Behövs man egentligen?

Dagbok 21 augusti 2005

Behövs jag egentligen?
Jag har en ganska bitter syn på människan. Jag tror att människan egentligen bara är till för att fortplanta sig, och sedan dö. Jag kan inte fortplanta mig, det har cancern sett till.
Vad gör jag då här?
Fyller jag någon funktion på denna jord, något jag tror vi alla måste göra.
Jag hade en idé någon gång att jag gjorde det. Genom att hjälpa till och stötta så fyllde jag en funktion, men nu känner jag ju att det istället tar all min energi så det orkar jag inte längre.
Istället väljer man nu att titta på när ens vänner mer eller mindre super ner sig själva, utan att dom ens begriper vad dom håller på med. Kanske är det fel av mig, men jag har liksom ingen energi kvar.
Henke då, behövs jag för Henke? I ärlighetens namn vet jag inte det. Henke och jag lever ihop idag, och trivs med det, men jag tror inte han direkt skulle gå under om jag försvann. Han har sitt liv med sina böcker, med sin filosofi och sina intressen. Där finns inte jag, och jag lär inte vara direkt välkommen heller.
Flertalet av mina vänner har gått vidare, bort mot framtiden men jag står delvis kvar i dåtiden. Ju längre mot framtiden de kommer, desto längre bort från mig kommer dom och det är ju samtidigt bra för dom. De ska ju inte behöva stå kvar vid samma punkt bara för att jag gör det.
Då är ändå min fråga vad jag egentligen gör här? De senaste 2 veckorna har tanken kommit allt oftare om jag lever på övertid. Finns det någon dold makt som bestämmer när en människa ska dö och har jag på något sätt då ”lurat” det makten? Är det så att den väg jag skulle gått på i livet redan är avslutad och jag har kommit bort från stigen?
Jag vet inte, men det jag vet är att jag känner mig totalt vilsen, ensam och övergiven just nu. Jag känner mig besviken på liv, jobb och kompisar. Framförallt känner jag mig besviken på mig själv, varför jag gör det vet jag inte men det gör jag.
Jag hade så många drömmar en gång, så mycket vilja och så mycket ”kämparglädje”. Allt det är borta just nu. Istället känner jag det som om det är slut nu. Makten som bestämmer våra liv kom ikapp mig.
Skulle det märkas om jag försvann. Skulle det egentligen bli någon förändring för någon om jag inte fanns kvar? Skulle det enda man åstadkommit på 33 år bli att ett hundratal personer inte längre kan läsa på walentine.com?
Tja jag vet inte, men behövs jag?

Bookmark the permalink.

4 Responses to Behövs man egentligen?

  1. KAS says:

    Gårdagen är borta och morgondagen går inte att nå,
    det gäller för mig och all mina okända vänner.
    Det gäller för Dig och dina vänner,
    det gäller för oss båda två.
    Om Du kan och orkar ta Dig en av dessa 40 000 små,
    som liksom Du och Jag finns i dag,
    men aldrig morgondagen når.
    Det är klart min kära att Du behövs.
    /KAS

  2. Sia says:

    ja du behövs. klart att vi inte är satta här enbart för fortplantning..;) vem skulle laga mat i din goda gryta om inte du fanns o vem skulkle skriva på din blogg om inte du fanns??? jag vet att detta inte är någon tröst när man mår skit men allting blir bra till slut, är det inte bra än så är det heller inte över än; det ligger mycket i de orden. Ta hand om dig, jag tänker på dig!

  3. Malin says:

    Det som sker, det sker. Du lever inte på övertid, finns inget som heter så. Allt som händer har en mening. Även om det inte känns så, även om man inte kan se meningen hur hårt man än försöker.

  4. JL says:

    Jag tror du behövs. Jag kan känna mig nere som du. Och undra varför jag finns. Mitt öde är annorlunda, men kärtanken om min existens finns där. Jag är också besviken på arbetslivet, människor omkring mig. Mest för att jag inte accepteras som den jag är. För att accepteras så får jag inte vara mig själv och då känner jag mig vilsen och undrar vad mitt öde är här. Det finns fler som du. Och jag tror du behövs, det var skönt att läsa dina tankar. Jag behövde dig just nu. Tack.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *