En påminnelse om hur allt kan vara

Dagbok 22 januari 2005

Man klagar mycket, och man tycker synd om sig. Det gör vi alla emellanåt, men ibland får man höra saker som gör att man blir tagen och påmind om hur skört livet är…
En arbetskamrat till mig är gudmor åt en kille som är 13 år. Denna kille är döende i cancer. I flera har har han kämpat och kämpat, men nu orkar inte hans kropp mer. Det är inte fråga om månader eller veckor, nu handlar det om dagar. Förra veckan ringde denna 13 åriga kille till min arbetskamrat och frågade om hennes man ville bära kistan efter begravningen, hans begravning. En sådan sak tänker en 13 årig kille som snart ska dö på.
När hon berättade det rös jag av sorg och ilska.Jag blev arg över orättvisan över att en 13 åring aldrig fick en ärlig chans att leva, att han aldrig får chansen att bli vuxen.
Det finns inga ord att säga, det finns inget att göra.
Det enda man kan göra är att försöka göra sitt eget liv bättre, för vi har möjligheten. Vi har chansen, den chans han aldrig kommer få.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *