En söndag gick mot sitt slut

Dagbok 24 juli 2005

Så gick även denna dag till historien då. Jag har varit konstant trött hela dagen.
Mamma ringde och meddelade om mormor tidigt i morse och sedan efter det fick man lite svårt att sova. När jag väl somnade om efter många om och men ringde dom från Hospis vilket jag var tacksam för. Nu fick jag en mer riktig redogörelse om vad som skett och hur.
Så detta blev alltså första dagen i mitt liv då jag inte hade någon mormor. Det konstiga är att jag inte känner någon direkt skillnad, för inte hade jag någon mormor igår heller. Eller förra veckan, eller förra året eller för 10 år sedan.
Jag känner en sorg över att hon fick sluta sina dagar så sjuk, för ingen människa är värd detta öde (utom några två, ja två och inte få, som jag känner till) men det är också den enda riktiga sorg jag känner och jag tror det än en gång är samhällets ”krav” på hur man ska känna som mer ställer till det än någonting annat.
Mamma kommer klara detta fint, det kände jag idag. Visst så kommer det säkert bli både mer gråt och bedrövelse men någonstans tror jag och hoppas i hela mitt hjärta att hon kan få frid nu. För den kvinna som hon i 54 år (ja hon är inte äldre) förnekade henne kärlek är borta nu. Jag tror mamma fick sitt avslut förra veckan, och visst hade det varit underbart om mormor istället gråtandes bett om förlåtelse och vacker ljuv musik spelats i bakgrunden.
Nu blev det inte så för mormor var sig lik. Solveig visade in i det sista vem hon var.
Jag vill så gärna skriva något annorlunda, något glatt eller fint. Hela dagen har jag försökt leta i minnesbanken om jag kunde hitta ett enda minne, en enda gång då hon varit en mormor.
Jag hittade inget. Kanske kan hennes andra barnbarn hitta nåt, men jag kan det inte.
Nu är det begravning, den kommer jag heller inte medverka på. Sedan är det bouppteckning, och den ska jag medverka på. För mamma ska ha sin del, sen vad hon gör med skiten bryr jag mig inte om. Hon kan slänga allt i sjön om hon vill, men hon ska ha det som är hennes. Pengar och saker kan aldrig någonsin gottgöra det mamma stått ut med. Pengar kan aldrig reparera såren på hennes rygg från läderpiskan. De kan aldrig reparera skadorna som orden ”Din horunge” gjorde. Men mormor har aldrig betalat för något, och det är dags att hon gör det nu.
Jag tror det var när mormor fyllde 50 som mamma, som på inte något sätt har eller har haft en bra ekonomi, sparade ihop till en diamantring till mormor. Det är en stor bedrift av en ensamstående kvinna och den gav hon. När mamma fyllde 50 fick hon inte ens ett grattiskort. Så är det, och så har det varit. Jag skulle kunna fylla denna sajt till maxgräns men exempel, men jag tror det framkommit nu.
För det finns egentligen bara en enda mening som kan sammanfatta allt och det är, Jag hatade min mormor.
Jag hatade Solveig. Jag föraktade henne och kunde jag skulle jag i vartenda papper som fanns radera henne från mitt släktträd.
Fast jag har haft bra släktningar också, dom ska jag inte glömma.
Och sen hade jag morfar….
Någon gång ska jag scanna in och lägga upp kort på morfar här. Haha, ser man honom är det svårt att tro att vi är släkt.
Morfar hette Per-Åke och var skräddade. Han arbetade fram till sin död på ett företag i Borås som hette Favör. Han var stilens mästare. Här talar vi inte om skabbiga kläder inte! Nej, här är det kavajer, kostymer och väldigt propert. Han var en riktigt gentleman helt enkelt. Det jag ärvde från honom var konstnärsdrömmarna för det hade han. Han spelade teater och höll på. Jag kan skryta med att morfar var en av de sista som stod på scenen i Borås gamla teatersalong som låg i stadsparken. Den som de fega asen i Borås rev en luciamorgon.
Gud vad jag älskade min morfar. Han var allt som en morfar skulle vara. Han var snäll och hjälpsam, och vi lekte ihop.
Något jag älskade var när morfar tog med mig till en bäck som inte rann så långt ifrån där jag bodde. Där gjorde vi dammar och byggde med lera och hade oss. Morfar hade alltid tid med sånt. Han hade alltid tid för mig och mamma.
Han pendlade mycket mellan Varberg och Borås. I Varberg bodde hans egen mamma och hon var dement. Maria hette hon, fast alla kallade henne för ”mimma”. 1891 var hon född och det var vansinnigt gammalt i mina ögon. Jag var ofta där som liten. Hon bodde i en liten lägenhet på Hantverksgränd mitt i stan. På dagarna kom hemtjänsten och då gick jag och morfar ut. Varberg blev min andra stad. Vi handlade på Kvantum och köpte glass i kiosken som hette ”Herberts glass” som låg nedanför kyrkan på torget. Varbergs fästning besökte man ofta och jag älskade varje sekund av det. Bockstensmannen har jag nog sett flest gånger i hela världen.
Nedanför fästningen ligger det 2 minigolfbanor. Dessa spelade vi ofta på. När jag tänker efter vann jag väldigt ofta, väldigt väldigt ofta 🙂
Ja, jag älskade livet med morfar.
Men så…
Den 15 juni 1981 sitter morfar på balkongen tillsammans med sin mamma och syster och morfars fru. De dricker kaffe och talar om allt och inget. Morfar säger plötsligt, ”Titta vilken stor mås”, och blinkar till med ögonen. Sen faller han ihop. Han dog omedelbart. Hjärtat hade ”exploderat”
Morfar led av en sjukdom som gjorde att hjärtat på honom aldrig slutade växa, och den dagen sprack hjärtväggarna. Han hade vetat om denna sjukdom länge men hade inte sagt något till nån om det. Chocken blev total för alla.
Själv var jag på sommarhem hos en underbar familj i Veddige då. Jag kommer aldrig glömma när mamman där berättade att morfar var död. På många sätt dog nog lite av min barndom där. Jag ryktes upp med rötterna och kanske blev det så att jag aldrig riktigt hamnade rätt igen. Kanske dog även jag lite, och framförallt mamma
Morfar hade varit vårat allt och nu fanns han inte mer. Mamma klarar knappt fortfarande inte av att besöka hans grav. Själv är jag där ibland. Hans grav är en vacker natursten med hans egen handstil på, det står bara ”Per-Åke Andersson” på den och ingenting mer. Det räcker.
Så min morfar älskade jag, och jag kan faktiskt sakna honom än. För han var just en sån riktig morfar. En sån morfar som hittade på sagor. Min favorit var den om Pepparkakshuset. Den älskade jag och alla mina kompisar. Vi tvingade morfar att gång på gång berätta den, och varje gång ändrade han lite på den. Jag tror jag skulle kunna berätta den från början till slut, men det gör jag inte för det ska vara morfar som berättar den.
Sitter här med tårar i ögonen nu. Det var länge sen känner jag som man öppnade dörren till morfar igen. Han fick bara bli 65 år gammal. Ibland plockar Gud hem människor alldeles för tidigt.
Jag är ju en person som försöker lära alla att man ska göra upp med sin förflutna och inte förtränga något. Jag är nog ett ganska bra exempel på att man verkligen inte ska göra så.
Gonatt alla, och gonatt på dig morfar! Ibland önskar jag att jag gjort mer i mitt liv som du kunde varit nöjd för. Men jag vet att du alltid stått på min sida, för det gjorde du alltid.
För du var ju MIN morfar
/Walle

Bookmark the permalink.

2 Responses to En söndag gick mot sitt slut

  1. Markus says:

    Otroligt vackert skrivet, blev faktiskt lite rörd.

  2. Ina says:

    Hmmm… hur kommer det sej att denne fantastiska morfar hade ett barn ihop med monstret (läs mormor) som du har berättat om? Är nyfiken och väntar på historien om hur deras vägar korsades… 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *