Haha, ja de va semestern det…

Dagbok 26 juni 2005

Ja, då har man haft semester då.
Man kan väl säga att slutsumman av semstern blev…
1. Inget blev riktigt som det var planerat
2. Jag är emellanåt nästan helt förlamad i foten
3. Jag har dragit på mig en lindring hjärnskakning
Så det har varit livat värre!
Början på veckan fick jag tillbringa i Göteborg, sen i Helsingborg, sen i Borås, sen i Helsingborg och slutligen i den icke helt okända staden Göteborg igen. Aldrig tidigare tror jag att jag åkt så många mil fram och tillbaka men kul va det, och stressigt. Fast jag gillar stress så varför klaga eller så.
Med mormor är det i alla fall ungefär som innan, så inget har skett än åt något håll. Så då har jag uppdaterat om detta också.
Annars är det som sagt min stackars fot det mesta handlar om nu. Som jag redan fått information om så finns det visst några nervtrådar som ligger i kläm. Jag visste inte att de kunde ställa till med så mycket strul men det kan dom. Ibland lyder inte foten mig alls, vilket resten av min stackars kropp inte riktigt verkar ha förstått. Därför blir det ibland helt fel när jag sätter ner benet och kroppen inte riktigt fattar att foten är i marken/golvet. Så jag fortsätter glatt att trampa vilket gör att jag faller omkull. Faktum är att det måste se ganska komiskt ut, och om det gör det så ser det nog roligare ut än vad det är för jag slår mig exakt hela tiden.
Det kunde slutat riktigt i helgen för exakt allt detta skedde när jag skulle gå ut i köket. I hallen låser sig foten och jag störtar rakt in i en dörrkarm. Jag måste ha tuppat av för jag lyssnade på nyheterna när det skedde och dom var över när jag vakna till på golvet med 2 katter tittandes på mig. Först var jag bara groggy men sen insåg jag att något va galet och det visade sig sen att jag dragit på mig en liten försiktig hjärnskakning. Ingen direkt farlig men jag hade verkligen änglavakt.
Så nu måste jag extra mycket tänka på hur jag går och allt det där. Helst ska jag ha krycka hela tiden så jag inte använder vänstersidan alls men det är förbannat jobbigt att ha krycka så den är jag dum och slarvar med.
Behöver jag säga att det ska blir förbannat skönt när detta är över, för det börjar bli lite jobbigt faktiskt.
Ändå, trots att det är jobbigt, så har inte känslan av att jag ska klara detta försvunnit. Jag vill bli frisk och dessutom känner jag mig nu mogen och klar för allt det andra som måste tas om hand. Det har varit oerhört intressanta veckor detta för jag har verkligen mer än någon gång annat lärt mig vilka som är att räkna med och inte. Samtidigt har jag nog lärt mig en ganska stor portion i vem jag är och hur jag är.
Besvikelsen har varit extremt stor på vissa, förvåning och glädje över andra och det är det jag ska leva på och det är det jag ska bygga min framtid på.
Jag vill inte vara den snälla, omtänksamma, kloka, förstående, gulliga, rara och tussiga Walle. Varför skulle jag? Vad har jag tjänat på det? Vad har jag fått ut av det under dessa år?
Oj, nu ropar en del av mina vänner och tycker jag är orättvis. Är jag det verkligen? (Jag kan redan nu säga att det är ingen idé att någon börjar diskutera detta med mig för jag kommer inte svara) Vad var ni i fredags? Ok, ni hade planer. Kostade det för mycket att svara på det där meddelandet jag skicka? Jasså, ni hade inga pengar på era förbannade kontantkort? Får jag fråga hur mycket spriten kostade???? Det gick inte på några sätt att ringa eller? Alla telefoner dog plötsligt och Telia gick i konkurs?
Ja, jag är orätvist, och gissa vad? Jag har den allra mest jävligaste rätt att vara det, för jag är SJUK! Förstår ni det eller ska jag behöva slå in det? JAG ÄR SJUK! Så sjuk så hade ni varit det hade ni legat i mammas knä och gråtit och sen fått Sobril/Oxascand utskrivet.
Visst, jag har ingen livsfarlig förskylning eller en fruktansvärd form av den hemska vinterkräksjukan. Jag lider heller inte av det dödliga virus som heter baksmälla, inte heller lider jag av vare sig träningsvärk eller öroninflammation men sjuk är jag, och jag tänker faktiskt inte längre springa omkring och låtsas som att ”jaja men det går över”.
Kanske har jag varit sjuk så länge så det blivit en vana att jag är det och jag förstår att det är jobbigt att tänka sig Walle utan cancer och tumörer men saken är den förstår ni att detta inte är den vanliga rätta Walle. Gud tänkte inte att jag skulle bli Cancerman på riktigt och gjorde han det ska han få en riktig fetsmäll när jag möter honom vid pärleporten en dag.
Jag talade med Joel en stund idag och kom då på att jag nog ska köpa mig en halsduk, sen ska jag vira den runt halsen på mig och gå omkring och hosta, snörvla och sucka. För då är man sjuk, då förstår folk det. Jag visar mig helt enkelt för frisk för att vara sjuk.
Om jag är arg? Nej det är jag inte, jag är faktiskt glad när jag skriver detta. För jag har en känsla av någonting starkt inom mig. En känsla av hopp, tro och vilja. Ja jag har en sådan stark vilja just nu så jag börjar fundera på vem av mig och strålmaskinen som kommer sända ut starkast med signaler faktiskt.
I morgon måndag börjar också en nytt kapitel i mitt liv. Då ska det börjas räkna points och sånt där. 75 kilo ska jag ner till, och tro mig när jag säger att det är en JÄVLA massa kilo som ska bort. Jag har inte satt 75 kilo som första mål men det är mitt slutmål. Tillsammans med min söta granne Cissi ska vi nu räkna så vi kommer få minst MVG på alla prov sen i matte 🙂 Fast, varje kilo ner är en vinst. Så jag blir inte besviken om vågen inte visar 75 kilo om 2 veckor 😛
Jag vill fortfarande nå dit jag talade om för länge sedan. Jag vill fortfarande komma i de där snygga jeansen och stå där i mitt vita linne på Gretas dansgolv. Jag vill ragga upp en snygg kille/tjej, ta med personen hem och, ursäkta mitt ordval, knulla skiten ur oss bägge två.
Jag vill inte höra att jag är någon jävla tuss, söt, snäll eller ”Du kanske borde ragga på människor som är som dig”. Jag vill ha det mest ytliga skitknull man kan tänka sig. Jag vill inte rädda eller hjälpa den personen. Jag vill skita helt i om den personen är ledsen sen barndomen för att den lokala ICA butiken flyttade på mjölkdisken 2 meter åt höger.
Och jag V E T att jag kommer nå dit. För så jävla ful är jag inte, och jag har absolut ett sätt som kan gå hem i det här skitlandet. Charm har jag så det räcker för att inte tala om en käft att använda. Att jag faktiskt vågar säga hej till en främmande människa utan att gömma mig bakom Internet eller en rejäl fylla är ju hellet ingenting fel.
Så man kan väl säga att de är utsidan jag vill reparera och under tiden även låta insidan genomgå en vanlig enkel service.
Sakta men säkert monterar jag ner min umgängeskrets. Det är nämligen något som är galet när man hela tiden misstänker folk för att de är ute efter något. Gör man det ska man ändra på det. Man brukar ju säga att man inte ska gråta över spilld mjölk. Det påståendet kan stämma om man är ihop med Alex för han drack minst 2 liter om dagen och det va skittungt att bära på det. Annars stämmer inte det på mig för jag kan säga ”Gråt inte över spilld mjölk för jag har ju 2 nya liter i kylskåpet” (Fast allt kan jag inte dricka på en gång för då blir det 12.5 points :D)
Så Katarina och Joel, ni som hört så mycket, ofta och länge. Jag tar åt mig och det ni säger sätter sig fast där inne, även om det ibland tar lite tid för hjärngröten att börja koka så att säga.
Rom byggdes inte på en dag, och inte på 2 heller men jag är övertygad om att mitt Rom verkligen kommer byggas, för jag har ju bland annat er som sakliga rådgivare på arkitektkontoret 😀 Den förra snubben va inget bra, han ritade det där tornet i Pisa och oj så bra det blev…
Nu ska Walle halta in till sängkammaren. Jag avslutade denna dag med ett samtal med Joel och sen såg jag filmen Tomorrow never dies. Sen stötte jag på Patrick på MSN och sen ringde vi varandra. Vi ska ses snart bestämde vi. Ska bli kul. Va evigheter sen vi sågs.
Nu är det snart en ny vecka. En vecka där jag kommer träffa läkare, svära över foten, ha huvudvärk och antagligen ramla lite till. Så kommer det vara även veckan efter det, och även veckan efter det. Fast samtidigt kommer jag träffa Mike någon gång under denna tid, och till det längtar jag.
Kanske är det också det som förändrat mig mest, att jag faktiskt kan sitta i skiten men ändå känna lukten av blommorna lite längre bort. Mike är ju som alla vet i så fall den allra starkaste av blommor.
Jo en sak till föresten…
Jag har tagit ett beslut på att om man vill tala med mig så får man göra det på normala tider. Tänker försöka lägga om min dygnsrytm lite. Så jag stänger butiken som normala människor gör numer vid 23 tiden och inte klockan 4 på morgonen. Se det som ett led i en ny Walentine.

Bookmark the permalink.

3 Responses to Haha, ja de va semestern det…

  1. Cissi says:

    Bra Walle!!!!

  2. Malin says:

    Hehe, du är ju helt underbar!
    Stå på dig, det är bara du som vet vem du egentligen är!

  3. Poppe says:

    Ja han är det vår Walle. Helt underbar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *