Begravning

Försenad Dagbok för onsdagen den 30 mars 2005

Karin begravdes idag. Det var en vacker och väldigt värdig begravning hon fick.
Allt inleddes med ”Så skimrande var aldrig havet” och den blir så vacker på orgel.
Det var svårt att hålla tillbaka tårarna, och till slut frågade jag mig varför jag skulle hålla tillbaka dom och lät dom komma istället.
Vi satt alla runt kistan vilket gjorde att allt kändes väldigt intimt. Jag och Sandra, som också var med från jobbet, var där med 2 boende så för att dom skulle få plats med sina rullstolar så satt vi väldigt nära. Det kändes samtidigt lite konstigt då vi ”bara” var personal från Karins boende, men samtidigt kände jag det då, och känner fortfarande att för mig kommer Karin aldrig bara vara en boende. Hon var något mer.
Efter gudstjänsten, som avslutades med ”Du är det finaste jag vet av Björn Afzelius”, så åkte vi till Slottsskogen och Villa Belparc för att där dricka kaffe och äta lite ihop. Allt var väldigt ”trevligt”. Det är så svårt att sätta rätt ord på sånt.
Eva, Karins dotter, talade lite till oss alla och det kändes bra. Det jag tyckte så mycket om i Karin finns det så mycket av i Eva. En helt fantastisk familj är dom i alla fall allihop.
Eva hade ju bett mig att läsa om texten jag skrev om Karin och det gjorde jag också. Det verkade som om att alla tyckte om den, och det kändes väldigt bra. Inte för min egen skull utan för att jag ville ge Karin något från mig till henne. För att visa henne hur mycket jag uppskattade henne.
Det är egentligen konstigt hur en gammal kvinna på 90 år som dessutom är lite dement kan sätta ett sådant intryck på en som person. Jag saknar min lilla Fru Nilsson, jag sörjer henne.
Jag har aldrig riktigt sörjt någon boende innan och det känns som en väldigt kluven känsla. För jag ska samtidigt bara proffsig men det är ganska svårt att vara det samtidigt som sörjer.
Därför kändes det bra att ha gått på denna begravning och få chansen att ta ett riktigt farväl.
Efter begravningen åkte jag direkt till jobbet för att arbeta kvällen. Det blev en mycket märklig dag…
Jag sitter på kontoret och ser igenom mitt schema och inser att jag inte står ut med. Det är dags att gå vidare. Jag går ner till chefen och meddelar henne att jag inte vill ha förlängt mer nu. När mitt schema går ut den siste maj slutar jag och tänker inte komma tillbaka och sen va det bra med det.
Resten av kvällen gick jag i ett rus. För ju längre tiden gick, desto mer ångrade jag att jag inte gjort detta innan. Någonstans kände jag att Karin satt och tittade ner på mig och log.
”Man ska tro på sig själv”, sade hon alltid. Det kanske är dags att jag börjar göra det nu.
Vila i frid Fru Nilsson, du kommer för alltid vara min egen lilla favorittant

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *