En inte allför vanlig helg

Dagbok 6 februari 2005

Kära Dagbok.
Det har varit en annorlunda helg för Walentine. Jag gjorde något jag inte gjort på väldigt länge. Jag tog för mig och jag fick det jag ville ha.
Gick som ni vet ut ensam igår, till ett helt annat ställe än det normala. Detta var underbart skönt faktiskt. Jag hade inga som kände mig och jag kunde vara precis som jag ville, jag valde (tror jag) att vara den jag är.
Det kändes från början helt och hållet som ”Va fan gör jag här” men efter ett tag slappnade man av och till slut träffade jag Honom. Vid baren skedde det, och tack vare ett SMS så fick jag plocka fram Tretelefonen och då kom det från honom en kommentar om hur mycket Tre sög, och på den vägen är det.
Genom vårt genensamma hat mot Tre hade vi en inkörsport att snacka om saker och ting och efter det umgicks vi resten av kvällen och till slut följde han med när jag skulle gå.
Det visade sig att vi bor ungefär i samma område i Göteborg vilket gjorde att vi hade sällskap.
Ungefär ingenting var som det brukade när det gäller kontakter jag får. Han är 29 år gammal, öppet gay sedan länge och allmänt trött på allt. Dessutom lång, smal och blond, och alla som känner Walentine vet att då tycker Walentine att han är jättesöt 🙂 Det kändes nästan konstigt att sitta och snacka och veta att denna person var säker på sig själv, och det kändes ännu mer konstigt när jag senare på natten för första gången på väldigt länge kände att jag inte behövde vara någon annan än just den jag var. Denna kille hade följt med mig hem för att han ville det, och det gjorde ingenting att jag inte ser bra ut, är tjock eller annat. Han följde ändå med Walentine hem, och resten är väl ingen vi behöver gå in på här, men bra var det 😀
Jag kände någon form av respekt för mig igår och inatt, en respekt jag inte känt på väldigt länge.
Kanske är det detta jag behöver för att även kunna uppskatta det jag har. Kanske behöver vi alla lite sån uppmärksamhet för att kunna se resten. Det är så många personer i mitt liv jag vill ha bort, men det finns också väldigt många människor jag trivs ihop med. Jag är så glad för personer som Markus, Robban, Charlie och många andra och för att kanske helt uppskatta dom så behöver jag även komma ifrån dom på detta sätt. Jag ser många av dom som mina bröder men jag vet att en dag kommer dom alla träffa någon, och då kommer deras liv bli annorlunda. Därför kan jag inte enbert stå och vänta, för till slut kommer jag bli ensam. Jag måste också leva, få kärlek och ömhet. Det är därför jag tyckt så mycket om när Charlie sovit här, för han har på så många sätt gett mig den där tryggheten. Att somna och vakna brevid honom älskar jag, och jag älskar att rå om honom. Se till att han äter, mår bra och allt det där. På samma sätt är det med Markus, när han mår dåligt vill jag vara lite ”mamma” för honom. Samtidigt vet jag att de även bryr sig om hur jag mår, känner och vad jag funderar på. De är mina vänner, mina snuttiga små vänner.
Men jag behöver också det där jag nämnde nyss. Jag behöver nån vars axel jag kan luta mig emot, någon jag kan krama. Jag är en oerhört kramig människa som älskar kroppskontakt med människor. Det behöver inte vara sexuellt utan som vänskap, det är väldigt viktigt för mig. Det fick jag inatt, plus en del annat, av en okänd människa som dessutom ville det, som kanske till och med hade tyckt att det var ett misslyckande om det inte skett.Mina vänner klarar sig jättebra om dom inte får krama eller hålla om mig, nu är det på tiden att jag träffar någon som verkligen vill det och som just känner att det är viktigt för honom. Sen om det är i ett förhållande eller inte spelar mindre roll, och det var det just som jag kanske bevisade för mig själv igår. Att jag faktiskt är kapabel till att skapa sådana relationer också.
Kommer jag och Han att ses igen. Jo, det kommer vi! Han frågade om vi kunde ta en fika i veckan och jag sade ja. Jag har precis snackat med honom, det var inte ens spänt utan riktigt kul att snacka. Vi talade om alllt och inget och lite till och tiden rann iväg väldigt snabbt. Det kändes faktiskt ändå lite pirrit, så där som när man var 15 år ungefär 🙂
Det har som sagt varit en annorlunda helg, annorlunda men jävligt bra och jag har en liten känsla i kroppen att innan veckan är slut har jag träffat honom igen mer än en gång, och då inte för att enbart för att fika 🙂

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *