Kommer smärtan inte försvinna?

Dagbok 4 februari 2005

Hur länge kan man sakna en person? Hur länge kan den där smärtan sitta kvar? Räcker inte 14 år? Har jag inte sörjt tillräckligt? Har jag inte fällt tillräckligt många tårar och har jag inte tillräckligt många gånger besökt graven och känt den där känslan av total panik?
Uppenbarligen har jag inte kommit tillräckligt långt ifrån det som hände, ifrån henne. Eller ifrån henne ska jag aldrig gå, men när jag ska lära mig hantera sorgen.
Jag skulle gått till en kurator/psykolog redan när jag var 19. Jag var för ung för att ta allt som skedde, jag fick för mycket ansvar, och jag var för ung för att kunna reda ut det jag kände.
Därför gömde jag det inom mig, och så fick det sippra ut ibland när ballongen blev för full, som idag.
Var vid hennes grav idag, idag skulle hon fyllt 35. En månad efter mig. Hon retade mig alltid för att jag var så ung. Inte så vanligt att det sker i mitt liv. Fast å andra sidan hatade hon att hon var äldre, för hon var nästan född på 60-talet brukade jag säga.
En krans och 10 röda rosor fick hon, rosorna var från mitt hjärta.
Funderat mycket på att jag inte kunde åka igen och det känns verkligen som ett misslyckande, men misslyckade är The Story of my life.
Sen gick väl dagen lite upp och ner. Jag träffade ”poppe” men sen när jag blev ensam igen så blev det totalt kaos. Henke kom hem från jobbet, men mellan Henke och mig är det inte direkt lysande just nu. Det känns att det snart är över mellan oss, dags att gå skilda vägar.
Kvällen tillbringades med Markus, Erika, Knopp, Charlie och Markus underbara syster Sofia (helt otroligt go tjej. Om alla i den familjen är så mysiga som hon och hennes bror ska jag be deras föräldrar adoptera mig)
Vi åt, spelade x-box och snackade skit om Göteborg/Israel. Israel vann nog slaget om vilken del som är sämst, för majoriteten vinner ju 🙂
Vid tretiden på natten åkte alla och jag hann knappt låsa dörren förrän jag började gråta hejdlöst. Riktigt vad det var vet jag inte, men grät gjorde jag och så kom saknaden av Mia tillbaka.
Jag frågade en vän för ett tag sen som kände mig redan då om jag överdriver lyckan jag kände med henne. Det gjorde jag inte fick jag till svar. Det var som en film där allt stannade upp när vi befann oss i samma rum.
Vi kunde bråka så glas och koppar flög, men till och med bråken var roliga.
Kanske är det så att man bara träffar kärleken en gång i sitt liv, och jag gjorde det väldigt tidigt. Nu är jag dömd till att tillbringa resten av mitt liv ensam. För de jag idag träffar som jag vill ge min kärlek till beter sig antagligen som svin eller så vill dom inte ha den.
Charlie den ängeln kom i alla fall ut på MSN och trodde jag var besviken på att han inte sov över, det var jag inte. Visst hade jag velat ha någon här just då, men samtidigt kanske det är bättre att tårarna får komma. Kanske är det bättre att lite mer luft ur ballongen får släppas ut så kanske det känns bättre i morgon.
Även Markus kom ut op MSN sen, och tröstade. Han är bäst på det min Markus, att trösta mig.
Lördag är det utgång som gäller. Ensam ska jag gå, ensam och tuff. Ingen där ska veta vem jag är, och jag ska äga stället. Vem vet, kanske står mitt andra livs kärlek och bara väntar på mig där i morgon. Kanske bjuder jag honom på ett glas vin/öl/drink/vatten och sen följer han med mig och vi älskar hela natten vilt och passionerat. Eller så kanske jag ska sluta skriva Barbara Cartland romaner och ramla in i verkligheten igen, men en sak är i alla fall klar…
I morgon skulle ingen av dom som känner mig vilja se mig, för dom skulle antagligen bli rädda för det dom såg.
Walentine Bitch -05 har startat

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *