Jul, Jul, STRÅLANDE, jul

Strålande dagbok 26 december 2004

Då var skiten över för denna gång. Helgen som alltid är likadan. Helgen då människor i väst har orgier i matäckel, pengaäckel och ”nu ska vi vara så jävla trevliga äckel”.
Därför var det så skönt att arbeta på julaftonen detta år. Det va riktigt mysit att ”fira” den med sina pensionärer. Det mest juliga som skedde var att jag fick läsa Julevangeliet för dom, men det va ganska kul faktiskt, och lite mysigt att sitta där och läsa högt med en massa gamla i rullstol omkring mig. Intressant att jag av alla fick göra det mest kristna som finns, men å andra sidan är det ju därför vi firar den här helgen. Vilket dagens föräldrar borde lära sina barn lite mer. Det är inte firandet av en ny film från Disney det handlar om…
På julaftonenskväll firade jag julen med gröt och sprit tillsammans med Henke, Markus, Robban och Charlie och pojkarna lekte lite med vår nya julklapp, en dansmatta till X-boxen.
Jag fick iofs inte behålla någon gröt för den spydde jag upp men den smaka bra innan det. Lite lustigt men det bästa jag kan inta för att inte spy är sprit, funderar starkt på att helt gå in för att bli alkis nu när jag ändå ska bli arbetslös, men jag ska inte klaga. En 33åring utan utbildning och som kan fylla en skottkärra med papper om sina sjukdomar kommer säkert vara ett attraktivt byte på arbetsmarknaden…
Vi satt och snackade mycket under julnatten jag och pojkarna, och alla var rörande överens om att jag ska fortsätta min behandling. Robban sade som vanligt inte så mycket utan satt och funderade mest, men det är så Robban funkar. Sen säger han någonting och då är det oftast klokt det han säger.
Ändå känner jag att jag inte riktigt kan förmedla mina ord, eller hur jag tänker just nu. Det handlar inte om att vilja dö utan det handlar mer om att jag inte orkar leva som jag blir tvingad att leva just nu. Denna förbannade oro, ångesten och kramperna som allt mer kommer gör att man tappar gnistan. När du den enda matta jag hade kvar drogs undan, mitt jobb, så finns det liksom ingenting mer att kämpa för. Hade jag haft någon att tycka om hade kanske saker varit annorlunda, men då jag har en tendens att alltid träffa folk som mer hela tiden vill påpeka att dom inte tycker om mig så numer har jag lagt ner allt sånt.
Visst tusan har jag mina vänner, men dom kommer träffa sina respektive en dag och deras liv kommer gå vidare. Själv kommer jag då fortfarande trampa på samma punkt hela tiden, och det är väl det som gör att man nu tröttnat.
Jag har massor att ge, men just nu vare sig har jag någon att ge det till och jag vet inte ens om jag vill ge det till någon heller. Det jag vill ha är 10 min lugn och ro.
Det är min dröm. Att i 10 min få lägga mitt huvud mot någons axel, eller i den personens knä. Att bara känna närhet till någon, och under dom 10 min slippa tänka på nästa läkarbesök, mamma, nästa strålning, pengar, Alex, självförtroende och annat. Bara få vara en stund. Det är min dröm. Jag har väldigt bra batterier med en oerthört lång levnadstid men just nu skulle dom allt behövas laddas upp lite.
Det känns lite ensamt nu att känna som jag gör. Som många gånger annars är det Katarina som förstår mig. Inte för att jag tror att hon förstår hur just jag känner men hon ”låter mig” göra mitt eget val. Hon dömmer inte och hon klandrar inte, även om jag vet att hon tycker jag ska kämpa. Katarina är en bra tjej, hon är fanimej det allra bästa som kom ur helvetet efter Alex. Så även i helvetet finns det änglar 🙂
Charlie sov över här igen mellan julafton och juldagen och det blev en lång natt som slutade klockan 9 på morgonen. Vi pratade om allt och inget som vi brukar och tiden flög som den också brukar iväg. När han sen åkt kände jag en känsla i kroppen att jag aldrig mer kommer se honom här, fråga mig inte var den känslan kom ifrån men så kände jag i alla fall.
Charlie har ju varit här en hel del de senaste 3 veckorna och under denna tid har jag lärt mig tycka om honom väldigt mycket. På vilket sätt jag tycker om honom skiter jag i, för det kommer aldrig bli något i alla fall mellan mig och honom framförallt för att han antagligen är lika intresserad av mig som jag är av Jan Guillou (en människa jag har lika mycket sympati för som en trasig använd kondom) och jag lägger liksom inte ner någon tid på något som ändå kommer sluta som Titanic för mig. Sen finns ju självklart något där för jag brukar inte ta hit folk som jag håller om och trivs med, och trivs gör jag. Varje morgon när jag vaknar och han ligger där mår jag bra, och varje natt då vi lägger oss så mår jag bra. Är det kärlek så fine by me, är det något annat så är det väl det. Jag har annat att göra än att spekulera i det där. Charlie vet hur jag tycker och tänker och det får räcka. Ändå finns känslan där att jag inte kommer vakna bredvid honom mer. Kanske är det så att det vi ”hade” var något vi bägge behövde och kanske behöver vi det inte mer. Vänskapen kommer vi behålla, det är jag ganska övertygad om. Jag tror jag vågar tala för oss bägge när jag skriver att vi nog bägge är förvånade över den kontakt vi fått på kort tid, och även om Charlie har många jobbiga demoner att slåss emot har han ändå visat sig vara en bra vän också. Det handlar inte bara om honom så att säga utan han finns där.
Han är en snutt min lille Charlie, oavsett var han ligger och sover så att säga. Fast ibland vill jag be honom flytta hit en vecka och då får han sova på min arm hela tiden. Fast som sagt, så lär det inte bli mer alls.
Usch, hatar när jag känner de där tankarna komma, för när det gäller sånt har jag oftast alltid rätt, tyvärr.
Jag fick också föresten på julaftonens kväll veta att en person som jag trodde det gick att lita på springer med skit. Det lilla aset har nu gjort att jag på ett eller annat sätt förlorat en person som står mig mycket mycket nära (vem kan säkert ni smarta räkna ut själva). Oavsett hur det blir kommer det aldrig bli som förr igen, vilket är väldigt tråkigt. Vi får väl se hur allt fortsätter, men även där känner jag just nu en känsla av att jag inte riktigt orkar engagera mig. Känner mig väldigt elak att jag tänker så men samtidigt inte. Jag har fanimej rätt att vara lite ego. Eller hur?…
Jag ska denna vecka träffa läkare och kurator och dom ska övertya mig om det viktiga i behandlinge. Markus, Robban och Charlie var nästan löjligt söta när dom försökte prata med mig om allt detta i fredags, och där kände jag att jag ville klara mig denna gången också. Den känslan jag kände då känner jag inte längre.
Jag är antagligen inne i en deppresion eller nåt och har av den blivit helt likgiltig till allt och inget. Känns som om jag skiter i allt, som om ingenting är viktigt.
I morgon ska jag till jobbet, det jobb jag snart inte längre har kvar, för jag har ingen utbildning. Har ingen lust att åka dit mer, men jag ska visa. Jag är ju Walle, starkast i världen!
Tror inte riktigt jag kan förklara förvirringen jag känner inför allt nu, och samtidigt känner jag mig så in i helvetes förbannad, och jag vet inte ens på vad 🙁
Någon som vill komma hit och krama om Walentine lite? Jag kan betala!!!

Bookmark the permalink.

3 Responses to Jul, Jul, STRÅLANDE, jul

  1. Ina says:

    Du…oavsett vilket val du gör så vet jag att du kommer att kämpa! Jag _kan_ inte tycka att du ska välja att återuppta din behandling om du valt bort den! Du är en rätt skärpt kille som mycket väl vet vad det innebär att tacka nej till cancerbehandling och för mej vore inget mer främmande än att försöka övertyga dej att göra något du redan bestämt dej för att inte göra!!
    Det handlar ju inte om att jag vill att du ska dö – det handlar om att jag vill att du ska leva på det sätt som känns rätt för dej, oavsett om det bli ett år till eller sjuttio år! Jag kommer att finnas med som din vän hur lång tidsrymd det än rör sej om!

  2. Televiinken says:

    Har hunnit i kapp lite i din dagbok. Vill skriva kloka ord men har skrivhäfta. Kramar dig hårt!

  3. sverre says:

    läser för fullt….hoppas mod, hopp i nuet finns…maila gärna om du vill….var på dvdforum men kollade först om du var aktiv o det var du inte så begav mig hit direkt…..kramar

Lämna ett svar till sverre Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *