Stockholm Pride, alltmer i sin egen värld


Dag igen för Pridefestivalen, och jag börjar allt mer ifrågasätta om detta är rätt väg att gå

Pride har startat! Under en vecka kommer Nordens homo/bi/transexuella ögon och öron att riktas på Stockholm i Sverige. Fjollträsk får nu äntligen göra skäl för sitt berömda smeknamn. För tyvärr blir ju Pridefestivalen i många avseenden just en fjollfestival, vilket är högst beklagligt.
Jag är inte där men jag funderade ett tag på att åka dit. Sedan satte jag mig ner och började fundera på om verkligen Pride i den stil och omformning som Pridefestivalen idag visar upp sig på verkligen är något jag står bakom.
Måste man ha stringtrosa på sig om man är polis? Hur många bögar går egentligen i sjömanskostym och brukar homosexuella smeta in sig med oljor och bete sig som om dom ständigt är överkåta?
Fan, jag kan inte vara homosexuell för jag går vare sig i string, sjömanskostym och jag är inte insmetad med olja heller. Kåt är jag väl ibland men det är väl ingen Pridesak att vara det? Eller har Priderörelsen tagit patent på kåtheten?
I tisdags hade någon på redaktionen fått idén att ha ett ”Pridetema” på Allsång på skansen. Som första låt sjöng man La Dolce Vita och på scenen dök folk upp som såg ut att vara hämtade från en gayporrfilm av William Higgins från början på 80-talet. Samtidigt fanns det två killar i publiken som skulle föreställa ett par som ville gifta sig med varandra. Kunde det inte räckt med det? Är det inte det Pride handlar om. Visst, det andra finns också och visst ska folk få klä som dom vill och bete sig som dom vill, men dom är faktiskt i minoritet även inom HBT-samhället men de verkar vara de som är mest intressant.
RFSL och andra vill gärna förklara för folk i allmänhet att homosexuella lika gärna kan arbeta på Volvo som på kvarterets frisörsalong, nu kanske det snart är dags att vi förklarar det samma för RFSL och Stockholm Pride.
Faktum är att ibland kan det nästan kännas som om HBT-rörelsen inte vill tillhöra det ”vanliga” samhället Det känns ibland som om en stor del vill stå utanför. Homovärlden är på många ställen idag så enormt sexfixerad och ytlig så att det blir väldigt svårt att förklara det där med att vi faktiskt är som alla andra.
Vi har idag 2 stora tidningar som skriver för en homosexuell läsekrets. Den första, och på alla sätt den bästa, är tidningen Kom Ut som är RFSL’s medlemstidning. Denna tidning skriver om den kamp som pågår för att öka jämlikheten för homosexuella, inte bara i Sverige utan i hela världen. Den skriver om övergrepp mot homosexuella och den skriver om framgångar som rörelsen gjort. Sedan finns QX, en kommersiell gratistidning och som också driver ett Community på nätet. QX är inriktad på nöjesnyheter och liknande. Journalistiskt finns det bara ett ord att kalla QX för och det är skit.
För läser man QX läser man om gay, gay, gay, gay. Man läser om någon som kommit ut, och man läser vilka homosexuella böcker som kommit. Man läser om ”homosexuell musik” och man läser om var man ska gå ut. Till 95 % är tidningen inriktad på Stockholm med omnejd men det finns några sidor där resten av Sverige får samsas på. Däremot är det väldigt svårt att läsa om gay ihop med straight. Det är faktiskt väldigt svårt att läsa om något som ens påminner om ett samhälle där alla lever sida vid sida. Det gör att jag väldigt fort tröttnar på QX. Jag skiter nämligen i om chefen för Absolut Vodka är bög, han får vara marsian om han vill. Jag lyssnar inte på musik för att sångaren kanske kom ut i ett TV-program.
I år har Pridefestivalen homohat och våld som tema. Detta är bra, detta är mycket bra. Det är viktigt att uppmärksamma att homofobin finns kvar där ute, men är det inte snart dags att de homosexuella grupperna börjar ta lite mer ansvar för sig själva också. Kanske måste man inte ständigt provocera. För, och ni får ursäkta att jag skriver det, ibland blir det så barnsligt så det är som om muslimska grupper skulle be Bin Laden hålla tal varje gång de vill visa att de är som ”alla andra”
Många menar ju att Pridefestivalens höjdpunkt är Pridetåget. Personligen ser jag det där tåget som ren cirkus. Ett tåg där ytterligheter får visa upp sig, för det är ju väldigt mycket ytterligheter. Visst finns det dom jeansklädda killarna och tjejerna som går där för att visa att dom är stolta över vilka dom är, och visst finns föreningen ”Stolta föräldrar till homosexuella barn” och som varje år vinner folkets hjärtan. Sådana människor är värda all beröm och respekt. Fast är det verkligen dom som Stockholmarna går ut för att se? Är det därför paraden drar en sådan stor publik? Är det sånt som tidningarna med Aftonbladet och Expressen i spetsen älskar att bevaka och skriva om?
Självklart inte för man går dit för att se de där killarna i string, eller den där ”transan” som klär sig som bara transor på Prideparader gör. Har man dessutom riktig tur kanske man både kan få se två snygga vältränade killar imsmetade i olja stå och hångla också och några politiker som insett att även homosexuella röstar.
Som homosexuell står man och undrar om det är något fel på en själv. För jag trodde ju att Pride handlade om att få det vanliga samhället att acceptera alla. Jag trodde ju att kampen handlade om att stå emot förtryck, våld och orättvisa. Jag visste inte att man uppnådde det genom att mer eller mindre göra ett spektakel av sig själv, för jag anser det vara ett spektakel. För det är just de där ytliga sakerna som kommer fram i press och media. De viktiga nyheterna sveper bara förbi.
Nu skriker många att jag är tråkig, och att man inte kan kämpa hela tiden utan att man måste få ha kul också. Självklart måste man det, men då Stockholm Pride är den största händelsen under året för HBT så tycker jag att man ibland måste ifrågasätta om detta är rätt väg.
För jag som homosexuell kan ju inte ens själv känna igen mig i den homosexuella värld som Pride emellanåt målar upp, då frågar jag mig lite hur Pride tänkt att den straighta världen ska kunna få en rättvis bild av hur det är att leva som homosexuell.
Nu ska jag gå ut i solen lite. Jag tar på min mina jeans och min t-shirt. Klänningarna och paljetterna var slut i affären. Allt hade gått åt till Pridefestivalen, en festival som visar upp en grupp människor jag visst ska tillhöra.

Bookmark the permalink.

5 Responses to Stockholm Pride, alltmer i sin egen värld

  1. Jerry says:

    Måste säga att dina tankegångar är intressanta och jag känner likadant när det gäller vissa saker.

  2. Rita says:

    DETTA kallar jag läsning! Nåväl, kanske lite långt för att vara blogg,, men fy fan så bra! Ett tag trodde jag du missförstått hela grejen, men strax insåg jag ju,, att det var precis det du inte gjorde.
    Jag har ju några år på nacken, men blixtfort kom jag ihåg hur jag reagerade första gången det kom en mässa som hette ”Kvinnor kan”, (länge sen), men vem fan visste inte det?
    Pride i all ära, men vad händer när ”vi” inom bdsm får en egen festival? Bäva di små liven! Tusen tack för en trevlig blogg, med mycket trevlig läsning!

  3. Martin says:

    Någon som tar bladet från munnen. Äntligen.

  4. Fred Thor says:

    Hmm.. Är det inte så att denna uppmärksamhet som detta glitterjippo ger tvingar politiker att snabbare arbeta för ett mer rättvist samhälle??
    För mitt i detta strasshav står faktiskt våra ledare och lovar att arbeta för ett jämlikt rike.
    Tacka Stockholm Pride att Sveriges Statsminister Göran Persson för första gången uttalat sig I HBT-frågor. Även om han själv inte riktigt visste vad han pratade om.. Innan Stockholm Pride drog igång iom Europride -98 var homosar och flator de konstiga typer som i demonstrationens tecken vandrade genom staden under frigörelseveckan. några hundra blev det mot slutet men några hundra personer som tittar är inte mycket till revolution.
    I år räknar polisen med att det var 100 000 som tittade på Stockholm Pride´s parad och tåget som gick genom staden bevakades av ett hundratal jounalister och fotografer.
    Om dessa paraddeltagare hade klätt sig i t-shirts och jeans och på traditionellt 70-talsmenér ropat den gamla ramsan ” Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella” hade det kanske inte varit sådan uppslutning.
    Att sedan inte alla måste kläda sig i string det är ju kanske självklart.. Jag har deltagit i 5 år nu och jag har aldrig sminkat mig, aldrig burit lösbröst, tagit peruken på huvudet för att vara delaktig. Jag är den jag är och låter de andra som för några dagar vill klä ut sig göra det..
    Kanske har man det inte lika lätt att vara sig själv som HBTperson på landsorten 50 mil från närmaste jämlike. Då kanske peruken är ett helt ok attribut för att visa, kanske för sig själv, att här och nu får man vara precis som man vill utan att känna pressen från de jeansbärande normaliserande vännerna.
    Stockholm Pride är mer än bara underlagskräm. Det var där jag träffade min man vilket ledde till att jag blev med hund, husvagn och även en liten sommarstuga.. Hur normativt som helst.. Men jag kommer aldrig förebrå någon som väljer att göra sitt liv på sitt sätt.
    Även om det betyder att man kommer att få möta läderpojkar och transor som skriker könsord i en parad som går genom Stockholms innerstad tre timmar per år.. tre timmar fylld av kärlek, stolthet, mod och gemenskap..
    Pridefestivalen ger många kraften att vara sig själva i en värld där inget utom det perfekta är gott nog.
    Hoppas det snart blir sommar igen så att jag kan få komma tillbaka till Stockholm och känna kärleken på Pride!

  5. Sia says:

    Jag hittade hit från Jerry och det var verkligen läsning som någon annan skrev … Otroligt tänkvärt tycker jag …… jag har iofs aldrig personligen varit på PRIDE; men visst har mediabevakningen påverkat mina tankebanor …
    Sen tycker jag att QX tidningen är jättekul att läsa. 🙂

Lämna ett svar till Fred Thor Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *