Planering

Dagbok 18 december 2004

Kom på mig själv idag med att planera för framtiden, problemet var bara att jag hela tiden planerade för en framtid där jag inte finns.
Jag vet inte riktigt vad som skett med det känns någonstans inom mig som om det är slut snart. Alltså inte att jag själv ska hitta på något men som att jag inte kommer ”vinna” denna gång.
Jag fick stanna hemma idag också, orkade inte jobba. Däremot sov jag i 13 timmar i ett sträck vilket var behövligt för jag är så helvetes trött hela tiden. Eller matt, det är nog ordet som stämmer bättre.
Ska försöka jobba i morgon igen, orkar lika lite vara hemma som där egentligen. Jag är inte typen som ska vara sjukskriven, det gör mig galen.
Efter att jag vaknat skrev jag klart min ”sista vilja”, låter väl kanske lite melodramatiskt men så är det i alla fall. Min sista vilja lär inte bli speciellt svår att uppfylla. Ingen begravning, ingen annons, ingen minneshögtid och sånt och ingenting alls av religion eller annat. Jag ska strös över vattnet någonstans och sen är det bra med det. Kom på mig när jag skrev att hela situationen känns fel, så jävla fel.
Jag trodde att 2004 skulle bli mitt år. Det kändes verkligen så, men riktigt så blev det inte. Ingenting blev som jag trodde och nu är året snart slut, är mitt liv det också?
Fast allt har inte varit svart, många ljusa punkter har kommit och gått och några finns kvar. Jag lärde känna Katarina detta år. En underbar människa på alla sätt!
Jag lärde känna Carina som trots att hon är Uppsalabo/Hässelbybo inte verkar vara för skadad :p *krama om*
Jag fick kontakt med Pontus igen, och som jag tror jag kommer ha kontakt med i all evighet.
Ja jag träffade och lärde känna en massa nya spännande människor, och sen träffade jag Robin.
Denna ängel i mitt liv som jag tror jag alltid kommer ha en form av förälskelsekänsla för, oavsett hur det blir. En människa som bara genom sin röst får mig att känna ett lugn, en trygghet och en längtan.
Jag startade också denna hemsida, som ju blivit riktigt poppis *stolt*. Det ska vi inte heller glömma.
Fast ändå lyser det svarta igenom allt. Cancer, sjuka släktningar och Herr X *som jag från och med nu kommer kalla för Alex som jag gjorde i början. Det finns i Sverige 57518 personer som heter det så det är inte direkt något ovanligt. Om någon av hans familj har synpunkter på det så anmäl mig då för helvete och så anmäler jag er för Ärekränkning men jag hatar i vilket fall som helst ”namnet” Herr X*
Fast visst, jag har tagit mig igenom mycket av det. Tumörer har kommit och gått, och likaså med mycket annat och jag har på något sätt klarat mig. Ändå känns det som om det är slut nu, och jag vet egentligen inte var den känslan kommer från. Jag känner en blandning av total panik och totalt lugn, för rädd är jag inte. Jag har nog aldrig varit rädd för döden däremot kan jag vara rädd för vägen till döden, och om det är just den vägen jag är på nu det vet jag inte. Inte än i alla fall.
Men om jag klarar mig? Vad sker då? Vad ska 2005 kunna erbjuda mig?
Lugn och ro, det är det som står högst på min önskelista. Det och bättre självförtroende, och snyggare kropp, och livade helger på Gretas, och fred på jorden…
Äh, jag får först klara mig igenom det som är kvar av detta sketna år, sen får jag ta 2005 som det kommer. För kanske är det just det jag mest av allt behöver lära mig. Att ta allt som det kommer.
På tal om kommer…
På måndag ska jag göra något jättekul! Jag ska lämna spermaprov. Onanera i en plastpåse och sen se glad ut. Är inte livet underbart så säg? Jag har blod även där, vilket inte är helt jättekul men om någon vill ha lite sex så kan jag erbjuda en stund ni aldrig glömmer *rått skratt*
De säger att man alltid kan se tillbaka och skratta åt saker och ting…
Shit jag kommer garva ihjäl mig en dag

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *