The movie in my mind

Dagbok 15 januari 2004

A world that’s far away
Where life is not unkind
The movie in my mind

Jag har skrivit orden ovan en gång innan. De kommer från numret The movie in my mind från Miss Saigon.
Älskar det numret, oerhört starkt och en underbart vacker text. Det handlar om filmen man har i sitt inre, den film man kan fly ifrån när det runt om en i det verkliga livet blir för starkt. En sådan film tror jag vi alla har inom oss, och den är olika för alla människor.
Min film tror jag är lugn och ro. Lugn och ro och framförallt lätthet. Lätthet som gör att man inte behöver tänka, fundera eller undra.
Det är ganska mycket undra i mitt liv just nu. Hur blir det efter strålningen, hur länge kommer levern att hålla? Hur blir det när den inte gör det? Kommer jag överleva eller är jag död före det blir 2006? Massor med sådana frågor poppar upp där inne, och dom släpper inte riktigt taget.
Känner mig trött just nu, väldigt trött och matt. Känns som om jag går på downtjack eller nåt, men jag vet vad det är. Jag har varit med förr, och precis likadant som förr visar jag inget utåt. Jag är lika glad/arg och pigg som vanligt på jobb och där folk ser mig. Sen smiter jag in på toa emellanåt när huggen och värken i magen blir för jobbiga. Där inne viker jag mig i smärta och får kämpa för att både det onda och ångesten inte ska få mig att gråta. Några minuter senare är jag som vanligt igen och klarar av att dölja det faktum att Walle är sjuk. Sån är jag, tralala.
Lördagen gick väldigt mycket åt till att dölja allting ungefär. Det är skitjobbigt på arbetet just nu, många boende är dåliga och det tar på en både fyskiskt och psykiskt. Jag funderar på att sjukskriva mig veckan som kommer för jag vet inte riktigt om jag orkar, får se i morgon hur det känns.
Har tänkt mycket på Alex idag. På måndag den 17 är det ett år sedan helvetet startade, och jag är fortfarande chockad över hur snabbt tiden går. Saknar honom just nu, vad exakt vet jag inte men något är det. Tänker på att i morgon för exakt ett år sedan sade han meningen ”Fatta Walle, du är min framtid” och sen dagen efter PANG. Livet tar märkliga skutt emellanåt, synd bara att detta skutt skulle ta mig rakt ner i helvetet. Fast jag har väl kravlat mig upp en del i alla fall, fast jag har en bra bit kvar. Såren är inte läkta, men de har fått ganska god omvårdad. Framförallt från vännerna som funnits där.
Vänner, det är något jag funderat på mycket den senaste tiden. Många jag sett som vänner har plockats bort och några har kommit till. Jag lärde mig mycket under 2004 men en sak jag mer än något annat lärde mig var att inte hamna där igen, i den där fällan där jag helt ger bort allt av mig själ för att inte få någonting tillbaka.
Jag var nära, mycket nära för inte så längesen men jag klarade mig att inte sätta mig i samma sits igen. Det är jag stolt över. Jag låter folk leka med mig, eller jag lät folk leka med mig. Inte mer, aldrig mer, aldrig någonsin.
Känner mig väldigt ensam nu. Känner mig väldigt liten på jorden och känner mig hjälplös. Skulle vilja att någon tog hand om mig. Någon som Poppe, eller som Markus. Nån som stryker mig i håret och låter mig få känna mig riktigt liten. Den senaste personen som jag ville skulle göra det förklarade att ”Hade du varit tjej så…”, sen lade han sig på min arm istället.
Som sagt, aldrig mer. Psykologen/kuratorn/bollplanket Walentine Andersson har stängt mottagningen och sålt receptionsdisken. Dom som inte kan ha mig som vän ska heller aldrig mer få ha mig till något annat.
Mina vänner kommer jag alltid finnas för, oavsett om jag bor här, i Tel-aviv eller på Mars. När som helst finns jag för dom, men de andra. De får leta efter ett nytt bollplank.
Vad är det jag begär? Att folk ska finnas till 24 timmar om dygnet när som helst? Nej, jag begär det som vänskap handlar om. Ömsesidighet, förtroende och V Ä N S K A P.
Visst folk har sina problem, skador och strul som kanske tar upp mycket tid, men låt mig försäkra att tankar och funderingar om Cancer och döden upptar en del tid också, ändå finns jag där. Ändå låter jag mig finnas där.
Ska sova nu. Allt detta blev nog väldigt rörigt men så blir det ibland.
Nu ska jag drömma mig bort till en värld där jag är frisk. Där kroppen fungerar och ser ut som den ska. Där är jag, och någon jag tycker om. Vi håller om varandra, ser på varandra och sen kramar vi varandra. Kärlek, skitsamma om det är vänskapskärlek eller mer. Kärlek är det i alla fall. En vän, gammal eller nyfunnen som finns där. Som respekterar mig, och som jag låter mig respekteras av. En person som är min vän och som vet att han/hon inte behöver skriva, sms´a, ringa hela tiden för att bevisa det. En som inte bara är vän med mig när det passar honom/henne utan hela tiden. Trodde jag hittade en sån i november, men det gjorde jag inte. Sökandet går vidare.
Fast i min film, i min film i mitt inre finns han/hon redan. Den personen finns där, vi håller om varandra och kanske lägger den personen sitt huvud mot mitt bröst och lägger sin arm omkring mig. Kanske för att det just då i det ögonblicket bara är vi två. Inte för att testa hur det är, inte för att påminna mig om att det finns annat som är bättre, utan bara för att det är vi två. Två vänner, det handlar min film om…
A world that’s far away
Where life is not unkind
The movie in my mind

Bookmark the permalink.

One Response to The movie in my mind

  1. Televiinken says:

    Kramar om…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *