Vila och hämnd

Dagbok 16 december 2004

Ännu en dag är slut, WHOHO!
Ett ganska bra sätt att sammanfatta mit liv på just nu. Fast idag har iofs inte livet var så jobbigt. Jocke kom hit, och sen dök Halland upp och sist men absolut inte minst min söta rara goa snutteputtiga Cissi. När Jocke och Halland sedan åkt hem (inte tillsammans) så ringde R O B I N och Cissi fick en insyn hur ett riktigt snutteputtenuttigt samtal kan låta. Jag blev i alla fall glad för Robin kommer ner den 3 eller 4 januari och ska stanna massor med nätter 🙂 Shit vad jag längtar. Även om det är lite dumt så slår mitt hjärta alltid dubbelt när jag talar med honom, och jag är fan värd det.
Jag har dessutom bestämt att 2005 ska bli ett helt straight år i mitt liv men det berättar jag mer om sen, just nu ska jag försöka se till att jag får uppleva 2005 också.
Jag fick idag också ett samtal från Lasses mamma, eller Robins mormor om ni så vill, Laila. Hon är världens snällaste kvinna, och hon är så fruktansvärt underbar. Snällare person finns inte någonstans, hon är godheten själv. Jag ska träffa henne och Lasse på onsdag, det ska bli kul.
Fick föresten också idag på ett ganska lustigt sätt veta hur det går för Herr X i hans kamp om sin heterosexualitet som jag ”stal” ifrån honom. Det finns kort där någon, antagligen han själv, skrivit ”*smeknamn* was here” och så en pil ner mot någon tjejs arsle. Antagligen är tjejen nån fjortis han raggat upp ihop med sina kompisar men det mest roliga var att jag inte visste att Herr X gillade arslen på det sättet. Här var det bara han som ville bli påsatt, men saker ändras ju. Har nästan lust att visa bilden här, om inte annat för att visa vilken fullständig idiot jag ”var ihop” med. Folk i chatten hade i alla fall väldigt kul åt den.
När det gäller hela Herr X saken så är ju snart ett år gånget och jag har insett att saker fortfarande kokar i mig, och jag lämnar härmed ett löfte. Kommer jag inte klara mig eller blir jag sämre kommer jag dra den jäveln med mig ner. Ett år har gått av förnedring, oro och framförallt ett självförtroende som gjort mig totalt jävla fucked up. Det har gjort mig till en person som inte litar på någon, som utgår ifrån att alla ljuger och snackar skit. Som utgår ifrån att den bild han målade upp av mig stämmer. Som utgår ifrån att den person som lägger handen om mig ljuger. Det har gjort mig till en person som skäms för att han är den han är.
Jag kämpade som en idiot för att någon där uppe skulle tro på mig. Jag försökte prata med dom, jag skrev 10 sidor långa brev där jag försökte förklara varenda jävla punkt som skett. Trots det får jag den 11 juli veta av hans far att jag manipulerat honom. Utan någon pardon eller någon som helst jävla normalt sunt förnuft vräker han ur sig vilken skit som helst.
Sen efter det fortsätter Herr X att läsa min dagbok, han läser och han skiter samtidigt i det han läser. Han struntar i vad han gjort. Han saknar all form av respekt. Det är därför han sitter 2 veckor efter han brutit och berättar vad han vill göra med sin bästa kompis tjejs vän. Därför hånar att det brev han får i april där jag än en gång vädjar om att få tala ut mellan fyra ögon.
Dessutom vet han det jag inte då visste att han visste, att jag försökt ta mitt liv. Detta vet han om, men det skiter han i. Han hånar och han ljuger, och läser min dagbok där jag skriker ut min ångest.
Detta ska jag ta. För dom där uppe tror att jag är arg för att han är straight. Dom där uppe vet inte hur sånt här fungerar, som hans pappa förklarade. Dom där uppe tycker jag framställer mig som en martyr, och är patetisk.
Är det jag som är patetisk? Jag tycker i så fall att dom borde kolla vad familjen säger om andra familjemedlemmar, sen kan vi börja diskutera patetisk. Jag tycker dom ska testa att arbeta samtidigt som dom genomgår strålning för att kunna ha råd att träffas. Jag tycker sedan att dom ska få känna på hur det känns att behöva försvara sin cancer emot en dum jävla kärring som lever i någon jävla drömvärld om hur hennes familj ska vara.
Nej Herr X, det är inte över. 11 månader har gått. Jag gråter inte längre, jag saknar dig inte längre, men jag hatar dig fortfarande. Därför är det min tur nu, nu är det min kvast som ska gå. Du är så jävla rädd för att bli outad. Du är så rädd att verka ”annorlunda” så du förnedrar dig hellre att berätta det för N och andra innan någon här gör det. Då hinner du lägga de ord du vill han ska tro på i din mun. Sen är du till och med så patetisk så du använder hemsidan som ett bevis på hur elak jag är. VAR????!!!!! är du avslöjad här Herr X? Vad har jag gjort emot dig? Inte ett jävla skit, och det vet du, men du har varit totalt uppbokad på att se till att alla ska tro det. Synd att inte en jävel började forska i vad jag egentligen har gjort emot dig
men…
Tror du verkligen jag är så jävla korkad så det räcker med att N vet det? Var det inte jag som i 2 år lyckats knulla dig mot din vilja? Borde jag inte ha mer intelligens än så då? Borde jag inte vara mer manipulerande?
I höstas lärde jag känna en drös med bögar och läbbar som alla bor i samma del av Herr X´s hemstad. (Tack gode gud för QX´s klubbar). Det är väldigt lätt att få folk förbannade när man berättar om Herr X, och dom har lovat hjälpa mig. När Herr X´s bästa väns flickvän skällde på mig efter Herr X´s lögner i februari så frågade hon mig i mailet ”Vill du verkligen orsaka lidande för honom som kan påverka hela hans liv”. Svaret på den frågan är JAAAAAAAA
För oavsett är det Herr X´s fel att jag inte släpper in någon på livet, att jag inte litar på någon och varför i alla helveten skulle jag ta emot det för? Vad har jag för anledning att göra det? För att det ska ordna sig? För att det förhoppningsvis ska komma en dag då Herr X hör av sig och vill prata ut? För 6 månader sen var det så, då hoppades jag ingenting annat. Jag bad om att telefonen skulle ringa. Nu vill jag inte att den ska ringa mer, inte från honom. Nu vill jag bara på mitt eget patetiska sätt se till att 2005 blir det samma för honom som 2004 blev för mig. Allt Herr X gör är bevis på hans ständiga strävan efter att vara accepterad, att vara cool. Han vet att jag vet för mycket om honom, DET tänker jag utnyttja. Om han är straight, bög, bi, pedofil, pederast, tidelagare eller va fan som helst skiter jag i. Han ville ha min kuk mellan sina skinkor, svårare än så är det inte. Och han anklagade MIG för att mer eller mindre tvingat honom till det med hjälp av hot och ”utpressning”. Du din sjuka lögnaktiga jävel.
Det är inte olagligt att berätta saker, och sen kan ju alla fundera lite på varför jag gör om walentine.com till nättidning. PUL bye bye!…
Nej jag tänker inte på detta jämt, inte ens under en stor del av mitt liv. Jag tänker på mina vänner då, jag tänker på min ”jobbarkompis” och undrar hur han har det *japp det gör jag du ;)*, jag tänker på Henke, och jag tänker på Robin. Robin som alltid får det där dumma hjärtat att hoppa några extra slag. Robin som var den första människa på 10 månader som jag höll om och som det kändes bra med. Robin som kallar mig för sin Tuffsesnutt. Det tänker jag på. Jag tänker också på det jag kunde haft om inte Herr X utnyttjat mig i 2 år. Jag tänker på hur mitt liv 2004 kunde sett ut om han inte bestämt sig för att totalt krossa mig.
Jag tänker på att Walle är död och Walentine lever. Jag går framåt, det gör jag. Sjukdomen drar mig självklart bakåt men själen stegar i små steg framåt. Det enda jag egentligen menar med detta inlägg är att jag måste städa av mig lite skit innan jag kan börja ta stora steg framåt. Den största skiten står Herr X för, för han är en stor jävla lögnaktig skit.
Jag vill leva, jag vill faktiskt leva oerhört mycket. Jag vill arbeta, skriva och kunna springa ner dörrarna på Gretas. Jag vill kramas med Markus på Gretas toalett och jag vill höra att jag är Robins tuffsesnutt och jag vill hålla om honom för alltid. Jag vill ligga bredvid ”jobbarkompisen” och skrika ”Kan inte andas!” och jag vill få modet till mig att ge mig ut på dansgolvet igen. Jag vill vara crazy som friar till barpersonalen på Gretas. Jag vill hångla upp vem fan som vill på både dansgolv och toaletter. Jag vill banne mig kyssa både Emma och Hanna igen, det var förjävla trevligt sist. Jag vill fortsätta med mina böginviter till Tompa. Jag vill analysera världens galenskap tillsammans med Katarina. Jag vill skriva små korta torra mess till dermike. Jag vill prata med Joel på nätterna om allt och inget. Jag vill skratta tillsammans med Liselott om hur galet allt är på jobbet och jag vill känna vilken underbar vän hon är. Jag vill prata med seth på nätterna om ditten och datten. Jag vill deppa tillsammans med Catarina ena dagen och garva den andra. Detta och tusen saker till vill jag göra. Först måste jag klara mig igenom sjukdomen för det är vår i sinnet…
Ja det är våren, ja det är våren. Som har kommit igen och med den kärleken.
Jag heter Walentine Andersson, och jag är 32 år gammal. Jag lever! Hör ni det! Jag lever!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *