Vaken men vill sova

Dagbok för 33 år ungefär

Trött, men kan inte sova. Gråter lite, funderar lite, gråter lite till.
Jag hamnade där igen, jag blev omänsklig, jag blev ”Min Walle”.
För 2 månader sen träffade jag en kille. En kille som på 4 timmar kom att förändra mitt liv. Jag blev tagen av vad han sade den natten, jag ville hjälpa, jag ville vara en vän och jag blev en vän, och han blev en vän till mig. Det kändes bra, väldigt bra.
Sen kom känslorna, sen kom de där förbannade jävla helvetes känslorna.
De där känslorna som sade att jag inte bara ville stryka hans hår en stund när vi låg och talade med varandra, utan jag ville också ge honom en kyss. Jag ville visa att jag tyckte om honom, jag ville visa att jag tyckte om allt med honom. Både hans fördelar och hans nackdelar.
Han visade också, han visade på sitt sätt. Små förvirrade kommentarer, små ord, stora ord, söta meningar.
Han kröp närmare mig när jag satte mig brevid honom, han tog på mig, kramade mig, ömmade för mig.
Alla som såg oss sade samma sak, att det fanns nåt. Alla var övertygade, och dom övertygade mig. Han övertygade mig.
När jag förklarade vad jag kände sade han ”Det är så nytt för mig detta Walle, ge mig bara tid”, och jag gav honom tid. Till exakt vad jag gav tid vet jag inte, men tid gav jag.
Sen för några få dagar sen, tog det slut. För det fanns inga känslor från hans sida, som vän fanns/finns det massor men inte mer. Alla små inviter, inbjudningar, känslor, ingenting hade stämt.
Varför det blev så vet han inte, inte jag heller. Men mer än som vän hade det aldrig varit, oavsett vad som sagts och gjorts.
Och nu sitter jag här. 2 timmar efter att vi lagt på och jag gråter. Jag gråter inte för hans skull utan för min egen. För jag gjorde det igen. Jag lyckades igen. Jag lyckades tro att jag skulle få någon. Jag lyckades för ett ögonblick komma förbi tanken att ingen vill ha mig, och där i den stunden tro att jag hittat någon som faktiskt tyckte om mig. Att ett förhållande var en omöjliget på grund av omständigheter vi inte behöver gå in på här var inget jag beklagade mig för, men jag trodde på det.
När han låg på min arm trodde jag på det, därför gjorde det ont när han samtidigt kunde säga dom mest konstiga saker, men jag tog det, för jag trodde det berodde på omständigheterna.
Jag trodde att han sov här för att han tyckte om att somna med mig bredvid sig, jag trodde han tyckte om att vakna med mig bredvid sig för att det betydde något. Så var det inte, mina känslor, mina intryck, mina tankar var fel. Än en gång fel.
Vi har en fin vänskap jag och han, en vänskap som betyder massor för mig. För som vän är han oslagbar, inget snack om den saken, men nu vill jag nog inte ge honom fler kramar. För han ljög, han gjorde mig illa.
Ingenting av det som skett har skett på grund av elakhet. Han är nog den sista person jag kan se som elak, nej det skedde på grund av mig.
För jag är inte riktig. Jag finns inte. ”Min Walle” är ingen människa. Hjärta har han för andra, men inte för sig själv. Man kan inte såra ”min Walles” hjärta, för det är stenhårt. Det är den bild jag målat upp av mig, och det är den bild jag måste krossa.
I 5 år var jag tillsammans med Henke. I 5 år undrade jag vad det var för fel på mig, de sista 2 åren gick det inte en dag. Inte en timme, inte en minut utan att jag undrade varför han inte ville röra mig. Sen kom Alex.
2 år, som avslutades med ”Du ska ju med hjälp av ditt goda minne ha manipulerat honom”. 2 år som slutade med självmordsförsök.
Sen stiltje,och sen kom Robin. Min Robin, som ju mer jag tänker på det är det vettigaste kille jag kanske träffat i mitt liv. Vad jag önskar att du var äldre, och vad jag önskar att saker blivit annorlunda. Men min Robin är du för alltid, för alltid ända in i evigheten. För du är så vacker Robin, du är så otroligt vacker, och inte bara till ditt utseende utan för ditt inre. Ditt fantastiska inre.
Sen kom han, och natten mellan julafton och juldagen låg han på min arm medan jag förklarade vad jag kände. Där borde han slutat med inviterna, där borde han insett att jag menade allvar. Att jag inte ville ha sex, utan att jag ville älska. Där borde han insett att om han inte ville såra mig så skulle han sagt nåt, eller slutat med det han gjorde. För då hade kanske mina känslor bedarrat, då hade ”bara” vänskapen tagit överhand. Istället blev det tvärtom. För mina känslor växte, och dom växte tills känslorna blev kärlek.
Varför älskar ingen Walentine? Varför blir ingen kär i Walentine? Varför är det OK att med Walentine göra det man vill, och sen tänka efter efteråt?
Det behöver jag ta reda på, och svaret ligger inte hos någon annan än mig själv. Svaret finns djupt där inne i mig. Svaret finns hos ”min walle”.
Jag sade idag i telefon att jag kanske borde ha försökt ”förföra” honom när han kom hit första gången. Jag skulle på äkta svenskt svinaktigt sätt skitit i allt och tänkt med kuken. För det är ju så andra gör, och dom verkar ju må bra av det.
Kanske skulle jag börja bli mer tuff, kåt och cool. Kanske ska jag sluta lyssna på vad folk säger, hur dom mår, hur dom känner, vad de tänker på.
Kanske ska jag sluta respektera folk, för ärligt så verkar folk ibland ha svårt med att respektera mig.
Kanske skulle jag gjort exakt vad jag kände för med Alex första gången vi hade sex, för jag blev ju ändå anklagad för att ha manipulerat den kåte lille stackaren. Verkligheten var ju den att jag i 5 månader väntade med orgasm ihop med honom, för han behövde tid. Kanske skulle jag satt på honom direkt, då hade ju i alla fall anklagelserna varit sanna.
Nej, det skulle jag inte gjort för det hade inte varit jag.
För jag är den som kan vänta, jag är den som värderar vänskap högre än något annat. Jag försöker i alla fall respektera folk, och kanske är det just det som är felet. För var är respekten gentemot mig? Var är tankarna på att jag faktiskt har ett hjärta i kroppen? Var är tankarna på att jag faktiskt är mänsklig? Att jag faktiskt tar inviter på samma sätt som andra, att jag också känner, att jag också kan älska?
4 dagar kvar och jag känner nu bara sorg. Jag känner sorg för jag inser att det inte finns någonting mer för mig att hämta i detta liv jag levt i 33 år. Det känns sorgligt, mycket sorgligt.
Sorgligt för att jag inte under hela mitt liv lyckats bygga upp en relation med någon där jag någon gång kan känna att jag är ”viktigast på hela jorden”. Jag fick det en gång, men hon togs ifrån mig i den satans jävla sjukdomen Cancer.
Detta låter som gnäll, och detta kanske låter elakt. Jag är inte arg, jag är ledsen, och mest är jag ledsen för att jag inte heller denna gång räckte till. Inte heller denna gång kom den där egenskapen fram som gör folk intresserade.
Det låter som om jag ångrar dessa 2 månader. Det gör jag inte, inte på några villkor.
Som vän har denna kille varit underbar, och jag har älskat våra chat, tele och pratstunder till morgonkvisten. Han har visat ett enormt stöd, och som sagt en enorm vänskap.
Han är en snäll kille, en mycket snäll kille som en dag kommer göra en människa lycklig till max genom att bara vara sig själv. Jag vet att han kommer läsa detta, och kanske kommer hans reaktion bli att han inte hör av sig mer, men då får det bli så för det är, oavsett vems felet är och oavsett anledning, jag som blev drabbad.
Någon lek med känslor har det rakt inte varit, snarare bara misstag kanske.
En tjej sade till mig efter att ha sett mig och han ihop senast att ”Ja för att bara vara bra vänner beter ni er förbannat likt två som tycker om varann mycket mer”
Det var sånt som kanske gjorde att jag trodde.
Nu är klockan 4 och jag ska upp om 4 timmar. Jag har tusen miljarder saker som ska ordnas denna vecka, och samtidigt vill jag knöka in en träff med Markus. Jag vill så gärna få säga Hej då till min lillebror ensam. Han som är det viktigaste jag har, och som denna helg av någon anledning blivit enormt mycket viktigare.
Min Markus, lillebrorsan.
Jag ville också träffa Han igen, mycket för att allt blev så fel sista gången. Jag tror inte vi kommer ses mer efter att jag åkt men jag ville ändå säga farväl på ett bra sätt. För oavsett vad så har han varit något speciellt i mitt liv, och han blev en bra avslutning på året 2004.
Sakna honom kommer jag göra, och då hans vänskap allra mest. För av olika anledningar förstår han mig bättre än många andra. Han ville också ses igen innan jag far, och kanske vore det en bra att att vi sågs. Som vänner, som kômpisar. Tid vet jag inte om jag har, men det vore kanske bra att ge sig själv den tiden. För min egen skull, om han vill efter detta vill säga.
Det som sårade mig var inte att han inte fick känslor, för sånt kan ingen göra något åt. Det som sårade mig mest var kanske mer hans agerande. Att han visste, och spelade med. Sen om det som sagt var gjort med vilje eller inte spelar ingen roll, jag hamnade i kläm. Arg är jag inte, för det kan jag inte vara. För han är fortfarande en underbart go, mysig, rolig vän.
Han blev den sista personen på mycket mycket länge som jag släppte in i mitt hjärta. Sen kommer han själv, oavsett vad ha en bit av det för alltid.
Kanske är det just det som är felet. Kanske är det så att jag gett så mycket av mitt hjärta så jag inte har kvar tillräckligt för mig själv.
Därför vädjar jag slutligen till alla mina vänner, kompisar och bekanta…
Ge mig inte fler komplimanger nu. Jag vill inte höra mer att ni inte kommer klara er utan mig. Jag vill inte höra att jag är underbar. För ni kommer klara er så bra så ni anar inte. Ni kommer deppa några dagar, sen känns det bättre. Vi är sådana vi människor, vi tror innan vi vet men sen blir det annat. Jag har varit där, och jag vet.
Walle kommer säkert vara en viktig person länge för er, men visst kommer ni klara er.
Hur det går för mig däremot vet jag inte, det jag vet är att jag redan bestämt att om det inte funkar där, då funkar inget. För det ingen vet, det ingen förstått är att väldigt få människor träffat Walentine, och jag är inte riktigt lika säker på att ni gillat honom lika mycket.
Kanske är det bara Poppe och Markus som gjort det fullt ut, och när det gäller dom så är det i alla fall så att för dom skulle lämna vilket land som helst och flytta hem igen om dom behövde det. För dom är dom enda som känner mig. Inte bara den jag vill vara, utan den jag är. Antagligen känner dom mig bättre än vad jag känner mig själv.
Nu ska jag sova, eller försöka sova. Den förbannade frossan gör sig påmind hela tiden och dessutom värker det i magen runt levern. Märkte idag när jag såg mig i spegeln att mina ögonvitor är lite smått gula emellanåt. Det är inget bra men det är å andra sidan väntat med tanke på hur levern min mår. Det var förbannat dumt att dricka ren vodka i fredags, den saken är i alla fall klar.
Känns som om jag nästan direkt när jag kommer ner kommer få bekanta mig med Israelisk sjukvård.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *