Helgen över…

Dagbok 20 februari 2005

Det har varit en lugn helg. Har inte orkat vare sig tänka eller fundera så mycket utan har mer slappat bara. Å andra sidan orkar jag inte göra så mycket, kroppen är sliten, mycket sliten.
Det känner jag ganska ofta faktiskt.
Fast någonstans där inne finns tanken ”Någon måste dö för att jag ska kunna leva”, det låter så fruktansvärt dramatiskt att säga det så men det är ju så det är och på söndagskvällen kom tankarna åter igen.
Ensamheten jag skriver om ofta finns där. Ensamheten som ingenting egentligen verkar råda bot på. Även om jag har folk runt om mig så finns ändå ensamheten där.
Jag kom att tänka på Robin idag. Insåg hur mycket jag saknade honom. Insåg hur mycket han betyder fast vi knappt talar med varandra, vilket iofs är mitt val just nu.
Jag har ett sånt där underbart minne av just honom. Det är från lördagen efter att vi sett Miss Saigon, jag vaknade före honom och låg lite och bara såg på honom. Hans svarta hår stod precis åt alla håll och han låg vänd emot mig. När han sedan vaknar och öppnar sina änglalika ögon och med låg röst säger ”Gomorron Walle” så smälte jag, och det gör jag varje gång jag tänker på det. Det är absolut inget sexuellt över det, utan det är bara vackert. Inom mig är det vackert som det vackraste målning. Robin är så vacker, både på utsidan men framförallt på sin insida. Han är nog den renaste människa jag träffat. Så oförstörd, så levande och så fantastisk.
Jag uppskattar sånt mer idag, det vackra. Det som får själen att må bra. Det vackra just nu verkar vara sånt som gör mig lugn, som att få hålla om någon eller bli omhållen. Som nyår med Markus, nåt som antagligen betydde enormt mycket för mig.
Eller som nätterna med Charlie, alla de nätter då vi legat och pratat. Han brevid mig och jag som håller om honom. Inte heller där något sexuellt, men något vackert.
Vackert för mig, inte för honom. Saknad för mig när det tar slut, likgiltighet för honom. Inget ont i det, var sak har sin tid och den tiden är nog förbi. Eller inte nog, den är förbi. Inte Charlie som helhet, men just det är borta. För alltid…
Jag vill försöka hitta det vackra och få vara i det jämt. Känner samtidigt att det är en omöjlighet då jag inte vill ha något förhållande med någon. Jag vill inte utsätta någon för risken att förlora mig på samma sätt jag förlorade Maria, och den risken är faktiskt inte speciellt liten just nu.
Ändå finns den där rösten som skriker inom mig ”TA HAND OM MIG. JAG VILL INTE SOVA ENSAM, JAG VILL INTE VARA ENSAM”, men i landet Sverige verkar man inte kunna be om ömhet. Sex är OK att fråga om, men ömhet är känsligt.
Såg mig i spegeln i hallen idag. Det var första gången på mycket mycket länge jag såg mig i spegeln. Usch vad jag hatar det. En sliten, mycket sliten, fet 33 åring som ser trött ut, för jag är trött. Mycket trött, samtidigt som jag känner en längtan efter att få leva. Jag hatar mig egen spegelbild. Jag hatar min kropp. Henke har aldrig sett mig helnaken, och vi var tillsammans mellan 1997-2002 och har efter det bott ihop tills idag. Han har aldrig sett min överkropp helt. Ingen har sett den, jag avskyr att visa den sedan kroppen lade av. Ingen har sett den, ingen förutom Alex. Han fick för han ville. 2 veckor senare fick jag veta hur äcklig jag var.
Jag hatar dig din jävel, ser du det ditt fega lögnaktiga as för du läser väl i smyg fortfarande. Det är för sånt som jag skriver ovan du ska brinna i helvetet din jävel. Det är för att du försökte knäcka mitt självförtroende som jag hoppas du blir kastad till odjuret den dagen domedagen kommer. Jag hoppas du led när vi hade sex Alex. Jag hoppas du mådde illa som fan när du sög av mig. Jag hoppas du försökte kväva gråten efter våra små ”kärleksakterr”. Jag hoppas du skakade i ångest på vägen hit och på vägen härifrån. Jag skiter i om det du säger är sant eller inte. Jag skulle kunna bli kristen om jag visste att Armgeddon enbart gällde dig ditt as. När den dagen kommer och allt ditt gamla hinner ifatt dig, ja den dagen blir det skumpa till alla som vill ha i Göteborg och den dagen kommer. Du är inte annorlunda än någon annan. Allt hinner ikapp. En del tar det1 månad för, andra 2 år och för en del 14 år, men det kommer tillbaka. Jag hoppas du är gift då, jag hoppas du har barn. Jag hoppas ditt liv blir till ett helvete då. Jag hoppas du en dag lär dig vad som händer när man med lögner och svek förstör en annan människas liv. Må en tunnelbana fasta på tvären i arslet på dig ditt as.
(shit va skönt det var att få skriva så!. Hat är en känsla besläktad med kärlek, och när man skriver om kärlek kanske det ibland behövs skriva om hat)
På söndagen vaknade jag och kände mig pigg, så jag fick för mig att städa. Vilket jag också gjorde. Jag städade hela lägenheten. Dammade, dammsög, torkade golv och tvättade rent kattlådorna. När allt var klart tände jag ljus i hela lägenheten och kände mig nöjd. Livet måste gå vidare även om man är trött.
Jag känner nu hur tagen jag är av dagens aktiviteter, om jag ska tolka det som att jag inte kan leva normalt vet jag inte.
Är rädd, är så fruktansvärt rädd och jag är så dålig på att erkänna det. Kanske för att när jag bara tänker på allt, som nu, så kommer tårarna. Fan, jag skulle behöva få vara liten just nu hos någon. Få gråta ut, få vara ynklig och rädd. För jag är rädd.
I morgon ska jag till jobbet och vara glad. Hjälpa andra i nöd, rädda dagen för dom som mår dåligt, men jag är sjukare än dom är. Jag kanske dör innan dom. Jag vill inte, jag vill inte dö men jag vet inte hur jag ska leva.
Snälla nån som läser, hjälp mig. Jag tror det är dödsångest jag har. Låt mig inte vara ensam, låt mig inte spela Walle mer. Låt mig få vara Walentine. Klarar ni inte av det så ring mig inte mer, tala inte med mig mer. Låt mig få vara Walentine, en kille som haft det tufft men som för första gången på många år känner att han vill leva men som nu är rädd för att det är försent.
Någon måste dö för att jag ska kunna leva…
Tänk om jag hinner dö före då?

Bookmark the permalink.

One Response to Helgen över…

  1. Ann-Marie says:

    Rädd för vad? Att dö eller leva?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *