Varmt, varmare, så in i helvete varmt

Dagbok 10 juli 2005

När jag tänker på hur vår kära planet mår just nu så skulle jag vilja samla ihop ett jättelikt medborgargarde och sen besöka alla gamla och slå dom för att dom förstörde vår planet.
Just nu firar massor med människor värmen. Att det för ungefär 3 veckor sedan var sjukligt kallt istället och att det nu är tropisk värme är det ingen som tar notis om.
Att man i Stockholm och i resten av Östersjön snart kan gå på vattnet tack vare giftalger är det heller ingen som bryr sig om. Nej, sola, supa och emellanåt pippa på klipporna. Det är livets melodi. Att giftalger är giftigt (namnet kan ge en viss vägledning) verkar inte vara nåt som så många bryr sig om. Jag brukar inte bry mig om Stockholm men i detta fall tycker jag att det är ruskigt hemskt. Gamla östersjön skriker i dödsångest 🙁
När jag tänker efter borde kanske samma medborgargarde slå ner alla istället för enbart de gamla, för min generation är fan inte bättre.
Nej, jag tycker inte om värme. När det på nätterna är så varmt så tapeterna svettas blir jag less, och jag jublar varje gång ett värmeåskväder kommer förbi och drar ner graderna lite. Igår hade vi ett (som bland annat slog ut Liseberg så stackare fick sitta fast i Balder och vattnet försvann i Flume Ride) men det kände bara för att åka runt Backa så det blev oändligt kvavt och jag funderade på att utföra en regndans.
Dessutom blir det inte bättre av att sitta hemma som jag tvingas göra. Jag hade nästan glömt av hur havet såg ut tills på fredagen då jag gjorde en snabbtur dit ut med Patrick. Han och jag träffade en kompis till Patrick och dom fick för sig att bada. Efter ungefär 10 min fick dom för sig att bada nakna och jag klagar inte…
Nämnde jag att Patricks kompis tränat i hela sitt liv 😉
Själv satt jag och ljög och tittade på solnedgången på klipporna bredvid. Att klockan var 2 timmar efter solnedgången var det ingen som tog någon notis om. Jag är en sån där som gärna slipper att bada i saltvatten, mycket för att jag hatar dessa maneter (efter Carola och måste det va det dummaste Gud skapat). Nu får jag i vilket fall som helst inte bada då jag har fötterna insmorda i nån äcklig salva som ska göra dom bättre. Vilket än inte gett något resultat. Fast det var ändå underbart att sitta där på klipporna, och inte enbart då på grund av utsikten på dom som badade utan på havet i sig. Att se ut över det oändliga vattnet gör mig så lycklig. Där om någonstans blir jag poetisk och drömmer mig bort.
Annars kan man säga att denna helg gått i det tråkigas tecken. Faktum är att jag är övetygad om att jag håller på att bli galen på att gå här hemma med dessa förbannade helvetes jävla fittrövar till kukfötter. Att jag sedan uppenbart nästan helt saknar folk som kan förstå detta, det gör inte saken bättre?
Om jag är bitter och sur? Ja det är jag! För det är så jävla enkelt för folk som ständigt envisas med att vara friska att göra allt som faller i dom. De förstår inte att just nu är det ett projekt för mig att gå till bussen. Har jag ingen som hämtar och lämnar mig så får jag ett rent helvete. Plana ytor går bra, men så fort det lutar eller bli ojämt är det som om 51 knivar körs in i min fot på en gång. Jag känner mig som en totalt handikappad person. Jag fick ha hjälp av 2 kryckor och 2 personer för att kunna sätta mig ner på de där klipporna. Nämnde jag att jag hatar kryckor!
Fast jag får skylla mig själv. Jag visar ju inget, jag säger ju inget och säger jag nåt är jag arg. Jag gråter inte, springer inte till mamma eller lägger mig inte i soffan med en öl som kanske kan dämpa ångesten några minuter. I den värld jag levt i så är det rätt att inte göra så, men jag har börjat lära mig att det är fel. För man ska göra det. Man ska inte bara tycka synd om sig i en dagbok på nätet utan man ska göra det överallt. Eller så ska man totalt skita i allt istället för ”Det löser sig säkert”
Jag såg hulken idag igen. Jag känner mig lite som Bruce Banner just nu. Det känns som om en oerhörd ilska växer inom mig och snart exploderar jag. Jag funderade seriöst igår på att hugga av fötterna på mig själv. Va fan, man kan väl lära sig gå med träben eller nåt. Det funka ju förr. Jag är så trött på smärtan, trött på knakningarna när jag tar ett steg, trött på denna jävla helvetes tumör som snart så få sitt arsle uppkört i nästan, trött på att sitta hemma när alla ens vänner totalt skiter i en och man har inte ens möjlighet att skaffa nya.
Hela mitt jävla liv har jag tagit hand om andra. I hela mitt jävla liv har jag torkar spyor, skit, blod från människor, dessutom har jag inte så sällan också försökta städa upp deras själar när dom inte orkat det själva. Vad har jag fått för det? En nyckel till pärleporten kanske? Nej, med tanke på att jag sysslar med dödssynder så går inte det. Inget snaskande av kottar i Guds rike står det ju. Dessutom skulle jag ”kick Gods ass” om jag träffade honom. Så vad har jag fått ut av det då? Vänner för livet?
Ja, det har jag. Vissa människor i mitt liv försvinner aldrig. Både såna jag har direkt omkring mig och även såna som bor långt långt borta. Men så har vi reste vi resten…
Detta år inleddes med att jag under en kort period träffade 2 personer som jag gav allt för. Som jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa och stötta. Idag ångrar jag det. För vad fan fick jag av det? Jo jag fick besvikelse, och ännu mer besvikelse.
Vad begär jag då? Att folk ska flytta hit och ta hand om mig? Att dom varje dag, året om, dygnet runt ska finnas till hands? Nej, men jag begär i alla fall lite av det jag försökt vara för dom, en vän.
Någon som frågar hur man mår. Någon som frågar om man vill följa med även om det är extra jobbigt just nu. Någon som kanske kan rucka på sitt liv lite för min skull. Någon som kan bete sig som en jävla människa.
För det är inte ni som är sjuka. Det är jag. JAG ÄR SJUK! JAG HAR CANCER! Jag kan dö om jag inte genomgår behandling. Förstår ni det??? Jag KAN DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ
Jag har accepterat det, försök för helvete att göra det ni också. För det är ju det saken handlar om. Ni klarar inte av det, och absolut inte denna gång uppenbart. För denna gång märks det. Denna gång är det mer än att jag bara är trött. Denna gång ser jag missbildad ut när jag går, för nu syns det.
Vad händer när jag är frisk då? För frisk ska jag bli, om jag så ska dö på kuppen. Kommer ni tillbaka då? Får jag leka med er då? Tror faktiskt inte jag vill det då om jag ska vara ärlig.
Den 11 juli 2004 svor jag en ed till mig själv. Jag svor över att ingen människa någonsin mer ska få göra med mig så som Alex gjorde. Det var den 11 juli hans lille rara far ringde och avslutade med ”Du ska ju med ditt goda minne ha manipulerat honom till det här”. Det blev droppen för mig. Alex var inte den första som gjorde som han kände med mig, men han blev den sista. Sedan dess har en ständig process fullständigt rasat genom mig. Det är som om varenda DNA i mig ändrat karaktär och läge. De har inte flyttat färdigt ännu men är på god väg och det är inte samma Walle som skriver detta som satt i Henkes säng för ett år sen och stirrade på telefonen och Henke på samma gång (av olika anledningar talade jag aldrig ensam med någon från familjen… Adams)
Så än en gång…
Vad är det jag begär? Jo jag kräver vanlig vänskap och passar inte det så dra åt helvete. Så enkelt är det. Jag förväntar mig inte att vara någon speciell person för någon, fan det räcker med polare. Men ska jag vara polare så ska det tamejfan vara på lika villkor. Även när solen skiner och även när jag är sjuk.
För jag glömmer inte detta. Jag glömmer ju aldrig, mitt mine är ju känt vida omkring. Eller hur?
Jo en sak till…
Till alla bekanta som nu tycker att jag är orätvist. Låt oss vända på det. Vilka av er har hört av sig, säg de senaste 2 veckorna? Just det ja
Men nu ska vi vara glada och lyckliga. I morgon är det en ny vecka full av spännande saker som ska ske.
Fan jag tror inte på det själv ens. Fuck this life!
Next please!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *