Tankar om allt som skett denna vecka

Dagbok 27 januari 2005

Kära dagbok
För exakt ett år sedan i var jag lite nere. Ja, jag var ganska rejält nere. Jag var nere på grund av massor av saker. Jag var faktiskt så jävla nere så att jag just nu för 1 år sedan inte ville leva längre, all form av gnista, glädje och kämparkraft var borta. Döden var det enda alternativ jag hade kvar, tyckte jag då.
Det har gått ett år nu, ett år som på många sätt nästan kvävt mig men jag klara det! J A G Walentine Andersson klarade det, jag gick inte under. Jag lät mig trots allt inte kvävas av vare sig tumörer, idioter eller patetiska rövhål vars IQ påminner om hjärndöda Guppiefiskar simmandes upp & ner. Jag fick en chans till, vare sig jag medvetet eller omedvetet tog den så fick jag den, och jag klara det! Jag är inte framme vid målet än, men en bit på väg.
När jag idag tänker på att jag för en månad sen funderade på att skita i allt så blir jag så arg på min själv. Jag tänker på den där 13 åriga killen som inte får någon mer chans, hans liv slocknar snart och det är förjävligt. Han som bara är ett barn! Jag har fått 11 chanser, eller 12 om man räknar med mitt självmordsförsök. Kanske är det dags att jag börjar uppskatta att jag faktiskt lever. Oavsett med trasig lever eller inte så lever jag. Visst tusan hade en fungerande lever varit bättre, men som sagt. Jag lever!
Jag förstår om det låter som om jag är direktkommen från Woodstock och rökt starkare saker är Look Orginal just nu. Riktigt så illa är det inte, men jag känner en sådan enorm livsglädje. En glädje kombinerat tillsammans med en enorm vilja att förändra sånt i mitt liv som inte är bra.
Jag berättade att jag tillsammans med släkten funderat på att åka bort från Sverige ett tag. Komma bort från allt och försöka hitta mig själv igen. Riktigt vad jag skulle hitta vet jag inte, för egentligen behöver jag inte hitta nåt utan jag behöver mer lära mig att bli en Walentine som jag trivs med. För det är väl ingen direkt lögn att säga att jag haft vissa synpunkter på hur Walentine varit.
Därför ville/vill jag också sticka, sticka ifrån Walentine. Men han kommer ju vare sig jag vill eller inte följa med ner.
Vad är det då jag vill förändra?
Först och främst vill jag sluta vara ”min Walle” åt hela världen. Jag är trött på att vara allas nallebjörn.
Alla älskar Walle men ingen tycker om Walle. Så kan man nog enklast förklara mina känslor. Dom jag beklagar mig för har en teori om att jag träffar fel personer. Jag träffar osäkra människor, men vänder man på det lite…
Borde det inte vara enklare att få en osäker människa än en säker? Eller är det osäkra människor som väntar på Brad Pitt? Jag trodde de va tvärtom.
Ibland har jag funderat lite på om det är så att det finns något i min själ som gör att jag helt saknar den där sista gnuttan utstrålning som får folk att falla för mig. Älska mig som vän, som ”kramis”, som bror, som bästis, som kompis, som ”den där rolige”, som precis nästan allt kan folk göra, men det där sista. Den sista biten saknas. Då blir jag som osynlig.
Det där behöver jag jobba på tror jag, för inte behöver jag fler Alex i mitt liv. Inte behöver jag fler människor som suger ur all min livslust så länge det passar dom.
För det är ju ändå så att om jag inte faller folk i smaken är det deras förlust mer än min egen, de begriper inte vad de förlorar.
De senate månaderna har ju annars tjejer varit det jag mer ”lyckats” med, det är väl egentligen bara synd att jag inte faller för dom, för det gör jag inte. Nopes, killar ska de va!
Sen har iofs tjejer en mycket god egenskap, de kan kyssas. De har insett den där konsten med att använda läpparna, istället för att tävla om vem som kan köra ner tungen längst i magsäcken på folk. En tävling många killar delar. Sen är ju tjejer iofs begåvade med hjärna också, fast det finns faktiskt killar som har fått den egenskapen också.
Jag skulle vilja ha en kille nu, samtidigt inte. Jag skulle vilja ha nån som emellanåt kom över och mös lite, skit samma i sexet. Bara att hålla om någon är så mysigt. Att somna och vakna bredvid någon, att få ge frukost till någon (även om jag aldrig äter mer frukost än kaffe och cigg själv). Visst finns det människor jag har känslor för, både små och stora men ingen av dom kan ”bli nåt”. Antagligen på hel avsaknad av känslor för mig eller på grund av annat strul, men det skulle vara skönt att vara kär igen och kär i någon som uppskattade hela mig.
De senaste ”förhållanden” jag haft har mer gått ut på att göra allt var ens partner vill, känner och önskar. Att dela på sig så att man räcker till, och den lilla bit man inte gav bort fick sedan räcka till mig.
Fast jag tror det kommer ta tid innan jag når dit. För just nu är jag för blyg för nya kontakter, eller rädd. För det känns som om det inte riktigt spelar någon roll, folk ser mig men ingen ser MIG. Folk blir intresserad av mitt intellekt, min kvicka humor, min oerhörda förståelse, psykologi och allt sånt men mig ser ingen.
Deppar för det gör jag inte, för som sagt så är det mer deras förlust än min.
Självförtroende, det är nåt jag behöver skaffa mig. Jag har på vissa plan ett oerhört självförtroende. Ge mig en mikrofon och jag kan på Götaplatsen hålla tal om vad fan som helst men försöker du få mig att få kontakt med en främmande person, då blir jag rädd. Jag kan hänga ut hela mig, som här, men jag vågar samtidigt inte släppa någon in på livet.
Det är Walentine det, och det är honom jag vill förändra. Kanske borde jag bli ett svin, kanske borde jag bli lite mer svensk. Kanske borde jag ragga upp vem fan som helst och sätta på honom oavsett vilket tillstånd han, eller hon, är i. Kanske borde jag skita i alla mina egna regler om etik och moral och bara pumpa på. Det funkar ju för andra. Borde det inte funka för mig också då? ”MEN DET ÄR INTE DU JU WALLE”, skriker nu mina vänner i samlad kör. Då skriker jag tillbaka ”HUR FAN VET NI DET?!”.
Jag vet ju det inte, hur kan ni veta det då? Jag vet det inte.
Usch, nu verkar det som om jag är depp igen. Det är jag inte. Som jag skrev innan så känner jag en oerhörd kraft i mig, en kraft som jag aldrig kännt innan. Gud jag nästan önskar att det var så här jag skulle mått när Alex inledde ”operation straight” förra året. Då hade jag knäckt honom som ett torkat björklöv.
Jag hade dessutom garvat hans mor och far i deras naiva ansikten och jag hade framförallt tagit emot beskeden om mina sjukdomar på ett bättre sätt än vad jag gjorde under 2004.
Jag uppskattar saker idag som jag inte ens såg för en månad sen. Jag kan tycka att frihamnen i Göteborg är vacker, och alla som sett den inser hur bra jag måste känna mig för den är egentligen skitful 🙂
Jag kan sitta och slappna av framför Tv’n igen, och jag kan sitta i timmar och bara njuta ihop med mina älskade vänner. Ja, jag kan njuta av livet.
Som i morgon fredag. Då ska jag först träffa Robin och sen på kvällen ska jag gå ut med lite kompisar och vänner, eller lite föresten…
Tompa, Isak, Robban, Markus, Erika, Gustav, Jocke och hans tjej, Terese, Sandra, Emma, Hanna, Charlie och givetvis min Henkepenke och några till är väl inte direkt ett litet gäng.
Ja, vi ska gå till Gretas (vars söta och puttenuttiga barntender verkar va straight 🙁 FAN OCKSÅ jag som tänkt styra honom 😉 ) och det ska bli kul hoppas jag.
Sånt kan jag idag se fram emot.
På lördag ska jag träffa Joel, och sen är det dags att jobba lite igen. Så livet går vidare, med små steg…
Sen finns frågorna där. Min framtid, min ”ensamhet”, mitt liv. Vad ska jag göra med det?
Första hindret är redan klart, jag lever! Tumören är borta och jag har inga planer på att skaffa mig en ny.
Nu ska jag sova, behöver min skönhetssömn för att orka med morgondagen. Jag ska väl erkänna att jag fortfarande är lite matt och tagen, och det hugger till i magen ibland. Levern gör sig påmind, men just nu brukar jag bara säga till den ”Hugg du din jävel, snart åker du ut”.
Ibland behöver man vara lite sarkastisk 🙂
Det blev mycket funderingar denna dag och ganska lite om vad som skett i veckan. Det som skett förutom glada budskap om sjukdomar är att igår var jag på Gretas med Emma, och några arbetskamrater som dök upp sen och i söndags var Charlie här och hälsade på, och det var så trevligt. Vi satt och pratade till 7 eller nåt på morgonen. Till honom kan jag bara säga…
Jaja Charlie, jag får väl flytta till Vasastan då så du blir nöjd 😀
Jag avslutar med en liten text jag hittade på i söndags när Charlie tittade på handboll…
(är det för dåligt så är det handbollens fel 😉 )
Till er, mina vänner
Ni är alla mitt liv,
ni är alla mina hjärtan.
När ni finns hos mig lever jag,
när jag finns med er lever vi.
Ni som trampat med mig på vilsen stig,
ni som fått mig att hitta min väg igen.
Ni som ger min andan,
ni som gav mig luft.
Det är er jag älskar,
det är er jag beundrar.
Ni som gav mig kärlek,
ni som lärde mig livet.
Ni som gav mig stöd,
ni som gav mig tröst.
Utan er är jag ingenting,
utan er finns jag inte.
Ni är mina vänner,
jag är eran vän.
Jag tycker om er,
jag beundrar er.
Jag älskar er

Bookmark the permalink.

One Response to Tankar om allt som skett denna vecka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *