Döden gjorde sig påmind igen

Dagbok 22 mars 2005

Dagen var som vilken dag som helst. Man vaknade, gick till jobbet, var förbannad på personalmötet, fortsatte jobba och gick hem.
Jag träffade på Charlie på nätet och sen talade vi en stund på telefon. Det var kul för det va ett tag sen vi hördes. Jag saknar honom faktiskt. Han kallade mig sen för ”Sötis” på MSN så det kan jag leva på länge nu 😀
Även en snabbis på telefon med Robin och en stund senare en trepart med Catarina (som fyllde år idag) och Toba hann jag med, och efter det fick jag för mig att bara sätta mig i soffan och njuta av någon film. Jag har av någon anledning börjat följa Lödder (SOAP) igen och den börjar inte före efter 4 på nätterna så man har gott om tid.
Jag vet inte riktigt varför men jag valde idag att ta filmen Philadelphia, en film jag tycker är helt fantastisk men jag vet inte riktigt om det var rätt film att välja just nu.
Döden kom över mig, eller rättare sagt den där rädslan för att dö som poppar upp ibland inom mig. Skräcken och ångesten över att inte inte finnas mer. Samtidigt kom alla de där andra känslorna upp. Funderingarna om framtiden, funderingarna om dåtiden och funderingarna runt allt som är just nu.
Med tanke på vad jag gått igenom så kanske det inte är så konstigt att jag blir sån här ibland, sen vet jag att jag på torsdag ska få provsvar på senaste markörproverna och då blir jag alltid lite extra nojjig och orolig.
Jag tror slutscenen var den som mest berörde mig. När alla är på begravningen, hans vänner och familj och alla där tillsammans på olika sätt visar sitt deltagande och sin sorg och saknad.
Skulle jag bli så saknad egentligen? Har jag någon i mitt liv som skulle känna det där att han/hon inte kan klara sig utan mig?
Måste man egentligen ha en sån? Kanske är det det väldigt egitrippade känslor men ja, jag vill ha en sån. Jag vill vara den där speciella för någon människa.
Jag orkar inte längre höra på skitsnack från folk som är oroliga, men som tror att det räcker med en kommentar i en gästbok eller en SMS för att visa sitt deltagande. Saken är nämligen den att jag är så jävla ego, så enormt löjlig så jag behöver mer.
Jag har för första gången på många år insett att jag är viktigast för mig.
“Va fan har hänt med dig Walle? På viskadalen var du inte sån här, där var du på topp och du skulle aldrig låta såna som han den där jävla bögen, eller nej den där jävla horan låta dig behandla dig på detta sätt, och det är ju inte bara han. Va fan ska du med alla som suger energin ur dig. Du är väl för fan värd så mycket mer eller?”
Det var så Chamilla sade till mig i söndags, och det är ungefär på detta sätt så många andra uttryckt sig. Jag skulle lyssnat på dom.
För 4 månader sedan bestämde jag mig för att lägga av, jag bestämde mig för att låta cancern äta upp mig. Jag ångrade mig och gick igenom skiten och jag klarade mig, och jag är idag ”piggare” än på länge. Bortsett från lever och njurar hämtar kroppen min upp sig allt snabbare. Jag har till exempel ett blodtryck idag på 130/70, det är skitbra! För 5 månader sen hade jag ett tryck på 100/60 emellanåt.
Det är på grund av sånt jag idag känner en sådan enorm glädje över att vara pigg på vissa plan, samtidigt som jag känner en sådan enorm rädsla för det som komma skall.
Men jag måste också se till att jag lever nu, idag den 22 mars 2005 och inte då. Jag behöver inte ljuga längre, jag har ingen pojkvän som jag ljuger för om min sjukdom. Jag behöver inte förnedra mig, stänga in mig på toa när smärtorna kommer för att jag inte vill visa honom att jag är sjuk.
Jag har ingen som anklagar mig för dödshot, misshandel och all annan jävla skit som subbslynan slängde ur sig (Men snälla Walle, Han hånglade ju bara med en annan i en swimingpool)
Jag har heller ingen tumör just nu. Jag behöver inte stråla mig, gå på cellgifter och alla annan skit. Jag kan för första gången på flera flera år ta hand om mig själv, och det är just det jag måste. Att ta hand om mig, och bara mig. Jag har Patrick och Pontus, två personer där J A G kan krypa upp och bara finnas. Två personer som kan ligga och stryka mig i håret eller på armen tills jag somnar. Jag behöver inte undra, förställa mig eller skämmas. De tycker om mig för den jag är, även om jag är vältränad och väger 80 kilo eller om jag är sliten och väger 230.
Eller som Poppe sade i telefon ”Japp Brad Pitt är snyggare än vad du är, men han sjunger inte Se mig med Barbados lika bra och den låten är jag jävligt svag för”
Det är sånt jag behöver höra och det är sånt jag kan få höra.
Ändå är jag rädd, så fruktansvärt rädd, och nätter som dessa är jobbigast. För då känner man sig liten, hjälplös, och väldigt vilsen. För vad sker i morgon, och vad sker i övermorgon?
Det vet jag inte, och det vet ingen annan heller.
Jag skrev i min privata dagbok en gång när jag var på mest ironiskt humör att…
”Enda glädjen jag har om jag dör är att då ska jag spöka för Alex i all evighet. Jag ska knacka i väggarna och skriva saker på golvet med smör, och varje natt ska jag plocka ur allt i hans köksskåp och ställa allt i en enda hög mitt på golvet och slutligen ska jag varje gång han har sex med någon säga på klar stockholmska ”Håll om pungen lite” så slipper han göra det”
och visst, det där kanske kan va kul att göra när man är död, men om man inte vill dö då.
Om man känner att man har en bit kvar på vägen, att man inte nått ända fram än. Hur gör man då?
För klarar jag att stå emot det som komma skall? Har jag styrkan, och har min kropp styrkan?
Jag har hela kvällen försökt skriva nån dikt om hur jag känner, men jag får inte orden att fungera. Så jag tror att det enda rätta att skriva som på något sätt kan förklara hur jag känner är:
Hjälp mig

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *