Gyttja, vänner och funderingar

Dagbok 3 september 2005

Känns som att detta inlägg kommer bli långt, men då har du ju att läsa till hela söndagskaffet 😛
Den senaste tiden och framförallt senaste veckan har jag funderat väldigt mycket på mig själv. Det är det ju inget direkt ovanligt att jag gör men jag har verkligen rannsakat mig själv och försökt komma fram till vad och hur jag känner. Att mycket av dessa funderingar kommer efter Sebbe är väl heller ingen direkt chock för någon.
Jag har denna vecka lärt mig att jag måste sluta förklara mig för allt och alla.
Hela mitt liv är som en enda stor förklaring där jag, så fort någon inte förstår mig, måste förklara vad jag känner och varför jag känner så etc
Jag funderar en del på varför jag hela tiden gör så. Det är ju inte min huvudvärk om folk inte kan eller vill förstå mig. Faktum är att just den där osäkerheten hos mig är något jag måste komma ifrån. Jag är den jag är och den är jag. Så enkelt är det. Passar det inte så fuck off. Jag är väl den ende bög som är tvärsäker på min läggning men osäker på allt annat.
När ”Han vars namn vi inte nämner” bröt i januari förra året, och framförallt när jag fick veta allt han sagt så blev jag helknäckt. Jag ville till vilket pris som helst förklara mig och påtala att jag inte alls var något manipulativt monster som gjorde andra människor illa. Jag kommer ihåg första gången jag var hos min kurator. Hon konstaterade lätt att jag inte skulle lyssna på det. Så länge det jag kände var äkta så var det inga problem med det. Jag blev nästan irriterad på henne för jag tyckte att hon tog så lätt på det, men sanningen är ju den att det var lätt. Det är ju högst beklagligt om någon uppfattar min kärlek på det sätt att jag utnyttjar, manipulerar, slår, utpressar och skräms 😀 men det KAN ju vara så att personen ljuger också.
Det sker ganska ofta i mitt liv att det slutar med att det blir jag som får skulden, eller så är det jag som känner att det är jag som gjort fel. Två av dom personer som står mig närmast, varav en av dom står mig så nära så jag skulle ha kunnat ge min njure till honom har i sommar ägnat sig åt ren idioti. Vi kan stanna där om vad saken gäller. När jag först hörde det blev jag asförbannad och kände för att nita dom bägge två. Sen lugnade jag ner mig. När jag väl fick chansen att snacka lite om saken kom jag på mig själv sen att oroa mig för om dom blev sura. Kanske tycker dom jag är en pain in the ass etc. Sånt är väldigt typiskt mig. Att ta på mig skulden för allas sidor, oavsett om jag sitter med facit och har alla rätt. Jag oroar mig och klankar ner mig på själv och förväntar mig ofta att det ska gå åt helvete med alltsammans.
Denna oro blir väldigt lätt ett totalt kaos ihop med det faktum att jag ständigt hamnar i skeden där jag ska försöka hjälpa folk. I slutet av 2004 lärde jag känna 2 personer med liknande ”problem”. De var väldigt olika som människor på alla plan utom det att de bägge väldigt mycket tvivlade på sin sexualitet.
Idag har den ene av dessa kommit ur garderoben och lever idag öppet med sin läggning. Den andre har väl lagt ner funderingarna (tror han) eller har väl gått in i garderoben igen. Jag vet att jag kan ta på mig en stor del av äran till han som kom ut. Han fick se att homo/bi inte är en farsot som det lyser igenom. Framförallt fick han lära sig att man som bi faktiskt kan ha umgänge med tjejer också. Omgivningen brukar bara bry sig om den homosexuella sidan av bisexualitet annars. Kille nummer 2 är mer osäker och kommer att behöva lång tid på sig.
Det som båda dessa personer för mig sammanfaller med är att jag mått dåligt på grund av dom. Kanske inte alltid direkt på grund av dom men det har skett eller hänt saker som gjort att jag hamnat i kläm, och medan dom nu går vidare står jag ensam kvar och slickar mina sår.
Visst, jag snackar med dom. Kille nummer 1 hör iofs aldrig av sig knappt, senast han gjorde det var det för att han behövde hjälp. Han fick hjälpen han behövde och sen dess har vi inte hörts igen. Kille nummer 2 talar jag ganska ofta med, men tack vare vänner och släktingar är relationen vi hade totalförstörd. Det verkar inte finnas något direkt intresse från någon sida att träffas och relationen lär väl dö ut så småningom. Så är det ju iofs, relationer dör ut och det behöver inte vara något negativt. Fast när dom dör ut på grund av andra brukar såren efter dom ta längre tid på sig att läka. Och jag känner samtidigt att ”Här står jag”. På samma plats som innan, på samma yta, på samma lilla jordlott i livet. De andra går vidare, jag är fullt upptagen med att slicka dom där såren.
Kanske behövdes dessa 2 killar tillsammans med ”Han vars namn vi inte nämner” för att jag skulle få nog av det här. Kanske behövdes jag tryckas ner i skiten så ingenting av mig fanns kvar för att orka ta tag och kravla mig upp igen. Jag känner idag att jag inte är den samma som jag var för 6 månader sedan. Hur jag är om 6 månader från idag vet jag inte, men för första gången på väldigt väldigt länge ser jag lite fram emot framtiden.
Sen har jag ju en sak över mig, cancern….
Om den kommer igen vet jag inte. Det jag däremot vet är att jag kommer inte skriva om den här. Det skulle väl i så fall vara om den skulle ta död på mig. I så fall skulle walentine.com bli en blogg jag skriver på tills dagen jag dör. Jag kan ju tillägga det att jag redan ordnat så att om jag skulle dö så skulle en annan person informera om det här. Sånt får man tänka på när man skriver dagbok i en blogg och det kryllar av tumörer omkring en.
Anledningen till att jag inte kommer skriva om den är den besvikelse jag känt denna sommar. En person sade till och med till mig ”Man kan ju läsa på din hemsida hur du mår ju”. När man hör sånt blir ordspråket ”Med sådana vänner behöver man inga ovänner” väldigt sant.
Man har en bild i skallen av att folk ska ställa upp lite när man är sjuk. Det gör många också, det ska man inte glömma av, men de som faktiskt skiter i det förlåter man inte och där kommer nog ännu en sak in som jag har börjat lära mig. Sådana människor vill jag inte ha någon kontakt med. Varför skulle jag? Jag är ju uppenbarligen inget att ha när jag mår dåligt. Fast jag får skylla mig själv. Den senaste tumöromgången gjorde att jag fick straffet för att jag alltid ska spela friskare än jag är.
Nu sitter jag här med 2 fötter som funkar väldigt halvdant. Anledningen är att jag struntade i att lyssna på min egen kropp. Redan när tumören dök upp och värken började skulle jag använt kryckorna, men inte Walle inte. Nej då, han bet ihop och haltade omkring. Det gjorde att han fick hälseneinflammation i ena foten och började då halta ännu mer. Då fick han hälseneinflammation i bägge fötterna och fick på ren svenska skitont. Då började han använda kryckan ibland, vilket slutade med att nu sitter han med 2 fötter som både har utslitna hälsenor och han står på kö till att få skenor som ska stödja fötterna. En omgång värk som kunde ha pågått i 10-12 veckor har nu blivit en långkörare som kommer hålla på i minst sex månader upp till ett år. Allt detta för att man inte vill visa sig sjuk. Så gick det för Walle som drömde om att en dag gå ner i vikt och börja dansa igen och dansa skiten ur bögarna på Gretas.
Som sagt, jag har en del att lära mig.
Jag vill ta tag i mitt liv. Börja utforska det som jag tycker är roligt eller intressant. De jag har i mitt liv idag och som jag umgås med kommer jag antagligen inte umgås med om något år. Vi är alla egentligen så olika och har så olika värderingar om livet så vi kommer gå åt var sitt håll. Kanske är det lika bra. Det jag sörjer mest är att jag knappt aldrig längre pratar med Markus och ser honom ännu mindre, men han har sitt Chalmers och sitt liv att tänka på nu. Men saknar honom gör jag. En lillebror är ju alltid en lillebror. Även om jag ibland vill slå honom med en sten i skallen så är han lillebror.
Att just Markus nämns så här är väl för att han alltid kommer vara lite speciell i mitt liv. Jag trodde väl att jag liksom skulle bli hans snälla ”storebror” som han presenterade sina tjejer för och allt de där tramsiga (ni förstår vad jag menar) Kanske är det så också, ja vet inte
Sedan kommer jag till mig själv. Det är dags att jag tar uti med det jag själv drömmer om. Det jag själv planerar och det jag själv vill ha. Kanske ska jag börja med att tänka på det jag faktiskt har.
Henke är ju en sådan person. Sedan 1997 har vi levt ihop nu, det är en lång tid. Kanske kan jag inte riktigt uppskatta det för jag väntar hela tiden på när det ska ta slut. När vårt liv ihop får sig en törn och vi flyttar isär. Det finns ingenting som ens tyder på att så skulle ske just nu, men ändå finns rädslan där. Mattan har så många gånger i mitt liv dragits undan så jag vill inte att det ska ske igen, så därför förväntar jag mig att så kommer ske snart igen. Helt ologiskt men jag är en ologisk person kanske. Det jag vet är att jag på alla sätt man kan älskar Henke. Han är mitt liv och min familj. Även om vi är olika som natt och dag har vi ändå så mycket som förbinder oss samman. Förut trodde jag kanske att vi skulle hitta tillbaka till varandra igen på alla plan. Om det sker vet jag inte alls, men som vi har det nu är jag också nöjd med.
Man ser inte skogen för alla träd, brukar man säga och det stämmer väldigt bra på mig. När det var som värst förra året och jag knappt ville leva längre kände jag mig som världens mest ensamma människa. Samtidigt satt Henke i soffan bredvid. Om mig kan man nog säga ”Han ser inte skogen om man så kör upp ett redwoodträd i arslet på honom.”
Nej, detta flumt blev långt. Fortsätter i morgon.
Kan föresten berätta, nu när det är avslutat, att jag för några veckor sedan fick ett brev från en som frågade om jag ville ta delar ur walentine.com och publicera dom. Främst då de delar som handlade om ett förhållande jag hade med en straight *host* kille. Allt skulle sen publiceras i någon bok/skrift som ska komma och som ska handla om relationer. Jag tackade i alla fall nej. Kände att såren efter det fortfarande ömmar och jag är rädd för att de kanske går upp igen. Det är inget jag har lust med just nu i alla fall.
Sen beror det också på att jag har 2 böcker och en pjäs att skriva på. Pjäsen är ju redan ”såld” och jag har 5 månader på mig att sätta ihop något. Jag har kommit jättelångt. Igår skrev jag ”Scen 1” *sucka*
Fortsätter skriva i morgon. Då ska jag berätta för er om det ”livsschema” jag lagt upp. Från och med måndag ska jag återuppta en del av de saker jag höll på med innan i mitt liv, och en del nya.
Gonatt Moder jord, du är ganska mysig men helvete sicket skitställe Respect var. Döpte du deras gaykvällar till GayStraight2Hell bara för att du ville visa vilket helvete homos får när dom dör???

Bookmark the permalink.

2 Responses to Gyttja, vänner och funderingar

  1. Andreas says:

    ”När “Han vars namn vi inte nämner” bröt i januari förra året…”
    Wtf… har du dateat Lord Voldemort? 😉

  2. Walentine says:

    LOL
    Du har mer rätt än du anar Andreas 😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *