Spjutet drar ur

Dagbok 6 april 2005

Det fanns en tid man litade på folk, då man kände förtroende för människor.
Den tiden är borta.
Allt mer inser jag att jag inte litar på en enda person idag. Att ingen riktigt får lära känna mig helt och hållet.
Jag kan släppa in människor till max, jag kan berätta nästan allt, men bara nästan.
Något eller någonting låter jag vara osagt. Jag lämnar inte ut mig totalt, för tänk om det slår tillbaka.
15 månader har gått, före det litade jag mer på människor.
När kommer den känslan tillbaka?
När kan man ha en normal relation igen?
När? När? När?
Det kom ett mail till mig, sen kom det ett telefonsamtal.
Jag kommer aldrig blir fri, jag kommer aldrig få ro.
Varför ska jag ta detta?
Kan någon jävel förklara detta för mig?
Varför ska jag ta allt, och sen inte få göra något åt det, och när jag inte gjort något åt det så fortsätter det likförbannat.
Idag har jag tagit skrivrekord i antal skrivna sidor på en dag. Det blev mörkt, mycket mörkt men å andra sidan blev det jävligt bra. Min lilla mördare blir allt mer sjuk i huvudet, och han påminner allt mer om…
Hade ett långt samtal med Robin idag, sen efter det ringde han igen och vi hade ett ännu längre samtal. Vi var båda i behov av att få skälla av oss lite. Sen kändes det bättre för oss båda förhoppningsvis 🙂
Kroppsligt har denna dag varit dålig. Känner att jag inte orkar jobba vissa dagar. Magen strejkar och jag har ont som fan. Har pissat blod i 2 dagar också, får väl gå och kolla vad det kan vara som hänt. Är väl njurarna som lägger av eller något annat spännande.
Suck, tänk om man kunde får en vanlig förkylning bara istället.
Nästan ironiskt när man tänker på att jag aldrig var sjuk som barn. Hade aldrig några sjukdomar alls. Jag har inte ens haft någon av de vanliga barnsjukdomarna.
Det fick jag igen sen minsan
Nej, nu ska jag sova. Är trött i både kopp, själ och ögon. I morgon ska mördaren dö igen, det kapitlet har jag skrivit om 18 gånger tror jag. Vill att mördaren ska dö jävligt plågsamt och hemskt, men samtidigt sorgligt och av någon anledning vill jag att han ska hålla i en vit ros. Varför vet jag inte, men jag vill att det ska vara så. Får sova på anledning till det inatt.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *