DEUTSCHLAND ist bäst!

Dagbok 19 juni 2005

Då va helgen över då. Sista jobbhelgen på länge faktiskt vilket inte direkt känns sådär jättefel.
Har varit ganska OK att arbeta. Mycket tack vare att man arbetat med goa människor som är redigt snuttiga.
Vad har skett sen senast då?
Förutom en ”dubbeldate” med Emma och Hanna i torsdags då och sedan jobb på fredag, lördag, söndag så har det inte skett så värst mycket.
Mitt Internet krånglar som fan just nu vilket det gjort från och till hela detta år. Jag har svårt att gå in på vissa sidor, bland annat min egen. Därför skrivs detta inlägg på min telefon istället. Vilket bara tar ungefär 5 gånger så lång tid. Leve Smartphones ibland i alla fall! Kan säga att det inte är första gången det sker.
Sen är det min jävla fot då som krånglar. Det värker hela tiden, och då menar jag värker! Värst är det på morgonen. Sätter jag ner hälen i golvet nu så börjar jag nästan grina. Lördag och söndag har jag klarat mig genom att linda en handduk runt foten så jag inte trycker ner den mot det hårda golvet direkt. Det är i alla fall förbannat jobbigt, och man undrar lite hur de ska gå i Berlin med den klumpen med sig. Fast lämna den hemma kan jag inte göra ju.
Jag fick också en snilleblixt igår på vad min pjäs jag ska skriva ska handla om. Det liksom bara kom över en så nu sitter jag på lediga stunder och tänker ut scener. Jag ska också få hjälp av en vän med själva dramaturgin så detta ska nog kunna bli något hoppas jag.
Måste väl också tillägga att jag fått lite info om att några regerat på vad jag skrev om min mormor häromdagen. Jag har full förståelse för att det jag skrev kan verka lågt och elakt men det är så jag känner. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, känna någon sympati eller något deltagande för den kvinnan. Hon står bara för beskymmer, problem och faktiskt elakhet för mig. Någon gång när tid finnes ska jag berätta mer.
Sen är jag sån som person. Jag kan brinna något helt oerhört för en människa, men så kan något ske och jag förändrar mig i min person totalt. Människan som betytt någon kan jag istället bli helt oberörd för och om så människan i fråga dör så rör det mig inte i ryggen. Många tycker nog att detta är en helt sjukt beteende, andra skulle säkert vilja analysera det. Själv anser jag mig bara vara sån. Mormor har aldrig varit någon jag brytt mig om, och jag har inte direkt stått på hennes lista över viktiga personer heller.
Tro mig, det finns andra på jorden som jag träffat som jag heller inte skulle spilla direkt många tårar för.
Faktum är att lika mycket som jag brinner och bryr mig om vissa, lika mycket kan jag vara totalt likgiltig för andra.
Sen har vi då det där med mormor. De senaste rapporterna jag fått är att det är dåligt och inte stabilt. Det handlar inte om OM det kommer ske utan mer om när. Därför ser min vecka ut så här nu att jag i morgon kommer åka neråt vårt avlånga land och sedan får vi se hur långt jag kommer. Jag hoppas i alla fall att jag kommer till Berlin, om inte annat för att Mike är där. Honom skulle jag så helvetes jävla mycket vilja träffa just nu för det var alldeles för länge sedan jag gjorde det, och jag saknar honom massor insåg jag idag när vi språkades vid över telefon.
Skulle jag inte komma så långt ner i Europa så blir det i alla fallen ny chans så fort behandlingen är klar. Jag känner också att jag inte kommer ha mindre ont i veckan som kommer, för det blir bara värre och värre. Det är lite äckligt för man får för sig att den liksom känns, men det sitter nog mer i skallen på en.
Nej, nu är det alldeles för sent för att vara vaken. Jag borde sovit för länge sen. I morron blir det en lång dag och som om jag inte redan är fullbokad så ska jag träffa Poppe en snabbis också. Det var längesen jag gjorde det, och det ska bli kul.
Gonatt alla, och så ses vi när vi råkas.
P.s Jo en sak till. Jag rotade lite bland mina grejer och kan man tänka sig. Någon gång hösten 2003 hade jag gjort en backup på datorn som jag sparat på en massa cd skivor. Därför skrattade jag ganska gott när jag märkte att allt va kvar. Hur man än försöker ta sig därifrån så kommer minnena tillbaka. Ibland i kraftfull form. Lika bra att acceptera det då och låta livet gå vidare i alla fall D.s
P.s.s Till dig som skrev en kommentar om att jag nog ägnade mig åt en destruktiv form av förnekelse i samband med de nya tumörbeskeden…
Jag vet inte i vilken Harlekinbok du läst psykologi men jag kan försäkra dig om att jag inte ägnar mig åt förnekelse. Jag mår bara bättre i mig själv just nu och därför är det lättare att ta allt som sker. Kanske för att jag hittat anledningar i livet till att just leva. Under 3 år var dom nämligen som bortblåsta.
Men puss på dig för att du bryr dig i alla fall D.s.s
P.s.s.s Jo en sista sak. Idag såg jag på Saltkråkan med en boende på jobbet. Har kommit på mig själv med att jag numer alltid nästan börjar gråta av Astrid Lindgrens filmer. Särskilt Saltkråkan och Emil. Jag tror det beror på att Lindgren är ens barndom. Eller så är jag bara ruskigt fjollig D.s.s.s

Bookmark the permalink.

2 Responses to DEUTSCHLAND ist bäst!

  1. Hanna says:

    Kram!

  2. Malin says:

    Nja…Astrid Lindgren skriver om så man skulle vilja att det var…hmm… men gråta till Saltkråkan? 🙂 Är det för att de är taskiga mot stackars farbror Melker? 😉 Annars tror jag det lutar åt rusktigt fjollig….hehe