Då va det över då… Jippiiee eller nåt

Dagbok 21 januari 2005

Japp, då var det över. Sista dosen strålning fick man i sig idag. Sen över till ”labbet” och tömma kroppen på blod för diverse provtagningar. Mina armar, mage och ben är som ett såll nu, men skit samma…
JIPPIIIEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE DET ÄR ÖVER NU!
och jag klarade det denna gången med. Illamåendet har slått nya rekord men jag ska villigt erkänna att det är ”enklare” att strålbehandlas när man inte behöver dölja att man faktiskt är sjuk för sina pojkvänner med risk för att bli hånad.
Nu är det livet som gäller. Mitt liv, mitt alldeles egna liv. Det är dags att börja leva. Mitt liv!
Denna vecka har ägnats ganska mycket åt att tänka på diverse saker. Mycket gamla spöken har gjort sig påminda och jag börjar allt mer ju längre veckan har gått fundera på om jag är riktigt klok.
Jag är en känslomänniska, en mycket stor känslormänniska men också en uppenbart väldigt feg sådan. För vad i helvete håller jag på med? Vad var det för skit jag skrev den 17 januari i år, dagen 1 år efter PANG?
Nej, jag snackar skit. Jag vågar inte ge mig i kast med känslor på det sätt känslor ska ges i kast med.
Inte fan kan jag älska honom? Älskat, JA! men inte fan älskar jag nu. Vad älskar jag? Allt som skedde, nej tack. Nej, Nej, Nej, det är inte kärlek. Det är något annat, vad vet jag inte men det ska jag nog fan ta reda på.
Markus sade till mig i onsdags kväll att jag inte kommit längre än vad han gjort med E. Inser att det där nog är Bull, för våra problem är inte ens besläktade med varann.
Jag funderade mycket i onsdags på mina vänner som alla gav mig rådet att ”släpp honom för annars fastnar du”. Dessa vänner sitter samtidigt och tragglar sig igenom gamla förhållanden som tog slut när Jesus gick i kortbyxor, det blir nästan komiskt med dom råden från dom. Självklart menar dom väl, något annat tror jag inte men det blir ändå komiskt. För det är fortfarande och har inte sedan den 24 januari förra året varit Alex jag saknat, utan det är allt runt om. Har inte folk förstått det tänker inte jag förklara det heller längre.
Fan vad stark jag är! Förstår ni nåt om hur stark jag faktiskt är! Jag klarade Mia! Jag klarade psykvraken som sög musten ur mig. Jag klarade Alex, och jag klarade hans korkade dumma jävla föräldrar. Jag klarade av 11 omgångar cancer för fan. Jag är BÄST!
Dessutom är jag en jävel på fruntimmer (jippiiee, not 🙂 ) och dessutom börjar jag få en kropp igen.
Som sagt, Walle är död men Walentine lever. Jag lever, det är det viktigaste av allt.
Idag på eftermiddagen gick jag ut och märkte vilket underbart väder det var. Ovan var det helt blått, och solen lyste. Hela världen lyste på mig, bara på mig. Den sket i alla andra. Solen lyste för där gick Walentine och han ska inte strålas på måndag.
Just nu tänker jag inte bry mig om min lever, det tar vi då. Just nu ska jag bara njuta. Jag ska njuta av att jag faktiskt tog beslutet om behandling och genomförde det. Jag ska njuta av att jag om någon veckan inte kommer må lika illa igen, och inte känna mig lika matt. Jag ska njuta av att ikväll åka in till stan och ta en Cola på Gretas. Jag ska njuta av att i morron kommer Charlie hit, WHOHO!, och han ska få en kram i dörren så han ramlar bakåt. Jag ska njuta av att jag lever. För jag lever, det är det viktiga. Allt annat är just nu, just idag helt oviktigt.
Jag heter Walentine Andersson, jag är 33 år gammal och jag har genomgått 11 olika former av cancerbehandlingar, men vet ni vad?
Jag har klarat det!

Bookmark the permalink.

5 Responses to Då va det över då… Jippiiee eller nåt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *