Oberoende

Dagbok 23 februari 2004

Jag har insett en sak dagboken. Jag vill bara oberoende. Oberonede från allt och alla.
Samtidigt vill jag vara älskad, och den kombinationen går inte riktigt ihop.
Jag är författare. Oavsett om jag aldrig kommer släppa en bok så kommer jag se mig som en författare.
Det är inte mycket jag tror på när det gäller mig själv, men min konst i att hantera ord och tal är jag expert på. Jag är expert på känslor, och jag är expert på att uttrycka dom. Skrytsamt låter det kanske men så är det, och så har det alltid varit.
Så därför ser jag mig som en författare, för även om jag aldrig kommer med i TV och får sitta och prata om traumatiska barndomsminnen som påverkade mitt författarskap så kommer jag alltid skriva, och jag kommer alltid på något eller några sätt låta just mitt skrivande bli det som får mig att överleva.
Tyvärr är jag inte rikigt lika bra på att kombinera den styrka jag har i mitt skrivande med det levande livet, ibland har skiften fått eget liv inom mig, och då blir det inte riktigt bra någonstans. Jag har svårare samtidigt att låta de känslor och ord jag känner att jag vill tala ut om få liv, då blir det ofta pannkaka av allt.
Därför tror jag också att jag vill vara oberoende, och faktum är att där har jag lyckats väldigt väl. För jag gör mig allt mer oberoende av andra.
Jag har ibland skrivit om vad folk omkring mig egentligen anser om mig, och om dom ens skulle märka om jag försvann. Jag inser allt mer att sanningen är den att jag inte för någon är livsviktig. Jag är under en eller flera perioder viktig för människor men sen försvinner jag liksom bort och behöver inte plockas fram igen förrän jag behövs. Fan, jag är som en jättedildo kan man säga…
Men så finns dom andra, dom som på alla sätt är mina vänner. Två av dom har jag känt väldigt kort tid men dom har på olika sätt fått mig att få känna mig speciell och från dom vill jag inte vara oberoende.
Patrick är den ene, han tycker om mig och han tycker om mig trots att jag inte är snygg, överkåt och beter mig som ett jävla våp. För honom får jag vara lite trött och sjuk. När jag mår bra får jag en kram, och när jag spelar att jag mår bra fast jag inte gör det ser han igenom mig och skäller på mig. Han kommer hit ibland på morgonen och då har han köpt med sig frukost. Varje morgon öppnar jag nyvaken och så står han utanför. Sen får jag en kram och alltid samma mening i örat ”Hur mår du idag då”
Då mår jag bra, då får jag känna mig speciell. När vi ligger och håller om varandra så får även jag ibland vara den lilla, den som vill krypa upp hos någon. Den som får känna sig speciell.
Jag behöver inte känna rädsla för att få skit för detta sen, eller om han verkligen vill detta. Vi har aldrig diskuterat utseende, men jag vet att han inte tycker jag är snygg, men han ser mig. Hela mig, min själ och mitt hjärta. För sånt vill jag inte göra mig oberoende av honom. Desutom är jag livrädd för honom, för han är starkare än jag. Han har svaren jag har frågorna på. Det där är jag verkligen inte vad vid.
Den andra är Robin och det är lika bra att inse det faktum att jag är 33 år och den mest intelligenta och smartaste kille jag någonsin träffat som jag fått någon känsla för är nästan 15 år yngre än mig. Bara genom att vara Robin så förgyller han mitt liv på ett sätt ingen gjort innan. Vad exakt det är med honom vet jag inte men jag vet däremot att jag är så lycklig att han är tillbaka i mitt liv igen. För Jesus vad jag saknat honom, orden Jag älskar dig är starka ord som på svenska låter mycket mer än engelskans I love you men när det gäller Robn så är det nog så. Jag älskar honom. Han är en unik människa i en värld som försöker vara allt mer lik sig själv hela tiden. Robin vill gå sin egen väg och han är en funderare liksom jag men han har till skillnad från mig också lärt sig att passa på att njuta av livet på vägen. För det beundrar jag honom.
Sen är det ganska tomt på människor som jag känner så för. Visst har jag mina vänner som jag träffar och umgås med, men dom har sitt liv och jag är en del av det idag men behöver inte vara det i morgon, och jag tror faktiskt heller inte att jag skulle kämpa så mycket för det om jag ska vara ärlig.
Jag har många som jag träffar ibland som t.ex Katarina (som ska hjälpa mig med min psykotiska kanin, en jävla tur hon är psykolog :D)
Sen finns dom jag har mycket kontakt med men som jag umgås med ofta när det passar…. dom.
Det är dom jag vill göra mig oberoende ifrån. Dom som svarar ”Jo jag har nog inget planerat idag”, dom plockar jag bort allt mer, och det går i allt snabbare form.
Den där levern har gjort något med mig. Kanske mest det att när detta är över vill jag ha ett liv jag trivs med att komma tillbaka till. Ett liv där jag är viktig, allra mest för mig själv. Ett liv där just människor som Patrick kommer hit med frallor, skinka och Dallassallad för han vet att jag älskar det.
Ett liv där följande konversationer är vardagsmat..
Walle – Robin du är min favoritskådespelare
Robin – Ja och du Walle är mitt favoritfan. Så är det bara, just det!
Walle – Du e så söt
Robin – Nä de är du som är
Visst ligger det på lunarmivå men jävlar vad man mår bra. Man känner sig speciell och man känner sig allmänt mysig till humöret bara.Det är sånt jag behöver, inte det andra.
Det har varit många faser i mitt liv de senaste månaderna. Bitsch – 05, straight – 05 med mera.
Kanske är det dags att inleda fas nummer 3 nu, vet inte riktigt vad den ska heta men vi kan ju kalla den för Shit the same – 05 eller nåt så länge.
Där frågar jag inte mer, där förväntar jag mig inte mer, där uppskattar jag det jag har och inte det jag vill ha men inte kan få. Därför bestämmer jag nu följande. Nästa månad ska min teleräkning ha sänkts med 60%. Så de så.
Nu ska jag sova. I morgon är jag ledig och det ska bli så skönt. Nästa vecka är jag helledig och då ska jag fixa klart min roman. Korekturläsa den och skriva till. Sen ska den skickas iväg och oåterkalligen kommer jag inom något halvår få veta om jag duger som författare eller inte. Säger dom nej får jag väl se till att dö, då kan dom släppa den sen och folk kommer köpa den bara för att jag är död.
Skulle det ske så ska alla pengar boken drar in sättas in på en konto som sedan ska bli till en fond. Den fonden ska gå till att hjälpa transexuella tonåringar. En grupp människor som lider men som ingen bryr sig ett skvatt om knappt.
Usch, människan är en blind jävel
P.s 20% ska gå till Henke föresten också! Det är han värd D.s

Bookmark the permalink.

3 Responses to Oberoende

  1. Ina says:

    😀
    Psykotisk kanin!! Där hjälper det inte att vara psykolog, man måste vara stadig på handen och kaxig bara… Du ska få se…. 😉

  2. Joel Hinz says:

    Wtf är en psykotisk kanin? Det låter freudianskt…
    ”Nästa månad ska min teleräkning ha sänkts med 60%.” <-- yeah right, lycka till.

  3. Ina says:

    Hehe… ibland är en psykotisk kanin bara en psykotisk kanin…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *