Jag kanske har träffat rätt?

Dagbok 9 februari 2005

Som alla vet så träffade jag en kille i lördags, en väldigt snäll kille vid namn Patrick. Han är 29 år, öppet gay (tänkte testa hur såna är för en gång skull ;)) och väldigt trevlig, ser väldigt bra ut och har humor. Kort sagt, en väldigt normal kille.
Patrick däremot träffade en ”man” som inte berättade ett dyft om sig själv, och som dessutom inte tänkt göra det heller, men så började Patrick höra av sig mer och mer och till slut började ”mannen” fundera på om det verkligen var så bra att inte berätta nåt.
Hela dagen igår och idag har jag funderat på hur jag ska göra. Låt mig poängtera att även om det skulle visa sig att det skulle kunna bli nåt, vilket iofs är alldeles för tidigt att säga än, så skulle jag inte vilja ha något normalt förhållande just nu. Samtidigt känns det fel att spela, för genom att göra det så ljuger jag och det vill jag heller inte göra.
Jag ska byta lever, inte ta bort en liktorn. Man behöver ju inte direkt presentera sig som ”Hej jag heter Walentine, du har inte en lever över”, men å andra sidan är det oavsett vad jag tycker om det en stor sak av mitt liv just nu.
Sen är ju levern inte det enda problem i mitt liv, det finns fortfarande demoner i hjärnan som spelar mig spratt, och medan dom demonerna i det verkliga livet lever vidare spelar dom spratt inombords. Jag borde gett igen när jag hade chansen, jag borde drivit dom demonerna ända till helvetets portar. Fast det kommer jag ju få göra en dag, det är jag lika säker på som mitt eget namn. Det är inte en fråga om det kommer ske, det är en fråga om när…
Jag vill inte dra in någon i detta, och jag vill heller inte riskera att bli sviken igen. Visst vet jag att sannolikheten att jag ännu en gång skulle behöva skämmas för någon för att jag är sjuk är väldigt liten. Det kan omöjligt finnas två stycken svin som Alex i ens liv, men ändå finns skräcken där. Skräcken över att behöva be om ursäkt för något jag rakt inte kan hjälpa. Samtidigt är det inte direkt saker som gör att man går upp i status när man berättar om en sådan här sak, folk blir av naturen rädda för svåra sjukdomar. Så är det bara.
Ungefär sånt här har min hjärna haft att fundera på och ikväll bestämde jag mig för att säga något till Patrick i alla fall.
Charlie hade varit här sen igår och efter att han åkte ikväll ringde det en del och sen tog jag modet till mig och ringde upp Patrick. Jag sade att jag hade nåt att berätta och jag berättade att jag var sjuk. Jag gick inte in så noga på det hela utan förklarade bara att jag inom en snar framtid skulle genomgå en ganska jobbig operation och att jag dessutom av olika anledningar, som jag inte gick in på, inte ville inleda något jätteavancerat.
Det som då skedde var att Patrick inte sade någonting utan blev tyst, och sen tackade han mig för att jag var ärlig och frågade om jag fortfarande var intresserad av middag på lördag. Jag som just då var ganska nervös blev väldigt glad och sade ja.
Vi talade lite mer och Patrick förklarade att han märkt på mig redan i lördags att något inte var rätt då han sett att jag hade ont emellanåt men han ville inte fråga i och med att jag inte sade nåt. Sen var det inte mer med det.
Jag känner mig väldigt glad för att jag i alla fall talade om detta för honom. Någon gång kommer jag få förklara resten men det tar vi en annan gång. Det viktiga är i alla fall sagt, och jag känner på mig att han kommer vilja ge mig chansen att förklara allt som jag själv vill när vi ses nästa gång.
Han verkar vara en sån fin kille, och oavsett vad som än sker känns det toppen att ha funnit en ny vän. Något är det ju emellan oss och riktigt vad är som sagt för tidigt att säga, men det känns i alla fall toppen.
Jag är heller inte van att ha en person i mitt liv där jag inte behöver tänka konstant på hans villkor, hans känslor och aldrig på mina egna. Att slippa känna ”han vill nog inte” är inte dumt.
Det är mycket funderingar som far genom skallen just nu, och jag önskar att jag hade någon sittande mitt emot mig som kunde ta emot allt. Jag hatar att vara ensam just nu, och det var så skönt att somna bredvid någon i natt. Kanske är det dags att försöka hitta någon som man kan sova bredvid varje natt, och som dessutom känner det samma som jag. Charlie och alla andra som sovit här är mina vänner, de skulle kunna sova i badkaret istället för bredvid mig, men just att ha någon som man kan lägga armen om, finns det något bättre?
Samtidigt känner jag att jag just nu vill låta bli allt som har med sånt att göra tills efter operationen, för när den kommer är det mycket som kommer förändras i mitt liv. Klarar jag den kommer jag bli mycket friskare och piggare, men tills dess ska jag klara av väntan, och sen behandlingen. Det är en lång resa kvar.
Fan att man inte träffade Patrick för 3 år sen, tänkt så annorlunda ens liv hade varit då. Då hade jag kanske haft någon på min arm varje natt som ville stötta och trösta mig, och som jag kunde känna kärlek ifrån och samtidigt ge kärlek till.
För jag har mycket kärlek i mig, mycket kärlek som många inte vill ha. Kanske är det dags att jag ger den till någon, eller kanske inte.
Fan vet

Bookmark the permalink.

One Response to Jag kanske har träffat rätt?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *