När mörkret kommer på

Dagbok 18 augusti 2005

Ännu en arbetsdag är slut. Var faktiskt helt OK att arbeta idag, mycket tack vare de man arbetade ihop med. Det finns många som jag kommer sakna där faktiskt. En del har jag känt sen 1998, och det är en lång tid. Vi har delat sorg och glädje, ilska och munterhet men framförallt har vi gjort många människors sista tid i livet behaglig, trygg och lugn.
Samtidigt har dom ställt upp på mig med alla mina sjukdomar och allt man gått igenom. Det kommer jag aldrig glömma.
Jag besökte igår platsen där John Hron mördades. Varför jag egentligen åkte dit vet jag inte, men jag kände att det kändes bra. Bara att visa att man inte glömt. Han var en hjälte John, och jag önskar så att vi alla kunde få lite av det mod han uppvisade den där natten för 10 år sen. John var ensam, och på grund av det slocknade hans liv den natten. Hade det funnits fler som honom hade aldrig ondskan i vårt samhälle kunnat få fotfäste.
När jag slutat arbetet kom Tompa och Gustav förbi och hämtade upp mig. Vi åkte hem till mig och kollade på film och satt och tjöta några timmar. Va kul att se dom igen. De blir inte allt för ofta, men det beror mer på mina fötter än något annat.
När sedan kvällen blivit natt och de åkt hem satte jag mig för att spela lite BF42 (har inte tröttnat på det än). Efter ungefär 4 minuters spelande kom mörkret över mig. Vet inte riktigt vad det var som utlöste det men tårarna började bara rinna, så jag slutade spela.
Jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Så totalt onyttig och fullständigt värdelös. Det är så många denna sommar som visat att de egentligen inte bryr sig. De skyller på att ”jag haft så mycket att göra” men det vet jag ju är skitsnack. Jag har så många gånger beklagat mig för att jag en gång var ihop med en som tyckte att jag var tråkig för att jag hade cancer, jag har insett att han inte var den ende som tycker så. Ganska många i mitt liv beter sig på samma sätt, han var i alla fall ärlig som sade det rakt ut.
Jag har snart inget jobb, och det som står på tur är kanske en utbildning som jag inte ens vill gå. Det enda ställe som nog varit min trygghet är mitt jobb och där får jag inte stanna kvar.
Den privata arbetsmarknaden vill inte ta i mig med tång, jag är helt enkelt för sjuklig för att få jobb. Så kanske blir jag istället helt arbetslös snart, med utsikter lika med noll att få nytt arbete.
Totalt värdelös, det är jag det.
Jag satt och tänkte på vad jag åstadkommit i mitt liv, och jag kunde egentligen inte komma på någonting alls. Ingen utbildning, inget jobb och ingen familj. Inatt kände jag att jag egentligen inte fyllde någon funktion på jorden. Jag tänkte på John som dog 14 år gammal, eller pojken jag berättade om tidigare i år som dog i cancer 15 år gammal. Kunde inte dom fått min livsgnista och så kunde dom fått leva istället. De kunde skaffat arbete och familj. De kunde få känna känslan av att vara nöjd med sig själv, och med allt de gjorde.
Jag har i så många år slåtts mot den här förbannade sjukdomen som aldrig släpper taget om mig, och jag känner just nu inga direkta anledningar till att fortsätta. Jag vill så gärna ha någon som älskar mig, och jag vill ha vänner som emellanåt kan umgås med mig även när det inte är en lucka i deras späckade scheman. Någon som någon gång kan sätta mig i främsta rummet.
Behandlingen är slut för denna gång, men vi vet alla att det är en tidsfråga innan det kommer tillbaka. Då vill jag kunna ha något att kämpa för, något mål i sikte.
Som jag känner det nu känns det som om framtiden består av glödande kol som jag inte har någon lust att trampa på. När jag då vänder mig om ser jag att även dåtiden bestått av glödande kol och nu är mina fötter sönderbrända.
Känner mig ensam, känner mig trött men framförallt känner jag mig livrädd.
Rädd för mig själv, rädd för när nästa knöl ska dyka upp, rädd för att snart inte ha jobb, rädd för ensamheten.
Tror jag ropar ett svagt hjälp

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *