Snart ingen mormor kvar

Dagbok 10 juni 2005

Idag ringde mamma.
Mormor ligger inför döden. Hon har varit dålig länge, väldigt länge men nu går hon in i det sista. Cancer, ännu en gång denna cancer. Lungorna är fyllda av det, och metastaserna är överallt.
Jag känner ingenting, absolut ingenting. I alla fall ingen sorg. Låter kanske hemskt och kallt men så är det.
Jag ska avslöja en sak för er. Jag hatar min mormor.
Faktum är att jag tycker det är lika bra att detta sker, för det skulle skett innan.
Jag har världens snällaste mamma, hon är så underbar, så snäll och så go men hon har haft ett mycket tufft liv och det är extremt mycket på grund av just mormor.
Mormor förstörde mammas liv, på fler sätt än käringen själv förstår. Allt det som ett barn ska få av sina föräldrar, det inte bara missade hon utan hon tog det från mamma.
Jag har minnen av mormor, och inget av dessa minnen är bra. Julen vi alla sågs, en jul där min mamma fått lugnade tabletter utskrivna för att klara av det. Julen som blev juldagskväll och kaoset började.
Min morbrors bröllop som mormor och hennes i så många fall likadana dotter (min moster) lyckades förstöra för många. Vad jag älskade min morbrors svärmor och hennes man som sade ifrån.
Jag kommer ihåg ”mimma”, det var min gammelfarmor. Hon var väldigt dement i slutet (hon blev 100 år) men nämnde man Solveig blev hon vansinnig.
Det är det som är minnet av mormor. Alltid samma ilska, sorg och bedrövelse.
Jag förstår om detta låter som fruktansvärda ord om en människa som ligger inför döden. Jag önskar att jag kunde säga andra ord om denna kvinna, men det kan jag inte. Det finns inga goda ord att säga om henne, inte ur min synvinkel. Jag har genom åren försökt stå i andra synvinklar men hamnar alltid här i alla fall.
Man måste inte älska sina släktningar, det finns det ingen lag på och den kvinnan kan jag inte älska. Jag kan inte ens tycka om henne, inte ens respektera henne.
Det jag sörjer idag är min mamma och min morbror. De mår bägge dåligt och de sörjer. Mamma sörjer för att hon aldrig haft någon riktigt mamma, och morbror sörjer för att det dåliga samvetet satt in. Det är saker de kommer få jobba med, saker som är jobbiga, svåra och många gånger extremt smärtsamma men de måste gå igenom det. Det jag kan göra är att stötta, trösta och försöka förstå. Mamma har kommit längre än morbror.
Min mormor kanske var psykiskt sjuk, kanske var det hennes upplevelser från krig och elände som skapade henne men det är ingen ursäkt. Det är ingen ursäkt för det hon gjort.
Nej, jag kommer inte besöka hennes begravning den dagen det sker. En begravning är för att hedra en människa. Skulle jag stå där skulle jag bryta mot allt jag tror på. Däremot har jag lovat mamma att jag följer med om hon vill det, men jag var inte bjuden på mormors mans begravning så varför skulle jag egentligen komma på denna. Vill mamma att jag ska följa med väntar jag utanför. Jag går inte in.
Saken är den att det är en sak jag är ensam om i min släkt att ha gjort. Jag satte mig upp mot mormor. Jag gjorde det som ingen annan gjorde, jag förklarade för henne en gång vilken människa hon var. Vilken hemsk och fruktansvärd människa hon var. Därför tror jag att min mormor hatade mig, och hon var rädd för mig.
För bakom hennes pengar, fina hus och bilar hon köpt av Nils Poppe så fanns bara en liten rädd galen kvinna som var i krig med världen. Jag såg det, och jag sade det till henne. Jag avslutade allt med ”Du kommer dö ensam Solveig, och du kommer för alltid vara ihågkommen för det du utsatt andra för. Ingen kommer komma ihåg dig med glädje”
Därför hatade hon mig, för det gift hon sprutat i sin omgivning var jag imun mot. Istället fick hon tillbaka det.
Jo, en sak ska jag vara delaktig i. Bouppteckningen, för betala det ska hon. För varje spår min mor har på sin rygg av käppen mormor slog henne med. För varje gång mamma gråtit för mormors skull. För varje gång man som liten inte kunde förstå varför mamma grät hysteriskt efter ett telefonsamtal med mormor. För varje litet piller mamma knaprat på grund av henne.
Pengar kan aldrig återgälda det, men för några minuter kan dom i alla fall lindra det.
Jag vet att det kommer blir krig med min moster, men det tar jag gärna. Låt den kampen komma, men vartenda öre som mamma ska ha ska hon få. Vill hon inte ha dom sjänker jag pengarna till något, men ha dom det ska hon.
När jag var 9 år studerade min mamma på komvux. Hon var ensamstående och hade väldigt dåligt med pengar. En dag tog min mamma modet till sig att ringa mormor och fråga om hon kunde få låna 500:- så att hon hade mat till mig. Mormor hade gått om pengar, både hon och hennes man tjänade och levde gott. För henne skulle inte 500:- vara några problem att låna ut. Detta var också första gången mamma frågade om pengar någonsin. Mormor svar blev kort ”Det är ingen som tvingat dig läsa”
När jag tänker efter så är det inte konstigt att jag vill bli dramatiker. Med den familj jag har finns det mer upplägg än för Bergman, Noren och Dagerman ihop.

Bookmark the permalink.

One Response to Snart ingen mormor kvar

  1. Malin says:

    Jag förstår varför du känner som du känner och det är bra att du ger din mamma det stöd hon behöver. Det är det viktigaste just nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *