Japp, då sjönk vi lite till då

Dagbok 23 december 2004

Ni vet hur det är, man känner att man står på botten. Att inget mer kan ske nu som kan dra ner en, då ringer telefonen. Telefonen har gjort så ganska många gånger mot mig detta år, och igår var det dags igen…
Jag får sparken. Den siste januari gör jag min sista dag, och mitt vikariet blir inte förlängt. Anledningen officiellt är att det finns övertaliga i Lundby Stadsdel som får företräde men när man frågade lite kom det fram. Jag blir nämligen snart ”Lasad”, alltså jag har jobbat så mycket så de snart måste tills vidare anställa mig och det vill dom självklart inte så då får jag gå, och efter lite kontakt med AMS inser jag att ingen annan vill anställa mig heller när dom riskerar att jag blir Lasad. Att jag sedan i mars 2002 med små avbrott för cancer och annat skoj ställt upp till 100%, gjort allt plus mer därtill som krävs av mig, ja det spelar ingen roll. Att jag som den ende jävla vikarie på hela det där förbannade stället velat ta på mig ansvar spelar heller ingen roll. Jag är inget värd för jag har ingen riktig utbildning. Jag känner mig som en jävla hora, men så är det att vara anställd inom Göteborg Stad, kommunal prostitution är vad det är.
Så vet ni vad? Nu skiter jag i detta. Jag har idag ringt på morgonen och förklarat att jag skiter i strålningen. Det får gå som det vill med det hela. Detta jävla pissår och detta jävla pissliv är inget att eftersträva, och jag känner att nu finns det absolut ingenting kvar att kämpa för. Även om jag emellanåt var så less på mitt jobb så var det ett jobb, nu har jag inte det heller kvar. Så 2004 blev året då jag förlorade allt, eller där jag blev uppmärksam på att jag inte hade nåt. Vet inte riktigt.
Så jag har väl gett upp nu. Jag tänker jobba tills siste januari, och jag tänker anmäla mig till det förbannade helvetes jävla AMS, och jag tänker göra precis det som krävs av mig. Under tiden får tumören växa, och sprida sig och sen till slut bye bye. Låter kanske väldigt dramatiskt men så får det bli.
Jag ringde Charlie igår och han kom över och han fick lyssna på när jag spydde galla över allt och inget, det enda jag kan säga om min Charlie är tack! Han är en go vän, att han skulle springa in på Gretas den där fredagen för några veckor sen blir det sista positiva som skedde i Herr Walentines liv. Må djävulen ta den som gör den killen illa. Honom ska jag komma och spöka för i så fall. Jag hoppas han hittar det han söker i sitt liv, för det är han värd!
Tack för att du kom hit inatt Charliesnutten
Som sagt…
Jag ger upp nu.

Bookmark the permalink.

4 Responses to Japp, då sjönk vi lite till då

  1. Åsa says:

    Nej, nu får du inte deppa ihop! När man minst anar det så kan allt vända. Jag ska hålla mina tummar för dig och att den där tumören ska försvinna fortare än kvickt så känner du dig piggare och gladare. Sen kommer du antagligen att få jobba som cool badpojke på Ibiza till sommaren så du kommer bara att springa runt på stranden helt brunbränd och dricka pina colada drinkar med tjusiga paraplyn i. Det ska jag önska att du får i julklapp i alla fall! Det är du värd! En jättejulkram till dig i all deppighet.

  2. Charile says:

    Walle, låt inte tumör-f_n-skapet vinna, allt verkar vara skit nu, men de är det inte. De kommer vända. De kan känns som om de inte finns nåt kvar, men lova dig att de finns det. Som jag dök in på dit liv kommer flera göra, kanske inte varje fredag på Gretas. Även om inte 2005 börjat än, men st8-walle skulle aldrig ge upp mot cansern.
    Slår en pling ikväll om vi inte hörs innan.
    Kramar

  3. Timja says:

    Snälla, ge inte upp nu…

  4. Niklas Isaksson says:

    Jag hoppas verkligen att du inte kastar in handduken Walle. 🙁

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *