Vila i frid Fru Nilsson

Några ord till en fantastisk kvinna som gjorde mitt arbete lite ljusare

Tänk den där lördagen 2003 när du kom in och skulle se på din lägenhet. Tänk så arg du var. Du skulle minsann inte flytta in där, att du brutit lårbenet och bodde på tredje våningen spelade ingen roll. Du kunde dra dig upp för ledstången förklarade du lätt. Ja arg var du, arg som ett bi. Ganska snart insåg man att här fanns en kvinna man vare sig satte sig på eller som man kunde styra. Egen vilja hade du, en vilja av stål.
Ditt minne var inte det bästa, även om du hade full kontroll på allt som rörde ditt liv, din historia och din familj så blev det krångligt ibland när det gällde det som hände just nu. Du ville hem, och du kunde inte begripa vem ”som satt dig här”. Experterna kallar det demens, du och jag sade alltid att ”man får glömma lite när man är 90”.
Ändå gick det bra. Efter en liten besvärlig första tid så satt du sen med dom andra sommaren 2003 ute och drack kaffe, och jag kommer ihåg när du första gången konstaterade att det var ju faktiskt ganska bra här på Fyrväpplingen. Ja det var till och med så bra så du skulle nog kunna tänka dig att bo där.
Jag kommer också ihåg när du första gången sade ”men där kommer ju Walle”. Om du visste hur stolt jag var för att du kom ihåg mitt namn av alla, och sen dess var jag alltid ”men där är ju Walle” och då blev allt lite lugnare.
Du kände nog en trygghet i mig, ditt minne hade spelat ett spratt och fått för sig att vi känt varandra i många år, ja vi hade ju till och med suttit med i samma PRO förening du och jag. Att jag skulle varit ungefär 3 år när vi var med spelade liksom ingen roll. Så var det bara och därmed punkt. När minnet på sådana sätt sviker gör det inte så mycket, för ur det växte kontakt. En mycket speciell kontakt som gjorde att du kände dig hemma och jag kände mig värdefull. För stoltheten hos mig att du kände Walle försvann aldrig. Senast vi talade var förra söndagen när jag var förbi arbetet, och direkt när jag kom in sken du upp och på samma sätt sken jag upp.
För du fick mig att känna mig värdefull Karin. Ditt leende, dina sånger, ditt stolta och raka sätt gjorde alltid att när jag kände det som mest tungt med både jobb och liv så räckte det med de där orden ”men där kommer ju Walle” och man kände att man nog klarar ett tag till.
Jag har aldrig haft någon mormor, och du blev lite som en sådan. Även om du inte kände mig så kände jag att du såg, du visste och du fanns där. Även om vi aldrig talade om mig direkt så kände jag att du förstod mer än vad du sade. Du dömde aldrig och du hånade aldrig. Du hade aktning för dom svaga, och du trodde på det jämlika.
I höstas började benet värka, du fick ont och först visste ingen vad det var. Sen visade det sig att det var allvarligt, och det var då du tog ditt beslut. Det beslutet kom inte av någon förvirring eller demens utan du ville inte mer. Du ville träffa din man igen sade du, och det beslutet respekterar jag dig för så enormt idag.
I början ville jag inget annat än att du skulle ta ditt förnuft till fånga, men sen insåg jag att det var du som stod för det förnuftiga. Det var du som var den kloka, och valet du gjorde var ditt och ingen annans. Ändå kändes det så jobbigt när smärtan gjorde sig påmind, man kände sig hjälplös och maktlös. Det enda man kunde göra var att vara där, få dig att äta, ge dig dom tabletter som tog bort det onda för en stund.
Idag kom det telefonsamtal jag fasat för under hela min semester. Att det skulle ske visste jag, men jag visste inte när. När Henrick ringt och sagt att du somnat in visste jag först inte riktigt hur jag skulle reagera. För nu skulle jag inte få säga ”Godmiddag fru Nilsson” igen. Nu skulle jag säga farväl och det är är man aldrig förberedd på oavsett hur mycket man än tror att man är det. Jag bara satt kvar där på stolen och för under ett par minuter stannade allt till.
När jag sedan någon timme senare kom in till dig låg du där så fridfull och vacker. För du var så vacker Karin. Du är en av de starkaste och stoltaste kvinnor jag någonsin träffat. Ingen kunde bära ett klädesplagg som du, ingen hade den stil du hade och ingen kunde svara på samma sätt som du. Allt detta tillsammans med dina berättelser om hur det var förr, om ditt liv, om livet i ett annat Göteborg gjorde dig vacker.
Du är hos din man nu Karin. Du är frisk igen, och nu har du inte ont. Ni sitter där tillsammans och om några år ses vi igen. Då kommer jag än en gång få säga ”Nej med godmiddag Fru Nilsson” och då kommer du svara ”Nej men där kommer ju Walle”.
Vila i frid Karin. Tack för att jag fick dom åren jag fick med dig. Du om någon har fått mig att orka, du om någon visade mig meningen med mitt arbete. Du om någon visade mig meningen med livet.
Tack
Walentine Andersson, måndagen den 14 mars 2005
Till Karin

Bookmark the permalink.

One Response to Vila i frid Fru Nilsson

  1. Televiinken says:

    Vilken vacker hymn till Fru Nilsson.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *