Panik!!!

Dagbok 2 april 2004

För er som tyckte att Walles dagbok blivit för glad och positiv den senaste tiden så kan jag nog glädja er med att ”Here we go again”…
Robin har varit här i 3 dagar. Undebart har det varit. Så oerhört mysigt att få ha honom här igen, och det känns bara toppen topppen toppen.
Han är en underbar människa denna kille, så levnadsglad, så brinnande och så oerhört stark. Samtidigt är han känslig och fundersam, ja han är helt enkelt mänsklig på alla sätt.
Han dök upp redan på onsdagskvällen och den kvällen tillbringade jag och han tillsammans med Henke och Mike (nej inte webmastern utan en annan Mike) och under kvällen dracks det några öl (nej jag drack inte) och vi löste alla världsproblem som finns.
Torsdagen sedan gick åt att besöka stan och vandra omkring lite på Universeum och nya världskulturmuseet
På kvällen kom Katarina hit och vi satt och talade om ditten och datten. Det kändes på något sätt väldigt bra för mig att dessa två fick träffa på varandra. Mycket för att dom på samma men ändå helt två olika sätt räddat livet på mig mer än dom kanske själva vet om.
Fredagen blev det sedan besök på Gretas och allt som där hörtill, och sen blev det lördag och klockan halv fyra åkte robin hem, och nu sitter man här och tomheten har kommit över en.
Egentligen dök den upp redan igår på Gretas. Jag höll mig ganska långa stunder för mig själv och hela tiden kände jag att jag inte passade in längre. Det var inte rätt ställe för mig att vara där. Jag passar inte in bland folk längre. Jag är en outsider, en annorlunda typ som inte har något att ge. När folk inte kan få mina råd, min hjälp eller min vägledning är jag inte viktig. När man inte behöver sånt, ja då behöver man inte mig.
Jag är inte typen man umgås med utan jag är typen man ”jo vi får väl ses för det var ju ett tag sedan nu”.
Därför vågar jag mig inte på kontakter med nya personer, eller jag vågar mig inte på relationer med människor jag inte känner. För jag är rädd för att dom ska se vem jag är. De kanske kommer se att jag inte är den där snälle, hjälpsamma och omtänksamme Walle som hela tiden har svaren på alla frågor livet har att erbjuda.
Jag är ganska ensam just nu, men det är delvis en egen vald ensamhet. För jag vill inte ha med folk att göra längre, för dom krossar mig. De krossar mig genom att dom beter sig som Alex gjorde, och som så många andra gjort i mitt liv innan. Jag vill ha ett riktigt liv, men med dom kan jag inte skaffa det och samtidigt vågar jag inte riktigt koppla bort greppet från dom för vad har jag kvar då?
När Robin åkte idag åkte han till sin familj och till sina andra vänner. Antagligen kommer han gå ut idag, han kommer ha skoj och hela paketet. Vad gör jag? Jag sätter mig och saknar honom, och saknar att jag inte har det livet längre. Jag ringer en person, men han kunde inte tala. Sen ringde jag inga fler. Ingen skulle vilja hitta på något i alla fall. För dom mår kanske bra just nu, de har någon roligare att tala med. I morgon, när ångesten efter festen/fyllan idag gör sig påmind, då kan man ringa Walle istället, och då har Walle varit utan mänsklig kontakt så länge så då gör det inget. Då glömmer jag det som jag tänkt idag och än en gång finns jag där för dom.
Robin är inte sån, för honom är jag vän i ur och skur men vad jag hade önskat att han fått lära känna mig en annan gång, i en annan tid. När jag var starkt, när jag trodde på mig själv, och när jag trodde på livet.
Jag har några i mitt liv som jag istället slänger mig rakt framför. Dom blir min luft och mitt syre, och det känns också fel för jag vill ha dom som mina vänner enbart. Jag vill inte att dom ska känna att dom är för mig vad jag uppenbart är för femtioelva människor. Jag är livrädd för att dom ska tröttna eller att dom tror att enda anledningen till att jag pratar med dom är för att dom är mina ”psykologer”.
Det känns som att om jag inte är personen med alla råd och tips så är jag så tråkig så utan dom så finns jag liksom inte. Att jag knappt syns är ju ganska uppenbart.
Att jag saknar all form av Sex Appeal är ännu mer självklart om man ser tillbaka på ungefär alla personer utom 2 (Patrick och Poppe) och som sovit i denna säng. Mysa, gossa, puttenutta är ok men inte mer. Det andra finns inte, hellre knulla en get.
Eller så blir det raka motsatsen. Då knullas det så in i bomben istället, och sen lämnas bara den där känslan av tomhet kvar. Den där känslan som nästan alla känner men som få vill erkänna.
Jag skulle så gärna vilja ha allt. Jag skulle vilja träffa någon som ser mig och inte en jättelik klippa som kan stötta i allt som är svårt och jobbigt. Jag vet idag att för att komma dit måste jag gå den jobbiga vägen, och den vägen består i en väldans massa farväl.
Så jag säger det till många nu.
Farväl på er, jag orkar inte med er mer

Bookmark the permalink.

One Response to Panik!!!

  1. Angela says:

    Nä, hörrudu…nu känner jag inte igen dig. Du som tagit så många svåra beslut och gått igenom det mesta kan ju inte bara ge upp nu. Klart det finns något mer än det du beskriver hos dina vänner. Nu, när du varit så modig och sagt upp dig från jobbet – det är ju nu som ditt ”nya” liv börjar. Upp o hoppa Walle, jag vet att du kan om du vill! *Kram*

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *