Tankar om en pojkes död

Funderingar

I en sjukhussal på ett sjukhus i Sverige ligger en ung pojke, han är nyss fyllda 15 år. Han ska ha hela sitt liv framför sig, men det har han inte. Om några dagar kommer han vara död.
Cancer, hela hans kropp är full av cancer. Den obotliga sorten, den sort som inte ser skillnad på om du är 15 eller 90. Den sort som dödar dig.
Pojken har varit sjuk länge, mycket länge och han är fullt medveten om att han snart ska dö. Det har han vetat länge, och han har själv varit med om att planera sin död, 15 år gammal är pojken. Hans liv borde nyss ha börjat.
Alla har varit engagerade i honom, alla blir berörda. Alla blir tårögda, ledsna, bedrövade och förstörda. Alla utom han, för han själv är stark. Han är inte en pjke längre i själen, utan han är en man. Den starkaste av alla män som levt.
På sig har han en riktig tröja från svenska fotbollsförbundet, den har en vän till familjen ordnat. På tröjan står hans namn, den tröjan vill han bli begravd i. Varje natt sen han fick den har tröjan tvättats, för den måste va ren. Ren och fin för att bäras av honom, den dagen han är död.
Det är långfredag, och vädret är så vackert ute. Den senaste tiden har pojken blivit allt sämre, och nu känner han att det är dags. Han ber sina syskon komma in, han vill tala med dom en och en. Det får han, och det gör han.
Efter det tittar han på sin mor och säger:
– Mamma, det är ett sådant vackert väder ute. Får jag dö nu?
Hans mamma ser på honom och svarar:
– Ja, det får du.
Dagen efter får pojken ett krampanfall och han får starka mediciner som ska ta honom ur krämporna. Han vaknar aldrig mer ur dom och på annandag påsk somnar han in.
15 år gammal, med hela livet framför sig. Ett liv han knappt fick smaka på.
Jag skulle så gärna önska att detta var en mörk tanke inom mig, en sorg för något annat jag omförvandlar på detta sätt men det är det inte. Pojken fanns och nu finns han inte mer.
Jag har aldrig träffat honom, men en vän på mitt arbete var gudmor åt honom. Hennes berättelser fick mig att känna sorg, och det fick mig att älska denna pojk jag aldrig ens sett.
Jag vet hans namn, men det är allt. Ändå drömmer jag om honom, ändå sörjer jag honom. Jag kan inte sluta tänka på honom, och det är som om han går brevid mig överallt.
Jag har fått så oändligt många fler chanser än denna pojk. Gång på gång har jag ”lurat” cancern, han fick aldrig chansen att göra det.
Kanske är det dags att uppskatta det man har och de chanser man fått. Jag skriver så ofta om hur tungt allt är och jag skriver om min egen sjukdom, men än så länge lever jag.
Jag skriver ofta om ensamhet, otrygghet och olycka, men jag lever och jag kommer leva.
Han fick inte göra det, han fick inte den chansen. Den chansen har jag fått, och kanske är det på tiden att man lär sig uppskatta den nu.
Jag tänker så på hans familj, på hans vänner och bekanta. På dom som idag sörjer. Jag skulle så gärna vilja förklara för dom vad deras son, bror, vän och kramrat gjort. Jag skulle så gärna vilja ge dom en kram och säga att deras son lever vidare. För alltid.
Jag skulle så gärna vilja tacka honom, tacka honom för allt.
Jag har ett ljus brinnande på bokhyllan ikväll, det ljuset är för honom. Må han vila i frid och må han på flera sätt leva vidare i all evighet.
/Walentine Andersson

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *