Livet går…

Dagbok 21 december 2004

Ja, livet går. Ungefär så kan man nog enklast sammanfatta mitt liv just nu. En dag i taget, vissa dagar där man tillbringar en stor del av tiden vid en toastol där det känns som om tarmarna kommer komma upp ur halsen på en vilken sekund som helst. Sedan en annan dag då det är lite bättre. Spytt har jag gjort konstant sen cellgifterna sattes in men vissa dagar är kroppen lugnare och lite mer ”easy”. Dom dagarna uppskattar jag väldigt mycket.
Igår lämnade jag spermaprov, en alltid lika ljuv och trevlig sak att göra. Alla som inte vet hur det är att onanera i en plastpåse borde testa. Roligare kan man knappast ha tror jag. Att jag nu av någon anledning har blod även där gör ju som sagt saken bara ännu mer spännade och ger en färgklick åt tillvaron *sucka*
Det tog i alla fall över 2 timmar innan man kunde lämna in provet för säga vad man vill om toaletter på sjukhus men sexiga är dom inte. Om jag någonsin blir politiker ska mitt första mål bli att det ska finnas gaypornografi på alla sjukhustoaletter i hela Sverige, och uppnår jag inte det så kan dom väl slänga in ett nummer av Hänt i Extra i alla fall 😉
Annars går man mest och väntar, på vad vet jag inte men väntar gör jag. På döden eller livet, eller bägge delar. Jag borde ta reda på vad jag väntar på, för min egen skull.
Igår var min ”jobbarkompis” här, som vi från och med nu döper lite hemlighetsfullt till ”Charlie”. Varför han får namnet Charlie vet jag inte men jag är övertygad om att han kommer tycka att namnet är exotiskt och spännande 😀
Vi åt en riktig gourmetmiddag bestående av schnitzel och potatismos och han och Henke drack vin. Själv drack jag mjölk, och jag fick banne mig behålla all mat. Jag trivs med att ha Charlie här faktiskt. Just nu behöver jag lite ömhet och han ger mig det bara genom att liksom finnas där omkring. Inge ”krav” på sex, inge ”krav” på något mer utan bara sitta/ligga och prata om allt och inget. Sånt tycker jag om och jag hoppas att han tycker det samma. Hur han är eller vad han är spelar egentligen noll roll för det skiter jag i för egen del. Jag hoppas han hittar sig själv förr eller senare däremot, för hans egen skull men Rom byggdes inte på en dag och inte på en vecka heller. Förra fredagen konstaterade vi att vi hade ett ”kramförhållande” och det är just vad jag trivs med. En vänskap där lite goss och hålla om räcker, men där just kontakten är det viktiga. Nu känns det också som att han vet var jag står och då blir allt liksom enklare.
Klockan halv ett inatt ringde Robin också lite småfull och go och var så där extremt tuffsesnuttig som bara han kan. Om Telia hade hört våra samtal hade dom antagligen stängt av abbonemanget pga av risken av att ledningarna skulle smälta. Det ska bli kul att se Robin snart igen, saknar honom massor och den 4 januari kommer han ner 🙂 DET! kommer bli Lovely
Jaja, det va lite som skett. Nu ska jag sova en stund till innan det är dags för läkarbesök och annat spännande. Jag tror att jag och Charlie måste försöka lära oss att sova lite när han är här, det blir för lite av den varan känner jag, men sitter man och pratar så springer timmarna förbi, och när man sedan går och lägger sig och fortsätter bara så går tiden ännu snabbare
*kram* på er alla!

Bookmark the permalink.

3 Responses to Livet går…

  1. Charile says:

    Klart jag trivs hos dig och med våra samtal som aldrig har ett slut, men som du sa, vi måste lära oss när vi ska lägga oss för att bearbeta allt vi lärt oss under dagen.

  2. Johnny says:

    Kommer inte på något särskilt att kommentera, ville bara berätta att jag fortfarande läser din blogg och har utbyte av det.

  3. Walentine says:

    Johnny, tack ska du ha! Det värmer att veta att någon har ”nytta” av det man skriver och tänker.
    Charlie, nästa gång lägger vi oss direkt :p

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *