Väntan på telefonsamtal…

Dagbok 23 juli 2005

Mormor är riktig dålig nu, riktigt riktigt dålig…
Mamma ringde idag och berättade att min moster ringt brodern och sagt att det snart var över nu. Mormor är sedan några dagar flyttad till ”Hospis” och det är det samma som att läkarna ”gett upp”.
Efter en kort fundering bestämde jag mig för att ringa till avdelningen där mormor ligger för jag ville själv kolla hur det var. Man får så olika uppgifter hela tiden.
Hon är dålig, cancern har spritt sig och hon har kallbrand i bägge fötterna. Dessutom har hon det senaste dygnet svängt väldigt mycket neråt vilket alltså betyder att hon när som helst kommer somna in. Jag har ju en viss erfarenhet av sjukvård i livets slutskede själv så därför var det väldigt lätt att förstå vad sköterskan sade.
Jag bad den SSK jag fick tala med att kontakta mig när det var över, så nu ”väntar” man på att telefonen ska ringa.
Jag fick en del reaktioner på det jag skrev för några veckor sedan om mormor, många tyckte jag var väldigt elak och totalt iskall i min syn. Till er säger jag att jag tycker ni ska vända på det istället. Är jag en sådan person egentligen? Kan det vara så att det är mormors handlande som ligger till grund för det jag känner.
Har man haft en mamma som fått äta nervlugnande tabletter när hon ska träffa sin egen mor så får man en bister syn av sin mormor. Annars är det bara att se på mammas rygg. Jacken efter läderpiskan mormor misshandlade mamma men när hon var liten finns kvar, och det är sådana avtryck hon lämnat både kroppsligt och själsligt.
Mamma var nere hos mormor förra veckan och det fungerade i 1 dag, sen flippa det ut igen. Jag önskade och hoppades att hon skulle ändrat sig men allt var som vanligt visade det sig. Själv var jag inte förvånad, för allt blev som jag trodde.
Jag kommer inte säga farväl av mormor, och jag kommer inte hedra henne vid någon begravning. För det är just att hedra någon man är med på en begravning, och det hade varit hyckleri om jag närvarat där.
Mamma kommer åka ner säger hon och det får hon göra om hon känner att det känns rätt för henne. Själv både förstår jag henne men samtidigt inte, för hon försökte förra veckan men mormor betedde sig som hon brukar. Ändå in i döden beter hon sig som hon alltid gjort. Ända in i det sista förnekade hon mammas existens.
När detta är över hoppas sen att mamma kan få ro, att hon en gång för alla kan förlika sig med att hennes mamma aldrig varit mamma annat än på papper. Att hon äntligen kan se att vi har släkt och familj som faktiskt brytt sig om henne, människor som aldrig slagit henne, misshandlat henne fysiskt och psykiskt, anklagat henne och kallat henne saker som Horunge och ”Du var aldrig önskvärd”. Att hon framförallt har en bror i Stockholm som skulle ge sin lever till henne om det vore så. Min morbror älskar sin storasyster, men han har också fått ta mycket skit och han mår också dåligt. Han var också äldre när han fick se mormor ”rätta jag” så för honom är det nog ännu mera smärtsamt.
Ändå skulle jag på ett sätt vilja träffa mormor igen, jag skulle vilja sätta mig bredvid henne och bara säga en sak ”Solveig, varför?”
Något svar skulle jag aldrig få, så därför känns det inte angeläget att göra detta ändå kan den önskan komma emellanåt. Bara ett ”Varför” och ingenting mer.
Därför skriver jag som jag gör, och jag förstår om det låter elakt och fruktansvärt, men jag tror ärligt att inga ord i världen kan förklara situationen med mormor.
Samtidigt finns också det där dåliga samvetet som omgivningen ger en, för man ska älska sin mormor, det är lika säkert som allemansrätten men det är inte säkert. För att kunna älska någon måste den personen ha gjort sig förtjänt av det, och en person som förstört min mammas liv kan jag inte älska. Det går inte, och tro mig när jag skriver att jag en gång i tiden försökte.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *