Det där svåra, det där livet

Dagbok 30 augusti 2005

Klockan när jag startar detta är 02:43. Det är natten mot onsdag och jag är trött men kan inte sova.
Jag tror jag föddes igår. Eller återföddes. Jag såg ljuset. Men inte det ljus som man talar om när man talar om döden, utan det andra ljuset. Det ljus som betyder liv.
Hela dagen idag har jag tänkt på Sebbe. Jag har tänkt på hans kamp och på hans glöd, men också på hans död.
Redan har en del ifrågasatt mig och tycker det är konstigt, men jag lyssnar inte på dom. Detta förstår ingen.
I tolv år har jag lurat liemannen. Det är en lång tid, och väldigt långt när man själv inte är så värst jättegammal. Alla gångerna har jag klarat mig ifrån döden. Visst har jag fått betala för det. Liemannen har kanske inte tagit kål på mig men han har lämnat en del sår varje gång men jag lever, det gör inte Sebbe.
Jag borde skämmas. Jag borde skämmas rejält. Här får jag chans på chans att leva och tar den inte. Nej, jag ger mitt liv och min själ istället till en massa skit som inte ger mig något. Jag felprioriterar så det är nästan skamligt. Jag låter små sura fittor i 60-årsåldern knäcka mitt självförtroende totalt. Jag ger min tid åt människor som ändå aldrig lyssnar på vad jag säger. Jag låter mig tröttas ut både kroppsligt och själsligt för att passa in, för att vara något för någon. Jag låter folk göra precis vad dom vill med mig, trots att det är jag som får betala priset för det. Framförallt vårdar jag inte mig själv. Jag sköter inte om min kropp eller mitt liv. Så skämmas borde jag.
12 chanser har jag fått. Vad har jag gjort av dom? Jo, mest halvdana försök som slutar med att allt rasar har jag lyckats med. Är det så man ska leva sitt liv? Nej för helvete! Det är det inte.
Vi hade personalmöte idag. Vi gick igenom det vi skulle gå igenom. Det rörde allt från boendeproblem till att personalen ska enas om vart vi ska gå ut och supa skallen av oss. Under hela mötet satt jag och funderade. Jag tänkte konstant på Sebbe i förhållande till mig, och gång på gång dök frågan upp ”Är det detta jag kämpat som en blådåre för?”
Varför slåss jag för jobbet så mycket? Varför blev jag så in i bomben förbannad när varslet kom? Det är ju dom och inte jag som förlorar mest på om jag får gå. Jag är omtyckt till max av de flesta boende, det vet jag. Jag sköter mitt jobb och jag är väl en av de få i detta land som brukar varva jobb med strålbehandling utan att ta sjukledigt. Så det är mer förlust för dom än för mig.
Så varför kämpar jag?
Jag tror det är för att det räcker nu. Ingen mer ska trampa på mig. Jag har fått nog av sånt. Inga mer fega telefonsamtal. Inga fler idiotiska och korkade uttalanden. Jag hävdar helt enkelt min rätt, min rätt som människa. Tiden är förbi då det gick att förpassa mig bort när det inte passar längre och sen tro att allt är lugnt. Inte så att jag blivit hatisk, nej jag sätter helt enkelt ner foten för mig själv och säger ”Walle, det räcker nu”.
För ett par veckor sedan fick jag veta att ett par vänner har betett sig oerhört dumt och förbannat korkat den här sommaren. Jag blev förbannad och bestämde mig för att skälla, men när väl tillfälle gavs insåg jag att det inte är min sak. Jag kan inte vara världens socialarbetare. Vill dom bete sig som trotsiga jävla snorungar så får dom väl göra det då. Har dom inte fattat mer vad livet går ut på i deras ålder så får dom skylla sig själva. Så jag skällde inte. Jag sade vad jag tyckte och sen var det bra med det.
Det är såna här tankar och handlingar som kommer upp i mig som jag inte riktigt känner igen. Jag vet att det är en del av mig, men samtidigt inte. Kanske för att dom är nya, kanske för att jag är ovan. Det jag vet är att jag ändå trivs med dom. För nu är livet mitt.
Denna sommar har varit en stor besvikelse när det gäller synen på många av mina vänner. Ensamheten denna sommar har varit förjävlig, men samtidigt är jag nöjd för nu vet jag. Det kommer inga fler tillfällen då jag kommer berätta något för vissa för de är inte intresserade.
”Jag har haft så mycket att göra”, det är en fras man ofta hör så här efteråt när man börjar bli bättre igen.
Och nu är det jag ”som har så mycket att göra” för jag ska göra det viktigaste som finns, leva. Sommaren har varit nyttig för ibland måste man klättra jävligt långt upp i körsbärsträdet för att komma åt dom bär som skatorna inte hackat på. Det är jobbigt att klättra men ack va skönt det känns när man väl kommit upp.
Jag är skyldig Sebbe allt detta. Jag är skyldig det till denna 15 åriga kille som inte fick en sommar till. Jag är skyldig det för att visa honom att vi som är kvar uppskattar det vi har och att vi lever. Jag är också skyldig mig själv det. Jag är viktigast, jag jag jag.
Sedan Sebbe blev sjuk har han spelat mycket dataspel. Helst av allt vill han ha World of warcraft. Pengarna finns, han har sparat, men spelet finns inte ute i butikerna än och trots att de beställt det direkt från leverantören är Sebbe orolig för att han inte ska hinna få det innan han dör.
Den texten kommer från GP. Man får ett visst perspektiv till saker och ting när man läser det. Man får en bild som man inte hade innan. En 15 åring vill spela ett dataspel men oroar sig för om han hinner, för han ska dö snart. Det är sjukt, det är fruktansvärt och det är så jävligt som allt kan bli.
Därför måste det hemska, det fruktansvärda och det förjävliga bli något bra. Därför måste jag lära mig uppskatta mig själv och de chanser jag fått. För det är inte säkert att liemannen ger mig en trettonde chans. Han kanske tycker att ”en sån idiot som inte uppskattar att han får leva kan jag lika gärna plocka med mig”
Den glädjen vill jag inte ge honom. För jag vill leva. Tro fan att jag vill leva!

Bookmark the permalink.

2 Responses to Det där svåra, det där livet

  1. Ina says:

    Tycker mej ana ett uns motivation här… 🙂 😉

  2. Malin says:

    Det gör mig glad att du väljer livet. Rätt val. Lev!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *