Söndag, konstig dag

Dagbok 24 april 2005

Shit, idag hände det mycket. Ändå hände det ingenting.
Hjärnan fick någon form av bakslag, eller framslag, välj själv.
Alex har tjej, en sån där ni vet han låtsades om att jag var när vi hade sex (enligt sig själv)
En sån har han nu. Grattis! Hoppas du är lycklig, och jag hoppas du har jobb, bostad och en underbar framtid att möta.
*vacker musik spelas under tiden som jag tar av mig riddarrustningen och sluttexterna spelas. Publiken går ur salongen med tårfyllda ögon och tänker att ”Vilken hjälte han är den där Walle”*
Så slutar en film enligt amerikansk modell. Fast nu lever inte jag i USA utan jag lever i Sverige och här snackar vi inte hjältemord, här snackar vi ångest.
*skrattar rått som Ingmar Bergman, om han kan skratta*
Ett år, 3 månader, 1 vecka och 1 dag har gått. Det räknade jag ut i dag. Vad har hänt under detta år. Tja, en del säger att ingenting har hänt. FUCK YOU säger jag till dom, vidare ber jag dom dra åt helvete.
För det har hänt en förbannat massa. Jag vågar till och med slå på stora trumman och säga att jag på vissa plan mår bättre idag än jag gjorde när jag var ihop med honom. Jag har börjat förändra saker med mig själv som jag inte varit nöjd med, och jag har stött bort saker/personer jag varit missnöjd med. Jag har också lärt mig att om någon mer känner för att anklaga mig för skit jag inte gjort så spring innan ni börjar för får jag tag i er ska vi leka Salo eller Sodoms 120 dagar (En Passolini film där förnedring får ett ny innebörd)
Jag har dessutom lärt mig att jag faktiskt är en ganska normal person, som haft ”lite” otur med sjukdomar och tragiska händelser i livet. Det jag också lärt mig, och detta är nog kanske det viktigaste, är att jag faktiskt överlevt sjukdomen.
Man kan se den på 2 sätt.
1. Ååååhhhhh va det är synd om mig för jag får tumörer hela jävla tiden *snyft*
2. Yeah, än har dom fan inte knäckt gamle Walle.
Jag väljer att leva efter alternativ nummer 2 just nu och det känns väldigt bra. Ja, det mesta känns faktiskt väldigt bra.
Annat var det för ett år sedan. Usch…
Dagboken den 16/3 2004
Kan inte hjälpa det men just nu saknar jag honom. Saknar hans ruffsiga hår i mitt knä medans vi ser på TV. Samtidigt finns alltid den där andra sidan där som frågar, “Ville han verkligen ligga där då”
Gode käre Gud, låt mig komma vidare. Låt mig träffa någon som uppskattar Walentine även om jag är som jag är och ser ut som jag gör. Låt mig samtidigt få någon upprättelse i allt detta. Låt mig bara få något bevis på vad som är sant.
2 år, det är en lång tid. 2 år som tog slut för 2 månader sen. Bara en av två saknar den andre, bara en av två undrar vad som skedde.

Jag mådde inge vidare där, faktum är jag mådde väldigt dåligt.
Jag mådde dessutom sämre än vad jag skrev om. Bara 3 personer visste då hur dåligt jag mådde och dom 3 var jag, Henke och Alex.
Jag kan inte beskriva det hat jag kände när jag fick veta att Alex visste om hur dåligt jag mått, och jag kan heller inte beskriva hur arg, förbannad och ännu mer hatisk jag blev när jag förstod att han vetat men fortsatt med sina lögner och anklagelser, och jag kan inte beskriva hur bitter jag är på mig själv att jag inte lät mig göra det enda som borde gjorts redan från början. Att hata, att hata varenda liten jävla DNA i honom, varje liten atom, varenda minnesbild, ja allt!
Jag litar inte på folk helt och fullt ut. Det har jag alltid haft svårt för, men efter honom är det omöjligt. Därför släpper jag inte in någon person i mitt liv längre, för den personen kan kanske svika mig, bedra mig eller anklaga mig.
Det har kommit in massor med människor i mitt liv det senaste året. En del stolpskott, andra rena vinster. Dessutom fick jag upp kontakten med människor jag tappade kontakten med under tiden Alex fanns.
Jag har de senaste månaderna träffat 4 olika personer som alla på olika sätt betytt mycket för mig. 2 av dom har jag myst med, umgåtts med och kramats med. De 2 andra har jag knullat med.
Det låter hårt, och det är inte ett hån mot dom utan mot mig själv. För det är exakt så det har varit. Jag kan inte kombinera sex och kärlek, för gör jag det blir jag livrädd för att det ska vara falskt. Därför ligger jag med en person och sen går jag. Då slipper jag ansvaret och då slipper jag rädslan att det som nyss skedde ska vara fel eller tas tillbaka.
På samma sätt om jag istället är kärleksfull, då vill jag inte blanda in sex för som sagt…
Bägge sakerna ihop blir för mycket, det blir panik i hjärnan på mig, och då drar jag.
Så har det varit nu, och så har det som sagt varit i 1 år 3 månader och 1 dag, och jag vill inte att det ska vara så mer.
Poppe, denna underbara och roliga människa. Han som åker 30 mil när jag behöver honom. Han som kommer och hämtar mig på jobbet när jag är för trött. Han vill jag älska, för jag vet att han älskar mig. Både som vän, och som ”kille”.
Patrick, han som dök upp med en trasig 3 telefon och vars hat till 3 förde mig honom så här < -> nära. Han som jag haft så kul ihop med och som allt fungerar så bra ihop med. Han vill jag också älska men det går inte.
För någonstans inom mig har något gott sönder.
Jag vet att Poppe eller Patrick aldrig skulle ringa en dag och säga det Alex sade, men rädslan finns där, och den gör sig ständigt påmind. Sveket, förnedringen, paniken, ångesten, rädslan och fegheten. Allt det där finns där hela tiden.
För ett år sedan var det ständigt ett ältande om jag trodde på honom eller inte. Så är det inte längre, för jag skiter i vilket faktiskt. Han får vara bög, bi, straight eller tidelagare, skit samma men för ett år sen var det inte skit samma för sjävlplågarwalle hade sina största ögonblick och firade stora triumfer. Idag ser jag allt från annat håll, och jag vet vad som stämmer. Alex må knulla 32 tjejer i veckan om han vill, det var fortfarande han som låg på sidan framför mig med min dragg mellan skinkorna och som på ”sexig” Stockholmska sade ”Håll om pungen lite. Kanske är det ett straight beteende, vad vet jag för jag är ju bög. Fast är det straight kan jag inte begripa varför bögar inte får gifta sig i kyrkan för då beter dom ju sig på samma sätt som straighta ju. Så skit i det, jag vet, och jag vet så in i helvete väl vad som stämmer och jag önskar bara att min perverst destruktiva hjärna kunde lyssnat lite tidigare på det.
Därför är det nu det jobbiga kvar, nämligen mig själv. Alex lever ju uppenbart bra nu, och jag sätter stora pengar på att han även mår jättebra. Tänk vad ett samtal med en homofobisk mamma vid ett köksbord kan ge. Han snaskar mus och livet leker, och jag bryr mig faktiskt inte. Jag hade blivit mer chockad om han blivit ihop med en kille, det kan jag försäkra om.
Jag vill inte ha någon partner just nu, faktiskt inte alls men jag vill känna att när den dagen kommer och då jag kanske skulle vilja det fullt ut så ska jag inte fly ifrån chansen, och det är just det jag gör just nu.
Nu måste jag lära mig att sluta fly, jag måste lära mig att ta komplimanger och jag måste framförallt lära mig att komplimanger som jag får inte kommer tas tillbaka.
Kanske borde jag hata mer, för mitt sk hat har verkligen varit sporadiskt och i väldiga vågor. Han förtjänar inget annat än hat och har förtjänar han oavsett vad som är sant och inte. Kanske borde jag skriva ett dagboksinlägg där jag verkligen inte censurerar mig själv utan där jag låter yxan gå.
Fast det kommer ändå inte hjälpa mig i de problem jag själv har, att lära mig lita få folk igen. Att låta mig bli älskad, och att låta mig själv få njuta lite av livet.
Jag har talat mycket om hämnd, för jag är en hämndlysten människa. Hämnd skulle inte göra något bättre är det många som sagt, och det stämmer. De problem jag har idag med att känna förtroende skulle inte lösas av hämnd. Det stämmer helt. Därför har jag lagt det på hyllan, förden styrka som förtroende ger men samtidigt kräver måste komma inifrån, och visst tror och hoppas jag på att den kommer komma.
Sen när den kommit, då kan jag hämnas inte bara på Alex utan lika mycket, och kanske ännu mer, på den Walentine som släppte in Alex i sitt liv.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Söndag, konstig dag

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *