Minns John Hron

Jag vill varna för att längre ner på sidan finns bilder som är mkt otrevliga att se på, men jag rekommenderar ändå alla att göra det
Det var natten mellan den 16 och 17 augusti det totalt meningslösa våldet slog till och vi blev alla förfärade av mordet på 14 åriga John Hron. 4 ungdomar dödade John genom slag, misshandel och psykisk och fysisk tortyr. Den natten ville våldet och hatet aldrig ta slut. Den natten blev Sverige ett mörkare land att leva i.
Jag kommer ihåg när jag såg löpsedlarna dagen efter. Jag kommer ihåg hur illa jag mådde, och ju mer jag läste desto mer illa berörd blev jag. Media fylldes under en tid med repotage och hela polisutredningen och den följande rättegången bevakades mycket noga.
Det fanns så mycket mod i John denna natt. När han försökte fly undan sina bödlar ut i sjön hotade de med att de skulle misshandla hans vän istället, så John vänder om och simmar tillbaka. Det blev hans öde. Trots alla slag, trots att han säkert var livrädd vände han om. Sånt visar på mod och styrka. Sånt beundrar man. Sådant mod är det inte många människor som har. De ville att han skulle skrika att han älskade nazister men John vägrade. Trots sparkarna och trots slagen stod han fast vid det han trodde på. För allt detta tillägnades han Stig Dagermanpriset postumt ett år senare. För detta blev John en hjälte.
För mig blev Johns öde en sådan enorm längtan efter ett samhälle utan våld, misshandel och hat. Det fanns ingenting illa i en kille som John. Ingen hade något illa att säga om honom. Ingen förutom en 15 årig kille som tillsammans med sina 3 ”vänner” fick för sig att mörda. Han hade något otalt med John ansåg han, och därför hade han rätten att döda.
På sidan Till Johns Hrons minne kan man läsa mer om John och mordet. Där finns också några bilder på John hur han såg ut efter mordet. Jag lägger inte in dom här för att skrämma eller för att äckla. Eller jo det gör jag föresten. Bli skrämda och bli äcklade. För våld är äckligt…


Rikard Wolff skrev en text en gång till John Hrons minne. Det blev också en sång som heter ”Fienden”…
Jag är rädd för marscherande kängor och skallande rop
Rädda små pojkar som samlas i gäng och suddas ut till en hop
Jag är rädd för dom stora, rädd när dom bråkar och slåss
Jag är rädd när dom säger: du är inte som oss

De orden säger väldigt mycket. För jag är också rädd för rädda små pojkar som samlas i gäng. John var också rädd, men han stod emot i alla fall. Trots att han offrade sitt liv vågade han stå emot.
Låt oss idag tänka på John. Själv ska jag ikväll åka till Ingetorpssjön och tända ett ljus på den plats John blev mördad. Jag vet att jag inte kommer vara ensam där. Fler än jag vill en dag som denna visa vår sympati för John, hans föräldrar och vänner, men framförallt vill jag visa John hur mycket jag beundrar honom. Trots att jag aldrig träffat honom så har jag i 10 år burit med mig hans öde inom mig. Ibland spelar jag ”Fienden” och ibland kan gråta över det öde som drabbade en ung modig 14 årig kille som bara hade tänkt campa med sin vän. En kille som bara hade några få dagar kvar tills skolan skulle börja igen.
En kille som aldrig fick bli vuxen.
Johns mördade är idag fria efter avtjänade straff. 2 av dom lever med skyddade identiteter, de 2 andra ska visst arbeta som byggnadsarbetare. Det de gjort kommer för evigt leva kvar inom dom, och jag känner ingen sorg för deras skull. Hade dom haft lite kurage, lite mage och lite samvete hade dom gått ut och talat om vad dom gjort. Kanske kan sådana människor få andra ungdomar att komma på bättre tankar. Kanske är det just sånt som vissa ungdomar som kallar sig nazister behöver höra. De kan aldrig bli förlåtna för vad de gjorde vid den där sjön för tio år sedan, men de kan kanske hindra andra att göra samma sak.
Minns John Hron

/Walentine Andersson