Schlagerfestival

Dagbok 12 februari 2005

Idag var det melodifestival i Sverige igen. Alla Sveriges homo och bisexuella satt som bänkade framför TV:n. Man måste titta på denna festival annars för man inte vara gay, det står i lagen 🙂
Så själv är jag inte gay för jag stängde av ungefär 39 sekunder in på Alcazars låt. Detta var värre än jag trodde, den gruppen har ingen nedre botten för hur dåliga de kan bli. Resten av festivalen tillbringade jag med Patrick på annat sätt istället och det var betydligt trevligare.
Igår var det också trevligt (för att ta den dagen först), då var Charlie här och vi åt och tittade på film. Är nästan glad att jag hittade en film som passade herrn för han är väldigt svårflörtad när det gäller film, men Airplane va kul tyckte vi båda. Sjuk humor är bra humor. Han sov över och det är alltid lika kul att ha honom här. Hoppas han själv tycker de också. Jo, jag är så ego så jag skriver att han gör det. Även om han får ont i ryggen av det hela(något som inte ska misstolkas av perversa sexuellt fantiserade läsare) men Charlie ryggproblemen är lösta nu 😉
Sen idag, lördag, gjorde jag inte så mycket. Min rygg värker som fan och idag är det nästan värre än igår. Klarar knappt att resa mig upp från en stol nu så det är väldigt synd om mig, men va fan! Det går över. Lite pina ska man känna för att man är en underbetald människa som bär omkring på gamla tanter hela dagarna.
På kvällen kom i alla fall Patrick hit. Vi hade bestämt från början att vi skulle gå ut efter festivalen men med tanke på min rygg så hade sötnosen köpt med sig mat istället som vi satt här och mumsade i oss. Mysigt värre 🙂 Vi talade lite om det vi började tala om i torsdags också och det känns skönt just nu för det är inget problem med att saker är som de är. Vi träffas, pratas och umgås och det får räcka. Jag orkar inte med mer än så just nu och jag är nästan stolt över mig för att jag står fast vid det.
Samtidigt inser jag nu mer än någonsin hur skönt det är med en person i sin närhet som kan sina saker och som är säker på mig själv. Tro mig, efter ett 2 årigt förhållande där man ständigt var orolig för hur den andre tänker, tycker och mår är det skönt att bara kunna vara och ingenting mer än så. Lägger man sen till femtioelva andra människor man levt på samma sätt inför så inser till och med jag att det kanske inte är så konstigt att jag är osäker ibland.
Jag kommer på mig ibland på de mest konstiga sätt hur osäker jag blivit på exakt allt. Det kan röra sig om allt från att jag ska ringa någon som jag är rädd ska missuppfatta mig till om jag ger Charlie en godnattkram.
Felet är ju inte deras, ja inte mitt heller utan det handlar om osäkerheten över att bli missförstådd. Sånt går att komma över och det ska jag göra, sakta men säkert ska jag det.
Jag fick ligga i med huvudet i knät på Patrick idag. Bara låg där och så strök han mig i nacken. Det var 3 år sen jag gjorde en sådan sak senast, 3 år sen då jag fick vara den ”lille”. 3 år sen då jag fick känna trygghet. Behöver jag säga att det var heöt underbart! Nej, helt 3 år sen är det inte. Min lille Markus lät mig känna lite sånt på nyår också. Sen januari har jag inte tillåtit någon att ta hand om mig heller ska tilläggas. Poppe har försökt, Gud vad han försökt men jag har inte släppt in honom på det sättet. Då klarade jag det inte.
Egentligen är det synd att alla verkar ta allt så förbannat sexuellt numer. För det handlar inte om sex, det handlar om trygghet. En trygghet jag försöker ge till jävligt många på det sätt jag kan, och som jag nu får tillbaka lite av.
Det var nog på många sätt en lycklig stjärna som gjorde att jag fann Patrick. På samma sätt som en annan stjärna såg till att jag träffade på Charlie igen. Jag behövde honom då, ja jag behöver honom än, och på andra plan behövde jag Patrick. Dom två och andra har helt enkelt omedvetet hjälpt mig på traven till att bli hel igen. Samtidigt vet jag inom mig att även jag behövs i deras liv. Så det jämnar ut sig kan man säga 😀
För jag ska bli hel igen. Jag ska inte må dåligt för en rövlapp och hans familjs skull. Jag ska inte tro på något denna rövlapp säger för jag ska vara stolt över mig själv. Jag har haft cancer, och överlevt. Jag ska byta lever, och det tänker jag överleva det också. DET ska jag bry mig om, för det förtjänar jag att bry mig om.
En dag kommer jag kunna skratta åt det här, och när jag skrattat åt det så ska jag skratta honom rakt i ansiktet. Den dagen ska jag väga 68 kilo, vara skitsnygg och kroppen min ska må bra. Den dagen ska jag komma med min älskade och visa hela jävla världen att ingenting, absolut ingenting krossar Walentine.
För Walentine är unik, det finns ingen mer som han. Det är därför så många älskar honom, och det är därför det finns så många som inte vill inse att dom älskar honom.
Fan va bäst jag är!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *