En söt fjollas memoarer. Kapitel Två


KAPITEL TVÅ
De första ljuva åren

Jag har ju berättat lite om en del av de personer som betytt mycket för mig i mitt liv, och då särskilt i min barndom. Det finns ju självklart fler människor värda att nämna och en del av dom kommer att svepa förbi i även i detta kapitel.
Annars är det inte direkt lätt att berätta om sitt liv när det gäller de första åren. Så jag har fått ta lite hjälp av andra, mest då av mamma givetvis när det gäller kartläggningen av barndomens första staplande år, och i mitt fall var de verkligen staplande. Jag gick nämligen inte förrän jag var 2 år! Innan det envisades jag med att hasa mig fram på rumpan överallt vilket gjorde att min stackars mamma fick köpa byxor i överflöd för jag slet ut alla i baken.
Jag var väldigt sällan sjuk, faktum är att jag aldrig var sjuk. Jag inledde livet med gulsot och hade sedan 3 månaders kolik men sen tog sjukdomarna slut. Än idag har jag inte ens haft en enda barnsjukdom, förutom en väldigt liten släng av påssjuka men det är det enda. Detta satt sedan i under över 20 år. När andra fick förkylningar och magsjuka klarade jag mig alltid. Det var som om baciller och virus skydde mig som pesten.
Jag visade tidigt anlag för språk och liknande. Jag har aldrig varit någon direkt händig människa utan mer en person som har lätt för skrift och tal.
När det gäller detta med att jag inte lärde mig gå så fanns det personer omkring mig som självklart var oroliga, mest orolig var morfar. Fast min mamma var övertygad om att jag en dag när jag kände för det skulle börja gå och hon fick rätt. För en dag var det som om jag bestämt mig för att nu är det dags, och så reste jag på mig och sen dess har jag inte satt mig ner igen kan man väl poetiskt säga.
Jag var envis som barn, och den envisheten har suttit i. Jag gav mig inte alls och det pågick många och långa mentala kamper hemma hos familjen Andersson. Min mor kan inte alltid ha haft det lätt.
Jag växte ju upp själv med mamma men ändå har jag svårt att säga att jag kände mig som barn till en ensamstående. Morfar fanns ju där bland annat och från och med att jag föddes var han min absolut bästa kompis. Faktum är att hela min familj, och då menar jag på morfars sida, var ett oerhört stöd för mig. Jag lyckades uppenbarligen charma de flesta som kom i min närhet och en av de främsta anledningarna till det tror jag är att jag antagligen alltid varit äldst eller yngst i släkten. Jag hade dom som inte fått egna barn själva och då blev jag lille snuttegrisen. Eller så fanns det istället dom som nästan hade vuxna barn själva och som, när lilla jag kom i dit, föll som furor och längtade efter en liten igen. Så därför är det som sagt svårt för mig att säga att jag såg mig själv som ensam med mamma.
Ändå vet jag idag att mamma hade ett helvete många gånger under mina första år. Hennes ekonomi var enormt ansträngd och hon hade svårt att få fast jobb, vilket ju var tidens melodi på 70-talet. Hon arbetade bland annat i en affär i Borås som hette ”Garderoben” som nu inte längre finns kvar. Efter det fick hon jobb hos en företagare i Göteborg. Han sysslade med det mesta och hade bland annat en hamburgerbar och en glassbar i Borås. Mamma var under ett tag chef för glassbaren, och tror ni att det var ett bra jobb så har ni fel. Hon slet bokstavligt talat som ett djur i den baren. Det var långa dagar och sena kvällar. Det var enormt tungt jobb. Jag kommer själv ihåg en gryta från den där glassbaren. De tillverkade en del glass själva och i den där grytan kokade dom nått gojs. Grytan var så stor så hela jag fick plats i den kommer jag ihåg, och den skulle hon bära upp och ner flera gånger per dag. Själva tillverkningen låg en trappa ner så det måste ha varit ett rent helvete.
Så mamma fick slita hårt för att överleva. Jag vet att hon alltid hade dåligt med pengar men klagar gör jag inte. Det gick aldrig en dag utan att jag fick mat på bordet och hela och rena kläder. Hon gjorde allt hon kunde och det enda jag kan säga är att hon lyckades.
Visst fanns morfar där men jag vet att mamma inte alltid ville be om hjälp. Hon ville klara sig själv och det tror jag kommer mycket från hennes egna upplevelser från det helvete hennes egna mamma utsatte henne för.
Min mammas största skräck i livet har nog alltid varit att bli som sin mamma, och om man är som min mormor är man sadist och dum i huvudet.
Man ska inte tala illa om de döda men mormor har varit död mentalt så länge så det spelar ingen roll. Hennes beteende mot mamma och hennes hat mot sin dotter visade sig ibland så kraftigt så min egen mor fått men för livet. All den trygghet, all den kärlek och allt det andra som en moder ska ge sitt barn fick inte mamma. Istället fick hon slag, hån och psykiskt tortyr. Hon blev förnedrad och utnyttjad. Mamma fick genomgå helvetet flera gånger om och fick också många sår från denna tid som aldrig riktigt läkte. Därför var hon rädd, och är fortfarande, att hon inte skulle räcka till.
Jag har inte så många tidiga minnen från mamma. Det är svårt med minnen från denna tid då de bara dyker upp ibland, men ett minne har jag som alltid finns där och det handlar om en speldosa.
Mycket tidigt i mitt liv lärde jag mig att älska böcker och sagor, några av de jag älskade allra mest var Astrid Lindgrens böcker. Jag hade en speldosa när jag var liten. En sådan där gammaldags ni vet med en stor vev på. Av någon anledning fick jag för mig att den musik som spelades från speldosan lät exakt som en låt från Emil i Lönneberga gör. Låten är den som Lina sjunger och som har den, som jag senare fick lära mig, långa titeln ”Liten Visa Om Huruledes Livet Är Kort Liksom Kärleken”. Jag kommer ihåg att jag sitter i mammas knä och sjunger ”Kärlek kom och koooooom”, och mamma sitter och skrattar och sen sjunger hon med. Hur många gånger jag sjunger det där ”Kärlek kom och koooooom” vet jag inte men det är enormt många gånger. Det är i alla fall ett väldigt fint minne som jag nog aldrig riktigt kan förklara. Det liksom bara sitter där inne och det är sånt man bär med sig för alltid.
Andra minnen jag har från mina tidiga år är Barbapappa. Jag älskade Barbapappa och jag hade flera små böcker om denna rosa gubbe och hans familj. Böckerna var inte tjocka och det var väldigt lite text i, men Gud så spännande de var! Ofta, mycket och länge fick mamma läsa dessa böcker och jag vågar gissa på att hon var ganska less på dom till slut. Det var i sådana lägen bra att ha en morfar för han tröttnande aldrig någonsin!
Man kan nog sammanfatta mina första år med att de var väldigt bra faktiskt. Mycket av insynen på sin barndom man har idag fick man ju som vuxen. Jag var nog samtidigt ett ganska märkligt barn på vissa sätt. Mycket för att jag var en enstöring och skötte mig bäst själv. Jag hade inte så mycket kompisar men det berodde mest på att jag inte riktigt trivdes med någon. Jag ville alltid vara med äldre, eller ensam.
Visst hade jag en del kompisar som jag lekte med, men mycket av tiden spenderade jag ensam. Jag ritade och framförallt skrev jag mycket eller jag trodde att jag skrev. Jag kunde skriva långa böcker som jag sedan läste högt ur. Jag har faktiskt kvar en sådan ”bok” och det lustiga är att jag inte ens själv förstår vad det står. Det är bara krumelurer i den, men den är väldigt charmig att titta i.
Jag har i hela mitt liv varit en iakttagare och en funderare. Detta kan i vissa fall vara ganska negativt måste jag säga. Som liten kunde jag ofta och mycket bara sitta och titta på, utan att egentligen säga så mycket. Jag iakttog och vad jag egentligen kom fram till vet väl ingen, allra minst jag själv, men detta var något jag började med tidigt i livet och har fortsatt med det.
Jag tror att jag kan dela in min barndom i två delar som har en mycket djup spricka emellan. Den första delen är mitt liv före skolan och sen då skoltiden. Innan skolan var jag nog som vilken nyfiken liten pojke som helst men när skolan började förändrades mycket i mitt liv, och ingenting blev till någon fördel för mig.
Det är samtidigt väldigt svårt att skriva om perioden i mitt liv jag inte själv kommer ihåg så mycket ifrån. Det blir ju mest sånt som andra berättar och folk har en tendens att verkligen vilja försköna saker och ting när det kommer till småbarn. Därför skriver jag inte så mycket mer om mina första år.
Jo, jag får väl tillägga att jag lärde mig tala tidigt också. Fast jag envisades ändå med att kalla vissa saker för sådant jag själv bestämt. Därför hette flaska ”kakka” väldigt länge i mitt liv. Det är med andra ord inte så värst svårt att förstå att jag redan mycket tidigt utvecklade en vilja av järn. Detta var inte bra att ha när skolan började, grundskolan som jag hatade mer än någonting annat.
© 2005 Walentine Andersson