Säg vad gör du med mig?…

Dagbok 7 februari 2005

Funderade på en sak idag kära dagbok…
Jag ska få ett nytt organ. En död människa ska ge mig en sak av sig själv som sedan ska leva vidare i mig. Känns faktiskt ganska lurit allt det där, extremt lurit. Samtidigt både sjukt, spännande och skrämmande. Tänk om kroppen inte tar emot det. Det sker ju faktiskt ganska ofta, att kroppen stöter bort organ som man planterat in. Det är ju inte så att man kan leva utan lever, så vad händer då? Har massor med frågor, som tur är har jag bra läkare att fråga.
Annars var det jobb som gällde idag, för tillfället är det ganska lugnt på jobbet vilket jag är tacksam för. Vi har haft ett dödsfall medan jag var borta och hur hemskt det än låter så blir det lugnare efter det. Människan som avled fick i alla fall ett värdigt slut vilket alla ska ha, och det känns ändå ”fint” att ha den känslan att man fått vara med och gett en gammal människa en sista värdig tid på denna lilla planet.
Talade en del med Han idag också, som från och med nu får namnet Patrick. Han verkar faktiskt vara en väldigt go människa. Lättsam, enkel och trevlig. Dessutom ännu inga spår av vare sig förvirring, självförnekelse eller naiva föräldrar. Om han inte visar sig vara ren psykopat så kanske jag har träffat rätt.
Sen vill jag ändå ta det lugnt just nu. Han vet ingenting om mig, och det höll på att sluta illa redan i lördags när jag gjorde allt jag kunde för att INTE berätta cirkusen om Alex och allt där omkring. Han frågade om mitt senaste förhållande och jag lyckades med att bara berätta om att det tog slut och sen ”slut på diskussionen”. Känns inte som om jag vill inleda en bekantskap med att berätta om Alex, personen skulle antagligen tro att jag satt och skrev på en ny omgång av ”Vita lögner”. Fast han vet heller ingenting om att jag är sjuk, jag har ju blivit en mästare på att dölja det där och sjukdomen är ju ändå något som sätter sina spår, och lär ju visa sig ännu mer. Det känns ändå väldigt kul att ha träffat någon som inte vet nåt om vem Walentine egentligen är, men samtidigt finns skräcken att bli sviken när allt kommer upp.
Sen är jag inte intresserad av att inleda något förhållande just nu med någon, inget fast i alla fall. För det första är ändå mitt hjärta, oavsett hur lite jag vill det, just nu hos någon annan. Den personen vill inte ha de på det sättet, och den sorgen kommer jag över, det vet jag. Det har aldrig och då menar jag aldrig varit någon baktanke att få denne person, men känslor kan man inte styra över. Däremot kan man styra över sina handlingar och det har jag gjort. Faktum är att jag tror jag styrt över dom för mycket för jag har nog ingen manlig bekantskap som jag kramar så lite, rör så lite och allt de där. Allt just för att inte han ska tro att jag är ute efter mer. Vänskapen vill jag vårda som den vackraste ros, för den betyder enormt mycket för mig.
Ändå känns det liksom fel hos mig just nu, och denne Patrick verkar absolut inte vara typen som man vill leka med. Han ringer ofta och verkar väldigt seriös. ja faktum är att jag har nog inte lärt känna nån som jag fått sådan kontakt med sen, ja sen Alex *hjälp*
Sen är det framförallt, och helt klart det största anledningen, allt annat som finns runt omkring som gör att jag drar mig för att inleda något. Jag ska genomgå en ganska stor sak inom en snar framtid (förhoppningsvis snar framtid) och just nu känner jag att jag inte kan ge något till någon för jag måste samtidigt fortsätta med den process jag startat som går ut på att ”avliva” vissa delar av mig själv. För jag trivdes verkligen i lördags, jag trivdes så förbannat väl med Walentine när jag lämnat Walle hemma, och det var framförallt helt underbart kul att inte ha personer runt om en vars enda intresse var att ragga. Den ende jag verkligen saknade där i lördags var Markus och Robban, mycket för att dom klarar av det där att umgås även ute. I alla fall vad jag sett. Till och med Markus som ganska ofta, mycket och länge vill ha en tös klarar av att någon tittar på honom utan att han beställar bröllopskapell och frack.
Kanske var det också därför jag själv ”lyckades” i lördags, just för att inga förväntingar fanns och för att jag, som sagt, lämnat den förbannade jävla Walle hemma.
I morgon kommer Charlie hit och då ska vi krångla med hans dator, och stoppa in lite nya minnen och lite sånt. Det ska bli kul att träffa honom igen, saknar honom när han inte är här och jag sade till honom senast idag att jag tyckte att han skulle flytta hit. Han är inte riktigt lika intresserad av den idéen 😀
Innan det ska jag fika med Patrick klockan 10 och sen kör han mig till jobbet 🙂 Han har förövrigt en hund, en ”labbe” och den var löjligt söt. Jag vill också ha en vovve!
Usch, han är för intressant, alldeles för jättemycket intressant. Undra vad han tycker om mig egentligen. Det kan ju omöjligt varit mitt utseende som gjorde att han följde med hem i lördags och ringde sen, och direkt trevlig är jag inte heller. Blyg som få och helt onitressant.
Jag frågade honom i idag varför han följde med hem och då förklarade han att det berodde på att jag hatade företaget Tre lika mycket som honom, men om det vi gjorde mot tre var en kampanj mot företaget så var den nog lika missvisande som Tre’s kampanjer brukar vara 😀
Jaja, det är ju inte direkt varje dag man får fundera på folk som verkar vilja ha en, det brukar vara tvärtom för mig så jag ska inte klaga, och oavsett vad som än kommer ske så har Patrick varit nyttig för mig. För han har lärt mig att jag faktiskt duger till, och att dom som inte vill ha mig förlorar mer på det än vad jag gör, för det är dom som är korkade.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *