En märklig dag

Dagbok 12 april 2005

Låt mig berätta om min dag, för denna dag har inte varit som någon annan dag på mycket mycket länge.
Vaknade tidigt och gick upp, röksuger tog knäcken på mig nästan direkt, men jag smällde i mig en hel citron och sen var jag inte röksugen mer.
Var riktigt duktig och åt både smörgås och ett glas mjölk. Detta var nog den första frukost jag ätit sen hösten 2002 eller nåt sånt tror jag.
Sen blev jag påmind om att levern levde röjare och det var dags att åka till sjukhuset. Gamla goa Sahlgrenska, mitt andra hem på jorden.
Läkarbesöket var lika roligt som vanligt. Jag börjar allt mer fundera på om SU (som förkortningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset är) verkligen går in för att anställa så korkad personal som möjligt. Jag fick mig i alla fall ett litet utbrott på en extremt korkad ung man som antagligen gick i sjukhusbrallor utan boxershorts på enbart för att få bevisa sin lilla manliget. Idiot!
Väl framme hos alla doktorer och annat spännande folk så tas det prover på dittan och dattan, och jag får nästan direkt veta att levern inte mår bra. Den har lagt av lite till, men det där var jag beredd på.
Det är i alla fall nu som det märkliga sker…
Jag får även denna gång en spruta med något spännande medel i och sen är det bye bye till SU för min del denna dag, och jag far snabbt hem för att sedan åka till jobbet.
Idag var det personalmöte på arbetet och dessa möten brukar jag fasa för. En orgie i hönsgårdskackel brukar det vara om allt viktigt som rör äldrevården till. Alltså med andra ord, ”Vi har inga pengar”, ”Det är inköpsstopp”, ”Vem struntar i tvättstugan” och så det viktigaste, ”Vems kaffekopp är detta”.
Idag var det inte ett sådant möte, faktum är att detta möte var riktigt bra men det var en annan sak som var annorlunda.
Jag kände mig så oerhört pigg. Till och med mina arbetskamrater kommenterade att jag var annorlunda, och det var i pausen på mötet som det slog mig. Jag var frisk.
Så här som jag känt mig idag är det att vara frisk. Under några timmar fanns inget magont, inget trötthet, ingen slöhet och ingen inre oro. Som sagt, jag var frisk.
Det värsta med allt är att jag också förstod att jag vant mig vid att vara sjuk, men nu vill jag inte vara det mer.
Jag är en expert på att dölja det onda. Att det hugger till i mage och rygg varje gång jag reser mig, det vet ingen. Att jag är livrädd för att gå på dass i rädsla över om det kommer blöda eller inte, det vet ingen heller och att jag ständigt är helt slut i kroppen visar jag oftast väldigt dåligt. Ja, jag har till och med döljt det bra för mig själv också och därför blev chocken så stor idag efter sprutan och när jag insåg hur man egenligen ska må, och man ska inte må som jag gjort under alla canceromgångar jag haft och all annan skit.
Därför har denna dag varit en bra dag. Trots att röksuget gör mig galen, och trots att jag fick köpa en ask Mocca snus för att inte slå ihjäl någon på bussen så har det varit en bra dag. För nu vet jag mer än någonsin innan vad det är jag vill bli. Jag vill bli frisk.
Det finns så många som inte får eller fick dom chanser jag fått. En av dom var Sebastian. I morgon är begravningen. Han fick bara 15 år av liv. Göteborgs Posten har haft många minnesannonser om honom de senaste dagarna och i morgon ska hans familj, vänner och närstående ta ett sista farväl. Jag vill också göra det. Jag vill skriva några ord till honom för Sebastian har räddat mig….
Sebban, Tia har sagt att dom kallade dig så, jag skulle så gärna vilja ge dig en kram. En stor varm kram för det som du gjort. Ibland gör man sina största bedrifter utan att ens veta om att man gör det, och du har gjort en sådan Sebastian för jag är nog på många sätt skyldig dig mitt liv.
Vi har aldrig träffats du och jag, men jag bär dig med mig hela tiden. Din kamp, din livsglädje, din styrka. Allt det där smittade av sig, och en del av det hamnade på mig.
Många gånger är det som jag tänkt på meningen att fortsätta, många gånger har jag tänkt på döden. Sen kom du in i mitt liv, och när jag hörde om dig kände jag något. En känsla av förändring.
Jag har fått så många chanser, jag har också varit nära att dö. Fast jag klarade mig. Eller rättare sagt, jag andades. För det var inte förrän du kom in i mitt liv som jag började leva igen. Jag fick mig en tankeställare starkare än jag någonsin fått tidigare. Inte för att jag gnällde, utan för att jag inte hittat glädjen i det jag klarat av.
Orättvisan att du inte fick leva är stor, den är gränslöst stor, och hade jag kunnat hade jag gjort vad som behövdes för att din familj skulle få dig åter men det kan jag inte göra någonting åt. Det jag kan göra är att lära mig att uppskatta att jag lever, och det ska jag lära mig att göra. För det är du värd. För du var 15 år bara, och din livsglädje smittade av sig.
Du kommer aldrig dö Sebastian, du lever vidare. Genom din familj, genom dina syskon och genom dina vänner och du kommer leva genom mig för trots att vi aldrig träffades så finns en del av din livskraft inom mig.
Tack Sebeastian, vila i frid. Nu har du inte ont längre, du har du inga kramper längre. Nu är du frisk. Sorgen efter dig är stor, men minnet av dig är större och det minnet är det vackraste minne världen skådat.

Gonatt Moderjord, om jag bara kunde begripa meningen med allt

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *