Sista dagen

Dagbok 14 mars 2005

Det blev inte riktigt en sådan dag jag tänkt mig denna måndag, min sista semesterdag men ibland är livet sånt. Jag fick istället säga farväl en en av mina boende, men här talar vi inte om en av mina boende utan om den person jag tror jag tyckt om mest alla dom jag tagit hand om i mitt liv. Jag skrev lite om henne här
Det var jobbigt att vara på jobbet idag. Först därför att saker självklart var som dom var men också för att jag så enormt mycket gick in i rollen som starka Walle. Medan andra grät var jag den som tröstade, kramade, höll om och sade dom rätt orden. Samtidigt låg ju hon där, MIN TANT och jag kände att jag inte riktigt fick ta det farväl jag ville göra. Jag ville stryka henne på kinden, klappa henne och önska henne allt gott. Jag ville tacka för alla dom kvällar när jobbet sugit som hon fått mig att rycka upp mig igen.
Hon kommer vara kvar i sin säng i morgon när jag kommer till jobbet. Då ska jag gå in, stänga om mig och bara sitta hos henne en stund, ensam.
När jag lämnade jobbet idag kramade jag om hennes dotter och gick mot bussen. Av någon anledning kom låten Shoreline upp i huvudet på mig och då menar jag den version som Anna Ternheim spelat in och som Robin spelade för mig när han var här.
Hela promenaden till spårvagnen så gick den låten i huvudet på mig. Samtidigt fanns det en tomhet i mig för nu är inte mitt jobb roltigt alls längre. Jag kände också en sån oerhörd längtan att få gråta.
Jag vet inte varför jag tar åt mig så av just detta. Jag brukar inte känna så här när mina boende går bort, men vi hade en speciell relation jag och hon, det ihop med allt annat gör att man blir lite mer känslig.
Samtidigt ska man, har man fått för sig, vara proffsig och inte gråta. Nej, Walle är ju stark och redig. Han tröstar anhöriga, vänner och arbetskamrater.
När jag kom hem så fanns den där tomheten hos mig hela tiden. Kvällen gick och när klockan var 23 skulle jag duscha och kände inne i badrummet att jag inte orkade vara ”proffsig” mer utan insåg att det enda rätta var att låta det komma, så det fick det göra. Det var nog på många sätt det mest proffsiga jag genomförde denna dag.
Nu sitter jag här och lyssnar på Shoreline och känner mig matt och på något sätt ensam. För i morgon kommer ingen säga ”Nej men där kommer ju Walle”, och det kommer jag sakna.
Det blev som sagt en sorglig avslutning på semestern, men samtidigt ska man inte glömma att hon har det bättre nu. Ingen smärta, ingen värk och ingen oro. Nu har hon fått frid omkring sig.
Det blev också dags för det DÄR samtalet med Patrick på kvällen idag. Om det tar jag mer en annan dag.
—-
Fick ta en paus i skrivandet då Robin ringde. Det kändes skönt. Hans röst tröstande mig och lugnade mig
Ska gå och sova nu, i morgon är det jobb som gäller. Börjar med möte och sen är det jobb i några timmar efter det. Vill ha mer semester nu känner jag, massor av mer semester.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *