En jobbig vecka till ända

Dagbok december 2004

Egentligen skulle jag skriva om mitt besök på SSU Härryda här idag men det får på grund av tekniskt strul bli i morgon det sker. Kan i alla fall avslöja att det finns hopp om mänskligheten i alla fall, och jag hoppas att SAP ser till att ta till vara de som vill göra världen bättre!
Oscar, jag skriver mer om dig i morgon då! OK?! 🙂
En lång och jobbig vecka är i alla fall slut nu. Mina känslor, humör, sinne och själ har verkligen åkt berg och dalbana denna vecka, men samtidigt har den trots allt inneburit massor med positiva inslag.
Jag börjar med dom tror jag…
Jag har verkligen denna vecka lärt mig en gång för alla om hur vilka underbara vänner jag verkligen har. Som dom ställt upp med allt från att ”bara” finnas där till att ringa och kolla hur det är med en, till att trösta, stötta och bara vara helt underbara.
Avslutningen på Gretas, först med Katarina och Markus på torsdagen och sedan med ”alla” på fredagen var fanimej underbar. Full blev jag i fredags, under en period alldeles för full men samtidigt trivdes jag där. Sakta men säkert börjar något som kallas för självförtroende komma tillbaka till mig.
Veckans många infall och funderingar har nog lett till att jag börjat hitta Jonas 18 år igen. Han stod där, jävligt vilsen och förtvivlad men Walle har börjat närma sig honom igen. Sakta ska vi nu tillsammans försöka lämna det gamla livet bakom oss, inte glömma det men lämna det. Maria var en underbar tjej, helt fantastisk på alla sätt men hon är död. Hon dog och jag fanns där. Jag gjorde allt jag kunde för att kunna ge henne det mest värdiga avsked man kan ge. Maria skulle inte vilja se mig som jag varit nu. Hon skulle vilja ha sett mig gå vidare, kämpandes mot det jag anser vara fel i samhället och i min närhet. Jag kommer alltid ha en bit av henne i mig, på samma sätt som hon, var hon än är, kommer ha en bit av mitt hjärta hos sig, men allt måste få ett avslut. Visst kommer jag fälla fler tårar för henne igen, visst kommer jag tänka på henne de dagar hon skulle fylla år, eller de dagar då vårt barn skulle ha haft sin födelsedag, men samtidigt finns mitt liv nu, och mitt liv måste bli det viktigaste för mig. För annars kan jag lika gärna låta tumören ta mig.
Jag vet inte riktigt varför alla mina känslor denna vecka löpte amok på detta sätt. Jag tror det är en kombination av mina samtal med Marie, Katarina, mina andra vänner och framförallt för att tiden var mogen. 14 år är en lång tid, och till slut sprack skalet. Vad som nu kommer ut får framtiden visa men mycket beror det på mig, det vet jag.
Att jag så totalt kärade ner mig i Robin alldeles jättebums berodde nog också på det. Robin är en helt underbar människa. Ung, osäker och drömmande. Sånt faller jag för, för att jag själv är likadan(Ok då, inte så jävla ung kanske :P). Jag säger inte nu att jag inte tycker om Robin mer, men så extremt som det blossade upp berodde lika mycket på mig som på honom så att säga. Han är och kommer alltid förbli en liten snutt i mina ögon, och hur framtiden kommer se ut vet jag inte när det gäller oss, men han finns där, alltid, forever, och det är Lovely! och han är fortfarande en av de vackraste killar jag sett i mitt liv. Hans ögon får mig fortfarande att smälta som smör i solen.
En annan tanke slog mig idag när jag satt och funderade lite. Jag är ganska duktig på att klanka ner på mig själv och få det att låta som om ingen tycker om mig, men ser jag tillbaka de senaste tre åren på de relationer jag haft på något som helst sätt märker jag det, för självförtroendets oerhörda glädje, att jag inte blivit dissad någon gång. Jag är inte den som anser att man måste knulla för att ses, och har jag velat gossa bara har det ju alltid funnits någon där. När Robin sov över var sex ungefär det sista jag tänkte på, men Shit va mysigt det var att bara ligga där och hålla om och känna närheten. På samma sätt var det i fredags. Det var inget direkt ”ragg” jag försökte med utan det var liksom kul att få hem personen i fråga. Jag kände för att prata mer med honom och det fick jag. Intresserad på det sättet var jag inte, men jag hoppades och hoppas väl fortfarande att vi kommer bli bra vänner. Det var jättemysigt när han låg där och höll om mig, och det räckte.
Det är inte sex jag behöver, det är ömhet.
Visst fan är han snygg, han är så snygg så man tappar andan men att tänka med kuken är inte riktigt min grej liksom, oavsett vad vissa personer så gärna vill tro för att de inte orkar ta itu med de verkliga problemen. Därför ska jag inte klaga, jag ska från och med i morgon vakna och sen ställa mig framför spegeln och säger 10 gånger ”Fan va du är het!”, kanske kommer det hjälpa.
Jag kommer bli utnyttjad fler gånger, jag kommer bli sviken fler gånger. Fler människor kommer leka med mig, men det jag måste lära mig först av allt är att inse att alla inte är sådana. Folk pratar med mig för att dom vill det, inte för att dom känner sig tvingade. Jag kan heller inte hjälpa hela världen, därför är det då bättre att jag hjälper sådana som jag bryr mig om.
Slutligen då tumören…
Jag känner den ibland. Det hugger till i magen och det kan göra sjukligt ont. Det kommer olika och den gör sig påmind. På onsdag börjar cellgifterna och sen snart strålningen. Detta är inget direkt nytt för mig, men denna gång kommer efterdyningarna bli mkt värre, värre än någonsin tidigare.
Rädd är jag, fullständigt livrädd och vettskrämd. Jag är rädd för om det kommer göra ont, ibland tänker jag på om levern bara slutar fungera bums. Jag har redan lagt 250:- i en skål som jag ska ha i värsta fall om något händer och jag snabbt får ta taxi till sjukhuset (med tanke på att man hinner ruttna innan en ambulans kommer i dagens Sverige)
Det jag just nu känner i alla fall är en vilja att klara detta. För jag har saker att leva för. Jag har först min Henke, och sedan mamma. Sen kommer mina vänner och mina eventuella framtida vänner. Jag har små och stora glädjeämnen som gör att jag kommer fixa detta med.
Ibland och vissa dagar kommer jag vara depp, jag kommer vilja ge upp och jag kommer vilja dö för att slippa skiten. Kanske ska jag då ta fram detta inlägg och försöka få hoppet tillbaka.

Bookmark the permalink.

One Response to En jobbig vecka till ända

  1. Markus says:

    SNUTT!!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *