Så går en dag i våra liv, och förhoppningsvis kommer den inte åter

Dagbok 18 februari 2005

Jag börjar snart tro att mina sjukliga problem är psykiskt framställda. Doktorn säger till mig att jag inte ska skaffa förkylningar och dra på mig feber. Sen doktorn sade det har inte febern släppt en min. Ger mig fan på att det som sagt är framkallat av någon inre psykiskt kraft.
Annars har det varit MYCKET läkarbesök dessa dagar. Jag tror faktiskt inte det finns någon cm kvar på mig att undersöka nu, vare sig utvändigt eller invändigt. Den enda undersökning jag aldrig gjort nu är rektoskopi och jag kan lova att det aldrig kommer ske heller. Hellre hoppas jag från bron.
Jag behövde alltså inte läggas in men jag är under ”bevakning”, och jag tar temp och sånt hela tiden. Riktigt vad som skett verkar ingen kunna förklara men bra mår jag inte. Mina blodvärden är kassa som fan. Enda glädjen i denna ganska sura bägare är väl att de senaste cancerproverna är klara och dom visar noll! 🙂
Dagarna har i alla fall mest handlat om sjukhus och vila. Jag har försökt jobba lite denna vecka vilket gått så där, men samtidigt är det skönt att va där och tänka på annat. Annars har jag mest sovit, utom idag då Patrick den ängeln visade hur go han är genom att bjuda på middag. Efter middagen lade vi oss i soffan och han ”tvingade” mig att slappna av lite. Jag fick ligga där och han höll om mig, och jag fick vara sjuk, trött och grinig. Han är så go den killen så man kan äta upp honom. Det var inget sex, utan bara den där värmen som jag skriver så många gånger om. Helt underbart. Känns så skönt att ha en sån i sitt liv just nu. Han kom så perfekt in i mitt liv så jag börjar snart tro på ödet. Han är faktiskt den ende jag har i mitt liv som kan ge mig det jag behöver just nu, trygghet genom ömhet.
Helgen kommer väl annars tillbringas med mest dötid. Patrick ska åka bort så honom kan jag inte träffa och någon annan lär jag inte träffa heller. Strunt samma egentligen, jag är inte mycket till sällskap just nu.
Patrick sade en sak idag som fick mig att fundera ganska mycket. Han påminde mig om vad det är jag ska genomgå. ”Walle du ska få ett nytt organ. När någon dött kommer du kunna leva vidare”, nåt i den stilen sade han. Vi hade talat en del om den framtida operationen och han tyckte att det verkade som om vare sig jag eller någon i min närhet begrep vad det handlade om. Han påminde om att man ibland måste se allvaret i saker och ting, och han har helt rätt. Jag har inte riktigt tagit åt mig av allt, de är kanske dags att göra det nu. För det normala för mig är inte att vara sjuk. utan det är att vara frisk. Jag måste tänka så.
Därför ska jag försöka sluta vara ”frisk” när andra ser. Jag ska sluta bete mig som om jag inte bryr mig, för det gör jag ju. Kan sen inte folk acceptera det så fuck off. Tiden är förbi då jag behöver be om ursäkt för att jag är sjuk. Det helvetet har jag varit i, och kommit ifrån det.
Nej tack gode Herre för Patrick. Han är nog det bästa som hänt mig sen Jesus gick i kortbyxor. Han bryr sig, han tycker om mig och han finns där även ”när det finns annat att göra”. Han är nog väldigt lik mig, därför är det ännu bättre att vi inte är ihop. För helt och hållet orkar jag inte med mig själv 😀
Nu ska jag sova, det värker som fan i arslet (en mening som lätt kan misstolkas i en dagbok skriven av en bög) men sprickan i mitt bäckenben gör att jag bara orkar sitta korta stunder sen gör det ont som fan.
Natti natti alla, och dröm sött. Hittar ni en lever så hör av er!

Bookmark the permalink.

One Response to Så går en dag i våra liv, och förhoppningsvis kommer den inte åter

  1. Sus says:

    Om det är en levertransplantation du skall genomgå, och du vill veta mer om hur det är, så kan du kontakta mig för jag har gjort just det. Var inte rädd; det är en kick. Du kommer att må så mycket bättre efteråt så du fattar inte…! Just nu kan du inte inse hur sjuk du är – det förstår du inte förrän efteråt.
    Men visst måste man bära bördan av någon annans gåva, det får man bara lära sig hantera.
    Lycka till och *kram* fast jag inte vet nåt om dig, jag bara råkade snubbla över detta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *