2004 – Ett jobbigt år

En betraktelse över ett år som sög

Det är snart över nu, 2004. Året som tog musten ur mig. Året där ungefär allt ställdes på kant eller rasa ihop.
Året som började med att allt kändes så bra. Den 6 januari satt jag och skålade med mina vänner för att livet nästan lekte. Sjukdomar, mamma och Alex va OK, jobbet va bra och allt skulle gå som jag ville.
Sen blev det den 17 januari och Alex bestämde sig för att slå en signal till mitt arbete. Sen startade den jävligaste tid i mitt liv utan någon som helst konkurrens. En tid där allt var tillåtet uppenbarligen och där jag verkligen fick stifta bekantskap med två riktiga naiva rövhål till föräldrar. Människor som utan problem kunde vräka ur sig vilken skit som helst, och det gjorde dom utan problem.
Nu har ett år gått snart, och känslorna har börjat lägga sig. Vad som är sant eller inte spelar ingen roll. Vad som stämmer har egentligen inte med sanningen att göra, för det finns ingen sanning och det finns ingen lögn. Soppan är total, och en dag kommer jag kunna se tillbaka på det här och känna sorg. Alex däremot kommer en dag braka ihop. Det där skrattar säkert både han och andra åt, men jag är ett levande exempel på att man ibland måste lösa saker och ingenting är löst. Absolut ingenting. Jag hoppas att rövhålen vet vad dom gör då, för dom kommer aldrig aldrig aldrig inse det faktum som jag försökt förklara. Jag var med Alex här, jag såg.
Sjukdomar kom och gick och uppenbarligen slutade 2004 med att dom bestämde sig för att stanna för gott. Eller så var det jag som bestämde mig för låta dom stanna för gott. I skrivande stund står jag inför ett val om hur jag ska göra, och shit vad det hoppar fram och tillbaka. Ena stunden får jag en enorm känsla av att ”Detta ska jag klara”, för att i nästa stund känna att jag ger upp. Hur jag kommer göra med allt vet jag inte. Det jag vet är att jag har människor bakom mig som finns där och som ställer upp. Men Jesus så trött jag är på tumörer. FÖRSVINN!!!
Jobbet försvann också som det verkar under 2004. Dagen innan julafton fick jag beskedet, sen gick min chef på semester. Jobbet är en lustig plats som än en gång visar att kommuner inte är kapabla till att vara arbetsgivare. Vad som sker med det hela vet jag heller inte just nu, men på ett sätt bryr jag mig inte. Jag är så in i helvete trött på äldrevård och omsorg så jag spyr på det. Visst har jag under året haft en del andra arbetsuppgifter med jag vill ifrån kommunen nu. Göteborg Stad är ett jävla skitställe att jobba för, maktgalna idioter styr stan vars snålhet och spariver har gått över i idioti. Usch!
Fast 2004 har inte bara varit svart. Det har funnits massor med ljuspunkter och människor som på olika sätt fått min vardag att bli lite ljusare. Här är några ord till några av dom som under 2004 gjorde entré i mitt liv. Alla kan jag inte skriva om men ni vet i alla fall att jag tycker om er 🙂
Katarina: Du kom in som en storm i mitt liv torsdagen den 22 januari och sen dess är du kvar. Dina råd, dina ord och ditt sätt har räddat min vardag och mina nätter många gånger. Du dömmer inte och du lyssnar, men du är heller inte rädd för att kritisera. Jag är så tacksam Katarina så du anar inte.
Joel: Även du har funnits där på nätterna då sömnen aldrig velat komma. Du har också lyssnat och du har stöttat och du har skällt 😉 Med dig kan man prata om allt även om det är Alex eller x-box (en i sammanhanget inte för stor skillnad egentligen) Någon gång kommer vi kanske till och med ses!
Carina: Av alla sätt att lära känna folk på är ditt och mitt sätt det coolaste jag varit med om. Våran kontakt är sporadisk med intensiv och den är förbannat rolig. Jag önskar ibland att jag hade ditt temperamant för då skulle saker minsann ske snabbare, eller så skulle jag dö i en hjärtattack 😀
Pontus: Dig kände jag sen innan men detta år dök du upp igen i full styrka. Du har fått ta mycket skit Poppe men du stod kvar. För det är jag dig så enormt tacksam så du anar inte. Dina ord, dina kramar och ditt sätt har varit så stärkande. Jag önskar att jag en dag får chansen att visa min tacksamhet mot dig. Du är antagligen den snällaste människa jag någonsin lärt känna, och ibland känner jag bara att jag inte är värd dig.
Robin: Robin, älskade söta Robin. Mitt yrväder som jag blev blixtkär i på Peking i Borås. Min egen ”Miss Saigon”. Vet inte när och om vi ses igen, men det hoppas jag. Det jag däremot vet är att du kommer gå långt, och du kommer finna all den lycka och glädje du så desperat söker. Jag vet också att oavsett kommer min tid med dig alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. För mitt hjärta har du, forever och det är helt Lovely!
Charlie: När året nästan var slut stod du där i kön in till Gretas Charlie och mitt hjärta hoppade över minst 3 slag. Några timmar låg du bredvid mig och inom mig sade en röst ”Wow, jag håller om snyggecharlie!” Sedan dess har vi träffats mycket, både här hemma och ute, och jag har så kul med dig. Därför är du tillsammans med Robin mina änglar som jag försökt förklara för dig. Utan att ens förstå hur så har ni emellanåt fått mig att se framåt. Inte med er utan bredvid er. Du Charlie har på så många sätt gett mig lite livshopp tillbaka, och jag vågar påstå att jag gjort det samma för dig. Vi är ju kramisar 🙂
Dessa personer har varit mina ljus i ett år som varit ganska mörkt. Fast det finns fler. Alla ni som läser min dagbok och som skriver kommentarer eller mailar, även ni ska ha ett stort tack. I det land där Alex bor vill vissa ha min sajt som en stor hämndaktion emot honom, i det land där jag bor är det inte så. Där är walentine.com mitt sätt att ventilera mig på, att skriva och kanske kunna hjälpa någon annan. I landet där Alex bor skulle väl iofs vissa rövhål tänka på att om dom inte betett sig som ”änna jävla svin” så hade jag ju inte heller behövt skriva om dom, eller hur? Fast så tänker man inte i det landet.
Fast samtidigt inser man när man sitter och skriver att ens problem är ganska små. I skrivande stund finns det miljontals människor på denna planet som saknar eller sörjer en anhörig eller vän som försvann när flodvågorna drog fram på annandagen. Katastrofen där nere påverkar oss alla på ett eller annat sätt och än kan ingen av oss förstå vidden av hur stort och fruktansvärt detta är.
2004 blev ett mörkt, och det avslutades i det totala mörkret. Snart är det nyårsafton och jag ska jobba mellan 13-21. Sen ska jag åka in till Gretas och tillsammans med mina vänner fira in det nya året. Jag har bestämt att jag 2 minuter i 12 ska höja mitt glas och skåla för Alex. Inte för hans olycka utan för hans lycka, och för att 2005 kommer bli det första år sen 2001 då jag inte har honom i mitt liv på ett eller annat sätt. För jag önskar honom all lycka. För bakom alla försök till hat, till hämnd och till bedrövelse så finns en känsla kvar som alltid kommer finnas. Jag kommer alltid älska Alex. Så är det, och det är ingenting jag kan ta bort, eller vill ta bort heller. För kärlek är en känsla man ska behandla med respekt.
Normalt ska man ju fundera på vad nästa år ska erbjuda en men det tänker jag inte göra för det vågar jag inte. Kanske kommer jag sitta här i slutet av 2005 och skriva ner vad som skett, kanske är jag död.
Därför får 2005 bli som det blir. Det jag vet är att det kan inte bli sämre än 2004
Gott Nytt År alla! Ta hand om er och ta hand om varandra. I en värld där allt ställs upp och ner är det viktigare än någonsin!
*kram*
/Walentine Andersson

Bookmark the permalink.

2 Responses to 2004 – Ett jobbigt år

  1. MickeS says:

    Gott Nytt År till dig med, och jag hoppas att det verkligen BLIR ett gott nytt år för dig!
    ”2005 kommer bli det första år sen 2001 då jag inte har honom i mitt liv på ett eller annat sätt”
    Det skålar vi för! 😉
    /Micke

  2. Jerry says:

    Walentine!
    En stor skål för Dig!
    *kram*

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *