i efterhand kunna redovisa hela mötet (ja minnet mitt är sjukt bra och detaljerat) men i privatlivet är det ett rent helvete. För som i detta fall, blir jag ständigt påmind om saker jag inte vill bli påmind om. Jag vill bara glömma, förtränga och slippa skiten. Jag vill glömma Alex och låta honom vara död. Han kommer aldrig tillbaka och det som skedde efter att han bröt uppväger inte de goda minnen jag har av honom. Därför vill jag glömma. Därför vill jag kunna älska igen. Därför vill jag bara få känna någon form av kärlek, och då menar jag kärlek från mitt håll till en annan människa.

Bookmark the permalink.

One Response to Helvetes jävla minne

  1. Ina says:

    Ibland vore det inte dumt att kunna stänga av sin skalle, du…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *