Tiden går, och levern består (knappt)

Dagbok 19 april 2005

Är så trött. Är så fruktansvärt trött.
Det är ingen normal trötthet där man kan sova bort den på någon timme utan här snackar vi totalt slut i hela kroppen.Sätter jag mig ner så somnar jag, så har det varit i 3 dagar nu.
Jag fick idag veta att det är ”normalt”. Då kroppen min renar blodet sämre nu så får kroppen mindre syre och kroppen tror i sin tur att det är dags att nana.
Börjar så sakteliga inse att det nog snart är slutjobbat för mig. För det börjar bli lite jobbigt nu. Känner mig väldigt väldigt matt.
Men jag försöker bita ihop och inte tänka på det. Försöker hitta allt det där andra, som får en lite gladare.
Som att våren är här nu. Som att Götheborg ”seglade” igår i hamnen. Som att vinterhelvetet äntligen är över. Sånt blir jag glad för.
Eller att Robin ringer och säger gonatt på kvällarna/nätterna. Sånt värmer. Att allt går så bra för Charlie just nu, vilket också är så kul! Det värmer mig, för det är han värd och det behöver han.
Att jag snart står inför en helt ny utmaning med jobb och allt, det känns både skrämmande och spännande.
Jag försöker också skriva lite, vilket det går knackigare med. Först för att jag emellanåt kommer in i kriser då jag starkt funderar på om jag verkligen kan skriva, men också för att tröttheten tar över. Det är jobbigt att sitta upp. Jag skulle behöva en Lap Top så jag kan ligga ner och skriva. Eller en privatsekreterare som Barbra Cartland hade 😀
Jag tror jag är inne i någon form av total ligiltighetsperiod för mycket, och det känns väldigt skönt. Min stackars hjärna har alldeles för mycket och för ofta detta och förra året fått jobba dygnet runt. Den kan behöva lite ledighet.
Men visst finns allt det gamla kvar, och ibland gör det sig påmind. Som i lördags på Gretas, där blev jag påmind om det urusla självförtroende jag har. Där blev jag ännu en gång påmind om skräcken/rädslan/ångesten att behöva träffa ett nytt helvete, en ny Alex. Där vid bardisken, då jag ännu en gång drog mig undan alla blickar hatade jag Alex för vad han kallat mig och sagt om mig, där skulle jag kunnat ha tryckt ner en flaska Vodka Mudshake i halsen på honom, och sen när den satt fast i halsen slått till så den sprack med de vassa glaskanterna som…….
Så över är det inte, och kanske kommer det aldrig gå över helt men det lägger sig allt mer. Förut fanns dom hela tiden, nu är dom nästan ”bara” på Gretas.
Jag börjar så sakteliga bli hel igen, i själen och inombords.
Nu är då frågan bara, när ska jag bli hel i kroppen igen?
Tänker ibland på döden. Är nog lite rädd för den, i alla fall rädd för vägen dit. Jag vill inte vara 33 år och tänka på döden. Jag vill tänka på livet. För jag är inte klar än.
Jag har inte gjort allt jag skulle, och jag har inte fått uppleva allt jag vill se, och folk har ännu inte fått betala det dom ska få betala. (det sista kan jag ju iofs lösa genom att spöka för dom sen iofs)
Jag har heller inte fått uppleva den där underbara kärleken igen. Inte den som jag hade med en förvirrad mytoman, utan den där perfekta kärleken jag en gång hade med Maria. Den finns där ute igen, det vet jag!
Jag har heller inte träffat alla människor som ödet bestämt att jag ska träffa. Se bara på sådana underbara vänner som Katarina, Joel, Patrick, Robin, Charlie, Carina och andra. Människor jag bara känt det senaste året, människor som på fler sätt än dom förstår räddat livet på mig. Dom som lyssnat, lyssnat, lyssnat och så lyssnat lite till. Dom som stöttat och funnits där. Dom som jag också skrattat, myst, levt ihop med. Såna finns det fler av, och dom ska jag träffa.
Så då är bara frågan…
Vem vinner? Jag eller sjukdomen?
Den som lever få se

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *