Jag blir galen

Ångest natten mellan den 1-2 december

Jag tror ärligt att jag är på väg att bli galen.
När detta börjar skrivas är klockan 03:31 och jag ser knappt tangentbordet för alla tårar. Jag skriver för att på något sätt få ur mig det jag känner för jag kvävs snart inombords. Det kommer antagligen bli det ryckigaste inlägget i denna sajts historia men ni får leva med det.
Hur ska jag kunna ta allt detta? Hur ska jag kunna välja ”rätt”.
För så många är valet så enkelt och lätt. Stråla och vänta, men det är inte så enkelt.
Jag har att välja på att låta skiten kanske ta mig eller behandla mig och sen vänta på att mina organ lägger av i allt snabbare takt. Kanske får jag inte ens några nya organ, kanske kommer jag ändå att dö.

Vill jag dö? Nej!
Vill jag leva? Jag vet inte.
Jag har många gånger den senaste tiden försökt komma på vad och varför jag lever. Jag är så vid mina sinnens fulla bruk så jag är medveten om att de där känslorna brukar försvinna efter ett tag, att hoppet kommer åter men sen känns det samtidigt som om hoppet blir allt svagare för varje gång. Att man gång efter gång hoppas på en ny chans, en ny värld, en ny dröm. Men mina drömmar verkar aldrig slå in.
Jag har den senaste veckan haft tre saker jag tänkt på konstant
1. Cancer
2. Maria
3. Robin
Jag inser allt mer att allt hänger ihop.
Jag har skrivit att jag varit lite småkär i Robin, det stämmer inte. Jag har varit upp över öronen förälskad i honom. Varje gång jag ser på ett kort på honom eller tänker på honom blir jag knäsvag. Hela jag blir som gelé.
Varför?
Jag blir inte kär så fort, har aldrig blivit, och varför i honom?
Jo, för Robin blev Maria…
När vi låg där och höll om varandra och myste var det för första gången på 14 år som jag höll om någon på samma villkor. Det var inget påtvingat, påhittat eller osäkerhet. Vi bara låg där, jag och han och båda trivdes.
Jag är inte van vid att personer tycker om mig, och absolut inte att dom vågar säga det. I mitt fall brukar ju mer föräldrar till dom säga att dom inte tyckte om mig.
Därför blev allt med Robin så stort, så enormt stort.
Så jag ringde Robin ikväll och förklarade. Jag sade att jag var kär, förälskad, betuttad. Jag förklarade att det var kanske sjukt att vara det med tanke på att vi bara setts 2 gånger, och jag förklarade att vi bland annat på grund av åldersskillnad och annat (som jag inte går in på för det rör Robin och det har ingen med att göra) inte vill inleda nåt. Jag ville bara att han skulle veta hur jag kände, så att han inte fick idéer sedan som kanske var helt felaktiga. Robin är i grunden min vän, och det är det som är det viktiga. Därför ville jag säga det, jag tror på ärlighet. Jag ville att han skulle veta att oavsett vad jag känner så är mina ”råd”, om han behöver några sådana någon gång, ärliga. Jag ville också att han skulle veta att han bara är helt LOVELY
Robin, om jag tolkade allt rätt, tog det bra. Känslor verkar det finnas från bägge håll men jag tror vi bägge känner samma, och varför förstöra en vänskap som kan hålla livet ut för ett förhållande som kanske inte blir bra. Därför kändes det på ett sätt skönt att ha sagt det till honom, just för att jag vill fortsätta ha honom som en del av mitt liv. Min ”kärlek” kommer gå över, det brukar den ju göra.
Sen blev Robin en halmstrå. Jag greppar allt jag kan just nu för att hålla mig uppe. Detta kan jag inte förvänta mig av någon, inte av honom eller av någon annan heller.
Efter samtalet med Robin så tog det självklart 20 min och så ångrade jag mig, men jag är en ärlig människa och kan man inte ta det kan man inte ta Walle, och Robin kan ta det. Det vet jag, eller hoppas jag. Så jag ser mig inte som olycklig kär, hade Robin varit äldre så hade det nog tänt till tror jag. Eller så önskar jag bara det, men Robin verkar inte vara typen som ljuger direkt så, och jag måste någon gång börja lita på att det folk säger är sant.
Han sade en väldigt söt sak om vår ålderskillnad.
”Om du inte haft så bråttom ut Walle, om du kunde väntat lite. DÅ”
Det va sött tycker jag 🙂
Jag svarade
”Fan tänk, det brukar alla säga som jag haft sex med också” 😀 (där va jag skitrolig eller hur?)
Jag lever för mina vänner, de är det enda som gör att jag går upp på morgonen. Mina vänner behöver mig, men vem behöver jag? Behöver jag dom? Ja, det gör jag men har jag dom? Ja, det har jag. Ändå känner jag mig så fruktansvärt ensam.
Jag har saknat Herr X extremt mycket denna vecka, och många blir nästan förbannade när jag säger det. Det skiter jag i. Oavsett hur jag ser på honom och hans familj idag så älskade jag honom något enormt en gång, och jag trodde ju att han faktiskt älskade mig också. Jag kan sakna hans sätt att se på mig när jag höll om honom, eller när han lade sitt huvud i mitt knä för att jag skulle stryka honom i håret.
Jag kan sakna att han ALLTID glömde ta papper med sig till maten när vi skulle äta för att hans näsa alltid rann, och att han ALLTID sen klättrade förbi för att hämta det pappret.
Jag kan sakna att han ALLTID lyckades göra om mitt badrum till en pool efter att ha badat i flera timmar.
Jag kan sakna känslan jag fick i magen när han kom gående över gården när han kom ner hit från Stockholm.
Jag kan sakna att även om vi nyss snackat så ville han ringa igen efter att ha borstat tänderna för att säga gonatt.
Ja, jag kan sakna Herr X, enbart för att jag älskade honom, och idag för första gången på mycket länge grät jag över meningen ”Du ska ju ha använt ditt goda minne till att manipulera honom”
Jag älskade, det var mitt brott. Hör du det Herr X, om du fortfarande läser min dagbok i smyg, jag älskade dig och jag saknar dig!
Jag saknar Maria, mycket för att hon är den ende på 14 år fram till Robin som jag höll om och allt kändes klockrent bra direkt. Jag kan sakna mina och hennes teaterresor, våra bråk i saluhallen om vilken butik vi skulle handla av, hennes ständiga tjat om att jag skulle sluta färga håret, jag kan älska sättet hon sade mitt namn på, jag saknar när vi låg i sängen och planerade vår vårt barn. (här kom tårarna igen) och jag kan saknar henne varje gång jag går in på sjukhuset. Det sjukhus som blev hennes sista hem.
Jag saknar Chamilla, mina och hennes långa nattliga samtal om allt och inget. Hennes underbara dotter som var så söt när hon bar sina små koppar med vatten i till sin leksaksspis. Chamillas underbara hår.
Jag kan sakna den kvällen jag såg Chamilla i jeans och gul t-shirt och jag häpnades över hur vacker hon var.
Jag kan sakna Chamilla för våra skratt åt vilka idioter vi träffade.
Jag saknar Emelie, som jag tog hand om från att hon var 3 månader till hon var flera år. Som jag älskade att ha i knät när hon skulle somna. Som trodde att jag var hennes pappa medan hennes egen var ”bortrest”
Jag saknar Fotskäl, där vi hade stugan och där jag lärde mig älska djur och natur. Där jag fick vara fri och ledig, och dit jag flydde efter att Maria gått bort.
Jag saknar mitt självförtroende som gjorde att jag utan problem kunde skälla ut politiker och annat viktigt folk inför hundratals männsikor, eller som gjorde att jag kunde göra vad sjutton som helst.
Jag saknar drömmen om att bli författare och skribent. Att kunna leva på det skrivna ordet, att kunna tro på sig själv och att det man skriver når ut till folk.
Jag saknar mig själv, och samtidigt ska jag nu ta beslutet om jag ska fortsätta leva eller inte. Det känns sjukt. Helt sjukt, och jag känner mig hjälplös, liten, ensam och totalt förvirrad. Jag känner att jag inte kan ta beslutet själv, att någon annan får ta det åt mig, men ingen annan kan det. Ingen annan i hela världen för detta är något jag själv måste ta.
Därför känner jag mig liten, därför känner jag mig som Jonas, en tonåring som fick bära sin flickväns död och ta ”beslut” om abort på sitt eget barn, igen. Han kände sig liten och ensam, och det samma gör jag.
Men Maria hade Jonas, som satt där och strök henne i håret och sade att han älskade henne. Han grät aldrig, han var ”stark”. Maria grät mycket och var rädd, men Jonas tröstade.
Nu behöver jag en Maria, någon som håller mig i handen, någon jag kan somna bredvid. Någon som gör att jag om 6 timmar hittar en anledning att gå vidare.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Jag blir galen

  1. Li says:

    Jag kan inte skicka någon människa till dig..:))
    jag är själv i en livsfas – men här är ett litet råd
    när natten är tung:
    Något som är bättre än värktabletter, sömntabletter, öl, whiskey, konstiga telefonsamtal,
    såsiga inlägg på nätet
    är:
    musik. Jag har alltid tyckt om musik, men den blev som en tapet-nåt som bara fanns där -överallt- tv, Mtv, full fart, Ica, varuhus, hip-hop. Jag tog nästan avstånd men så upptäckte jag en natt de där sajterna som bjuder på -vad du vill höra- ev se…
    och då var jag fast, åkte framåt och bakåt – fick styrka, blev tröstad, fick längtan tillbaka…låter konstigt men musik kan ha den effekten.
    Här är ett litet smakprov:
    http://launch.yahoo.com/artist/videos.asp?artistID=1014692
    hej då från Li som hoppas att både du och jag kanske blir mirakulöst friska igen.

  2. Markus "Halland" Halland says:

    Du är i mina tankar älskade storebror

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *