Dimma

Dagbok 8 juni 2005

Igår och idag har man ringt alla de där roliga samtalen. Att det är tillbaka. Ett samtal är kvar, det värsta.
Det är till dom man minst vill göra orolig. Samtalet till sin familj.
Man inser i såna här lägen hur van man blir. Det är inte ens skrämmande längre, mer tröttsamt bara. Man blir trött av att ständigt va sjuk och framförallt blir man trött av sjukhusbesök.
Jag är 33 år. Jag är för ung att dö nu! Jag har ju massor av saker kvar att göra!!!
Jag ska ju bli författare, släppa en massa böcker. Sedan ska jag skriva en massa dramatiska verk där jag gör upp med heteronormen en gång för alla. Jag vill ju resa till Indien med Henke. Jag vill ju äga det där huset på en egen ö. Jag ska ju hämnas på Alex och jag ska lära mig tycka om filmjölk.
Ja, jag har massor kvar att göra. Inte kan jag lämna in handduken redan!
Sen ska jag ju också passa på att utnyttja en ung osäker kille också. Jag tänkte att med tanke på att jag får skit för att jag gör det hela tiden kan jag väl lika gärna testa och se hur det är eller???
Jag har en pärm. I den pärmen finns mitt Vita Arkiv och allt som rör min död. Jag har bestämt allt och har klart och tydligt skrivit ner hur jag vill att allt ska va. Ikväll kollade jag igenom den pärmen. Inte för att jag har några direkta planer på att den ska behövas användas, men jag vill inte att någon annan ska behöva ta beslut de inte vill. Jag vill ha allt klart, och Walle kommer även efter sin död se till att ingen annan behöver ta något ansvar.
Så nu blev sommaren 2005 likadan som så många andra somrar. Jag får iofs lite semester. Den 20 åker jag till Berlin några dagar. Det ska bli väldigt skönt. Jag har redan förklarat att jag S K A till Berlin och dit tänker jag resa tumörsjuk eller inte. En vecka kan allt få stanna upp lite.
På samma sätt S K A jag till Pride i år. Inte för att Stockholm drar speciellt mycket men där bor ändå många av mina vänner och jag vill verkligen träffa dom nu. Det är för många år i rad som allt fått stå undan på grund av sjukdomar. I år får faktiskt tumörjäveln ursäkta mig men jag tänker fanimej ha kul under tiden och den kan gott behöva få träffa lite gaymänniskor.
Jag kan i alla fall säga en sak och det är att i vintras ville jag inte behandla mig. När jag sedan bestämde mig för att göra det så bestämde jag mig samtidigt för att inte gå igenom det igen. Nu vill jag inget annat än att bli frisk.
Det senaste halvåret har jag börjat leva, och jag vill fortsätta göra det. Därför tycker jag att vi bestämmer oss för att jag ska bli frisk igen. Eller vad säger ni?
Torsdagen kommer bjuda på mer läkare och sen jobb. På kvällen kommer Emma hit. Vi ska äta, dricka och mysa. Det ska bli väldigt skönt. Det känns bra att ha någon att sova bredvid, och jag tror att jag för min egen sinnesros skull gör bättre i att sova bredvid tjejer. Det blir alltid så hysteriskt när killar sover här 😀
Sen ringde Hanna idag också och ville också komma hit en kväll. Jag känner mig mer straight än Alex och Sean Connery ihop just nu!!!
Iofs så är det inte direkt sex saken handlar om, eller det är inte alls det men det är ändå mysigt. Tjejer är liksom mjukare, och då inte bara till hullet utan även till det inre.
När det föresten gäller sex och tjejer så finns det en väldigt bra sak med dom. De säger antagligen inte ”Nu” eller ”Håll om pungen lite” när man har sex med dom. GO TJEJER NI ÄR BÄST!
Talade med *namn* idag också en lång stund. Det kändes bra. Det vi hade är borta och lär inte komma igen, den saken är klar. Det lyckades de förstöra i lördags men jag vill inte förlora kontakten med *namn*. Han betyder för mycket. Ändå har jag en känsla i magen som säger att detta inte är över än. Det är inte helt lugnt på alla fronter fortfarande. Tiden får utvisa om magen min har rätt.
Så, och det har jag skrivit ganska många gånger, livet går vidare. Det måste det. Det kommer bli jobbigt, och jag kommer ge upp flera gånger. Jag kommer undra varför jag gör det här, och jag kommer tycka att allt är förjävligt men jag kommer gå igenom det. Efter kommer jag vara lite mer sliten, mer trött och dan men jag kommer klara det!
Det är egentligen bara en fråga som snurrar i huvudet, och den vill jag inte tänka på…
Kommer levern klara av det eller är det nu den lägger av helt?

Bookmark the permalink.

One Response to Dimma

  1. Fender says:

    Hej walle, skit i alla jävla idioter som inte fattar ett skit. Du är världens bästa och snällaste människa, låt ingen annan ens andas motsatsen. Din lever har förresten inget att säga till om, klart den ska hänga med.
    <3 // Fender

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *