Jävla fot :(

Dagbok 2 juni 2005

För några veckor sedan var ju jag och Tompa och vandrade omkring i Slottskogen och Botaniska. Efter det kände jag att jag hade ont i min vänsterfot. Jag trodde det var träningsverk så jag brydde mig inte om det.
Tiden gick och det gjorde allt ondare. När jag märkte att jag inte längre kunde böja på foten tänkte jag att jag fått en spricka eller nån inflammation i hälsenan så jag avvaktade lite till. För ett alldeles jättekort tag sedan insåg jag att jag inte kunde ha det så här längre så jag skuttade iväg till läkaren, och dom hittade ingenting.
Det finns ingen spricka, ingen inflammation eller nåt annat.
Så nu har dom tagit nya prover på mig, och gissa vad de letar efter 🙁
Så nu blir det en låååång väntan tills nästa vecka.
Jag tror inte det är något sådant för jag mår faktisk riktigt ”bra” just nu. Känner ingen direkt trötthet eller slitenhet som det varit innan så jag har nästan helt uteslutit det alternativet. Ändå finns känslan där, och rädslan. Jag är så medveten om att sannolikheten att det kommer tillbaka är större än att det inte gör det, men ändå försöker jag tänka på att vara frisk. Cancer är en hemsk sjukdom, och jag börjar lära mig att den är ganska hemsk även efter det att den är borta/vilande.
Idag kände jag för första gången på ett bra tag att jag saknar att ha någon här. Bara att krama någon. jag var på väg att ringa Hanna eller Emma och fråga dom, de kan ju lika gärna ligga bredvid mig som hemma liksom.
Jag blir lite sån när den där cancerskräcken kommer över mig. Jag blir världens mest ensamma, olyckliga och svagaste människa. Känner mig som ett litet barn som skriker efter hjälp men lika mycket som jag känner så, ja lika bra är jag på att dölja det för andra. Dagboken blir min mistlur och de som inte läser denna, vet oftast inte hur jag känner. För jag mår bra ju bra nu konstaterar alla omkring mig, nästan alla i alla fall.
Jag kom över Alex, jag har ingen cancer (två saker som båda nästan dödade mig), levern är för tillfället ganska OK, och jag skrattar mer än jag gjorde för ett år sen.
Ja Walle är OK!
Men när lampan är släckt, och när ingen ser . Det är då skräcken kommer. Skräcken att det är tillbaka. När man står i duschen och får för sig att man känner en knöl i armhålan. När man tycker att magen krånglat mer än tidigare. När man får för sig att testikeln är större nu än den var gången innan man va där och taffsade. När man är så där extra trött som alla kan vara ibland.
Det är då demonerna kommer och dom skriker alla samma sak. ”DET ÄR TILLBAKA”
Det är också då allt annat kommer över en. Ilskan och hatet över att jag ”ju var så himla orolig”, eller att ”linda var roligare för hon hade inte cancer” etc etc etc
Det är då man vill skrika till sin hjärna att den ska ge fan i att gå in på den vägen igen, och ibland lyckas man övertala gröten man har i skallen. Ibland gör man det inte. Numer när jag misslyckas så sätter jag mig och skriver. Jag skriver brev, långa hatiska brev. Brev som innehåller detaljerade beskrivningar om de mest perversa mord, övergrepp och annat. Hatiska brev med hämnd som tema. Sedan läser jag dom och frågar mig om jag är som jag ska. Efter det raderar jag dom. Så får jag ut det ur systemet.
Sen går man och lägger sig igen, och man drömmer.
Man drömmer om att man är frisk och att man är smal och snygg, och att någon älskar en för den och det man är. Man drömmer om att man aldrig träffade Alex utan att man istället valde någon annan som faktiskt tyckte om en. Man drömmer om att man aldrig mer behöver se det förbannat fula hus som kallas för Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Man drömmer om att man står på scen och bugar åt en publik som är alldeles tagen av det dom nyss sett. Man drömmer om att man sitter i publiken och ser på premiären av en pjäs man själv skrivit.
Sådant drömmer man om, och sen vaknar man. Skräcken har tagit en paus. Ibland är den borta i flera dagar, men så när man står där i duchen och känner nåt som kanske påminner om en knöl. Då är det dags igen.
Cancer lämnar en aldrig. Den sätter sig först på ens kropp och sedan på ens psyke och man vänjer sig aldrig. Aldrig, för den dagen man vänjer sig så har man accepterat det, och jag kommer aldrig acceptera det för jag vill bli frisk. För jag är inte klar än, inte på långa vägar.

Bookmark the permalink.

One Response to Jävla fot :(

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *