Adelante

Dagbok 15 juni 2005

Jag älskar mitt jobb, jag älskar det på det sättet att ingenting blir som man bestämt. Man sitter i personalmöte och alla är rörande överens om en sak, och dessutom är alla så eniga och gulliga mot varandra så man nästan väntar på att Julie Andrews ska komma in och sjunga en liten stump. Sen är personalmötet är slut så tar det ungefär 4 min och 32 sekunder så är allt som vanligt igen. Sånt älskar jag, för då får jag samtidigt vara sur och tvär och det är kul att va det tycker jag 😛
Jag längtar tills sommaren nu, för då kommer alla vikarier som är på gott humör.
Jag ska iofs erkänna att jag på något dolt sätt faktiskt tycker om ”mina” tjejer och tanter jag jobbar med. Jag har kommit på att de nog känner ett visst ansvar för mig och Henke. De kan vara allt från 22 till 52 men de känner nog alla så, och de är väldigt goa. Även om jag ibland vill skrika ”AAAAAAAHHHHHHHHH!!!” till dom så har dom ställt upp något oerhört för mig den senaste tiden. Så goa är dom, även om det ska bli skönt att komma ifrån dom ett tag, och dom känner exakt likadant för mig. Det vet jag 🙂
Fast när det gäller sommarvikarier så är det en sak jag funderar på. Hur kommer det sig att inga högskolestuderande eller gymnasiestuderande hamnar i utbrändhet. Dessa grupper borde ju verkligen bränna ut sig med tanke på att de aldrig är lediga någonsin.
Jaja nog om jobbet.
Idag skulle jag fått mina provsvar men alla var inte färdiga, men de lutar åt att de sitter i vänsterben/fot på nåt ställe. Om detta är bra eller dåligt vet jag inte men det jag vet om är att det ska bli förbannat skönt att få slippa värken, för den är jävligt tröttsam. Sen är det alltid skönt att veta vad som väntar en. Jag avskyr att inte veta eller att ha ouppklarade saker i mitt liv. Något som kanske framkommit för er som läst denna dagbok ett tag 😀
I morgon har jag i alla fall tagit beslutet att ta ledigt från både jobb, läkare och ansvar. För i morgon ska Walle vara huslig. Jag ska byta gardiner i kök och kanske i storarum och sen ska jag fixa blommor till balkongen och pynta i ordning där. På kvällen ska sedan jag, Henke, Hanna och Emma gå på bio. Efter filmen ska vi hem till mig och Henke och dricka San Fransisco och äta goa smörgåsar på balkongen. Regnar det sitter vi inte där men ska likförbannat äta och dricka gott. Det ska bli kul! 🙂
Jag är väldigt glad över min relation med Hanna och Emma. Det har varit förbannat skönt när dom varit här och sovit över. Känner att jag behövt det. De har visat ett sånt stöd så de anar inte, och det känns väldigt bra att inte behöva vara den starka Walle. Vi behöver inte prata om sjukdomar och cancer och sånt tråkigt. De finns där bara och det är det viktiga, och när jag vill prata om det så är det också OK. Ja och Emma har haft våra ”duster” men det känns utrett för nu känner jag Emma på grund av Emma och ingenting annat och Emma är väldans mysig, söt och go att umgås med. Ingen kan säga, ”Min Walle” som hon 🙂
För att låna en känd poets uttryck…
Det är helt enkelt Lovely!
Annars går dagarna fort som fan och snart är det jul igen. På fredag är det 17 månader sen min ängel visade sig vara min djävul. 17 månader sen man slutade tro på människan. Under dessa 17 månader har jag tvivlat, varit rädd och hatat. Sen förlikade jag mig med hatet och insåg att jag hade rätt till det. När jag sedan bestämde mig för att det inte fanns något annat sätt som kändes rätt än att hata så gick man ett steg fram till.
Därför vet jag att den dagen kommer då jag kommer lita på någon som jag litade på djävulen. Jag kommer kunna anförtro mitt inre till någon igen på samma sätt som jag gjorde det till det där. Jag kommer kunna älska en människa igen som jag gjorde då. Jag är inte där än, jag tvivlar fortfarande. Varje gång jag träfffar en ny eller gammal bekantskap så ringer varningsklockorna, och varje gång säger Katarina till mig, ”Walle, han/hon är ingen ny Alex”. En dag kommer jag lyssna på Katarina fullt ut. En dag som jag inte tror ligger så väldigt långt borta kommer jag kunna tro på när någon säger ”Jag älskar dig” igen.
Frågan är då vad jag lärt mig. Ja, det vet jag inte än. Fast jag vet i alla fall en sak och det är att jag aldrig trodde att jag skulle önska att en annan människa cancer, eller att han/hon skulle drabbads av allt ont som kan drabba en annan människa. Det har jag lärt mig att jag visst skulle komma att göra en dag. Oops, så de kan bli eller nåt.
Jag har också lärt mig att det faktiskt inte är något direkt fel på mig. Jag är faktiskt ganska bra.
OK, jag är världens sämsta bög med tanke på hur jag håller på, och jag är banne mig inge vidare som våldtäktsman heller med tanke på att mina offer hinner får upp ”Den” innan jag ens börjat manipulera dom. Där får jag gå en kurs eller nåt.
Men jag är faktiskt ganska omtyckt, jag har massor med vänner som skulle göra vad som helst för mig därför att dom vet at jag skulle göra det för dom. Jag har människor som faktiskt till och med erkänner att dom saknar att ha sex med mig, och att jag till och med är riktigt bra på det där!
Jag har ett arbete, iofs inte världens bästa arbete men lik förbannat ett arbete. Ett arbete som dessutom, hur lite jag än vill erkänna det, faktiskt ibland ger mig en viss stimulans. Jag hade lätt fått ett jobb som försäljare där jag tjänat bättre och hade haft bättre arbetstider. Kanske kan det vara så att jag inte tagit det jobbet då jag anser att det borde vara skottpengar på telefonförsäljare som vill tala om att Bredbansbolaget är skitbra och bla bla bla. (Alla utom Scartis då, han är de inga skottpengar på. Skjut alla andra för då kommer han sälja mer :D)
Så det kan ju vara så att jobbet ger mig något. HJÄLP! Tänk om jag kommer fram till att jag trivs! Vad ska jag klaga på då????
Dessutom då, slutligen, så lever jag. Kanske inte med världens mest spikraka livskurva men jag lever. Sjuk är jag, antagligen mycket mer sjukare än jag vill låtsas om men jag lever och det finns ju faktiskt ingen viktigare. För att komma någonstans med allt det andra är ju just livet en liten småbra sak att börja med, och det bästa är att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer behöva försvara mig för att jag är sjuk. För jag har människor omkring mig som tycker om mig i alla fall, som vill att jag ska bli frisk och som älskar mig även om jag så hamnar i rullstol.
Japp, livet går vidare, trallala, vad synd att jag inte insåg det då. Vad synd att jag var så dum och naiv så jag trodde att en familj där det är OK att ligga med släktens flickvänner skulle kunna förstå mig. Jesus så dum jag var.
Kanske skulle jag lyssnat på min katt Zazza. Hon framstår nämligen allt mer som den klokaste av alla i denna soppa. Hon spydde nämligen i Alex väska första gången han var här.
Nu ska jag gå och mata Zazza. Hon ska få fisk till nattamat idag. Hon älskar tonfisk så hon ska få en egen burk. Min kloka goa och söta lilla kissekatt.
Gonatt Moderjord, jag funderar på att ta Adelante som efternamn. Walentine Andelante, skulle du gilla det?

Bookmark the permalink.

5 Responses to Adelante

  1. Joel Hinz says:

    ”Hur kommer det sig att inga högskolestuderande eller gymnasiestuderande hamnar i utbrändhet. Dessa grupper borde ju verkligen bränna ut sig med tanke på att de aldrig är lediga någonsin.”
    What? Vi har oändligt med fritid och kopplar av med alkohol minst åtta gånger i veckan. Läser du inte aftonbladet?

  2. Emma says:

    Tack snuttis! Vi ska ha det så mysigt ikväll så! Tjooo =D /din lilla solros

  3. Hanna says:

    Det är alltid lika mysigt att sova hos dig, tycker jag! Därför tänker vi göra det ikväll igen 😉 Det ska bli en superkväll som alltid med bio, mys, san fransisco (eller hur det nu stavas) och med världens bästa DreamTeam- VI! Kan det bli bättre? Puss/ din lilla… ehmm.. Hanna 😀

  4. Malin says:

    Walentine Andelante…. wow…. som taget ur en gammal saga…

  5. Tompa says:

    Comment by Malin…. wow…. som taget ur en annan, lite snuskigare, saga…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *