Må djävulen ta alla nötter

Dagbok 6 juni 2005

Jag börjar med vad som hänt idag och tar helgen sen..
Idag på denna första lediga nationaldag gjorde jag inte direkt mycket under dagen. På kvällen däremot var jag, Emma, Robban och Hanna på Liseberg och ”njöt” av Göteborgs symfoniorkester som spelade en del gamla slagdängor. Bland annat en musikalversion av Den ståndaktige tennsoldaten. Allt berättades av Stefan Ljungkvist. Saken var bara den att den aldrig tog slut. Det kändes som ett fyra timmars långt tandläkarbesök man genomled. Därför blev man riktigt glad när den förbannade tennsoldaten brann upp.
Annars var det en fin konsert med musik av Sibelius, Grieg och Petterson-Berger.
Jag fick också uppvisa min extrema kunskap i såna där maskiner man slänger i en slant och och så ska man styra en griptång mot en nalle. Jag lyckades till och med få upp två nallar på en gång! 🙂
Jag vann även filmen Pulp Fiction på DVD, men då jag anser att Tarantino är det mest överskattade sen Darins tandställning så fick Robban den.
Ja e så glad för Hannas skull. Hoppas nu allt går vägen för den lilla tuffsan och hennes W. Är W dum mot henne åker han på stryk så det är lika bra att han sköter sig 😀
För övrigt ägde jag Hanna i galoppbanan, men hon får väl häst på annat håll så hon bryr sig nog inte. Fast jag har en fin nyckelring nu i formen av en häst. Den blänker så fint så, min lille polle.
Sen har vi helgen då, och nu blir det rörigt som det alltid blir i Walles lilla liv.
Som en del observanta personer lagt märke till så har jag emellanåt skrivit en del om en viss person på denna sida. Denna person störtade in i mitt liv i höstas och har sedan dess gett ordet Tuss ett ansikte.
I lördags fick denna relation en ganska snöpligt slut.
Han var här nere och kom redan i fredags. Vi hade det väldigt mysigt och satt och tittade på film och bara tog det lugnt.
På lördagen var vi i stan och lagade till oss lite god mat sen och såg på filmen Skenbart, som han inte sett på.
Klockan 23:40 satte jag mig här vid datorn för att se över sajten och märkte då att någon lämnat en kommentar på ett inlägg. Kortfattat kan man sammanfatta detta inlägg med att jag skulle ge fan i deras *namn* och skaffa mig ett liv. Dom kände minsann *namn* mycket bättre än jag gjorde.
Ungefär då blev allt omkullkastat.
Jag vet idag vem som skrivit det, och personen i fråga har jag lust att ge en käftsmäll om jag stöter på honom. Det är en vän till en släktning som lade in detta inlägg. Av oro för *namn* uppenbarligen, men i min hjärna började allt snurra väldigt snabbt.
För av kanske inte så väldigt konstiga anledningar drog min hjärna till minnes vissa händelser förra året och jag kände direkt att, ”Nej inte en släkt till att bråka med”.
Visst är det så att jag överreagerar på grund av det förra som hänt (en anledning att hata er lite till era jävla fittsorkar. Må globen lossa och börja rulla emot er) och allt kom liksom tillbaka. Jag fick nästan panik.
Här satt jag ännu en gång och kände att jag skulle behöva förklara mig för saker jag inte var skyldig till och som det framförallt inte fanns anledning att förklara. Det som skett och framförallt det som INTE skett är en sak mellan mig och *namn*. Ingen annan jävel har med det att göra.
Att jag skrivit om *namn* här visste han om och har gett sitt godkännande. Det inläggskrivaren hade reagerat på var bland annat meningen ”så Studsar vi i sängen”. Fast om man läser hela detta inlägg (som nu är borttaget) han reagerade på så låg nivån under det tillåtna i gullegull och puttenutt. Därför ska man kanske inte bry sig så mycket. Det var en stil vi båda hade bara.
Det som är mest sorgligt med allt som skett är att relationen med *namn* nu är högst osäker och splittrad. Jag kände idag till och med att jag inte ville ha nån kontakt alls. Han skulle ringt igår efter att han talat ut och detta gjorde han inte. Så jag gick omkring som en Zombie *host* och väntade och väntade, och blev ärligt förbannad när han inte hörde av sig. Tyckte det var väldigt respektlöst och då ropade min hjärna ”FLY WALLE!!!”
Jag är livrädd, och då menar jag fullständigt livrädd, för allt som ens påminner om Alex. Därför blev allt nu extra stort och tro mig när jag säger att när jag har en relation med en människa, oavsett vilken form av relation, som sen personens släktningar lägger sig i. Då blir det lätt jämförelser.
*namn* och jag har haft en underbar relation och jag vågar påstå att vi båda behövt varann och jag tror att vi någonstans innerst inne gör det fortfaranade. Vi är på olika sätt ganska vilsa själar och har hjälpt till att lotsa oss genom livets alla små kurviga vägar och avfarter.
Sen blir jag ännu mer fascinerad av det enorma intresse som verkar finnas för *namn* helt plötsligt. Synd att det inte alltid finns där. Lite stöd hela vägen och inte bara när det dåliga samvetet talar är inte fel. Det är det enda jag kan säga om den saken.
Så hur känns det nu då?
Jag vet inte alls faktiskt. Innan jag började skriva detta inlägg så talade jag med honom i telefon länge. Först tyckte även han att det var det bästa att bryta, sen efter 20 min ville han inte det längre. Sen började diskussionen om vad för relation vi egentligen skulle ha framöver. Han kände att det vi hade blev förstört i helgen och han visste inte om han ville bygga om en sån igen etc.
Och hur känner jag?
Ja, det första jag kan säga är att jag börjar bli JÄVLIGT trött på att människor som inte har hela historien framför sig uppenbart ändå tycker att det är OK att döma ut mig. Va fan är det med folk egentligen? Har ni sågspån bakom öronen.
Det bästa är att dom sedan tror att det bara är att säga ”oj, så dumt de blev” och sen låtsas som om ingenting hänt.
Sen är det ledsamt, förbannad ledsamt, att det blev som det blev. Än en gång förlorade jag kanske en människa som jag tycker väldigt mycket om på grund av omständigheter utanför min kontroll.
Det kommer aldrig bli det samma igen, och jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad felet är.
Att två människor som tycker om varann umgås, myser och har jävligt kul ihop? Är det fel? På vilket sätt?
Jag känner när jag skriver detta att jag ingenting annat vill än att försöka laga det som gått sönder, men jag är rädd för att det inte går. Jag ska ringa honom i morron kväll har jag lovat, då skulle han ha snackat med sin släkting också men någonstans inom mig känner jag det som att det är kört.
Även om det nu är det sista jag vill. Känner att jag vill kämpa men att det är försent för det.

Bookmark the permalink.

One Response to Må djävulen ta alla nötter

  1. Hanna says:

    Haha!
    Du kommer alltid vara min mest skimrande polle 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *