Blod

Dagbok 14 december 2004

Sitter här igen och funderar och tänker. Det är kallt ute och det känns väldigt kallt inom mig just nu.
Som traditionen så många gånger den senaste tiden gjort så rinner tårarna igen, för jag är så jävla rädd. Jag tror aldrig jag varit så här rädd i hela mitt liv.
Detta år som började så bra, med lugnt hemma, inga sjukdomar och en Herr X som jag älskade.
17 januari vände det och sedan dess har det väl bara gått utför. Nu när året snart är slut sitter jag i en position där jag spyr, pissar och skiter blod. Där kan inte kan behålla någon näring och där jag nu är så helt totalt slut så jag knappt orkar skriva mer. Ett vanligt inlägg skrev jag mycket snabbt förut. Nu får jag inte ens kraft till det utan jag får vänta och luta mig bakåt för att vila mig.
Jag försökte ”arbeta” idag. Kände mig ganska pigg efter näringsdropp och annat. 20 min i på arbetsdagen började jag spy och det slutade med att jag spydde blod, något som sker allt oftare. Samtidigt visar jag inget, folk omkring mig lider åt mig men jag ler. Jag klarar detta! Det är inställningen. Sen kommer paniken, då jag springer in på personaltoaletten och där jag med all min kraft får bita ihop för att inte gråta. Då jag ser mig i spegeln och ser ett vrak.
Gråter gör jag, så fort det finns tid över så gråter jag. Mest gråter jag för att jag är så rädd, så fruktansvärt rädd.
Kommer 2005 bli mitt sista år? Jag blev alltså aldrig 40. Vilka kommer på begravningen, ska jag ens ha en begravning? Kommer det göra ont? Kommer jag bli lidande? Kommer jag tyna bort eller stannar bara hjärtat direkt? Vad sker med det jag och Henke har tillsammans? Vem ska vara storebror åt Markus? Varför kunde det inte blivit löst mellan mig och Herr X?
Miljarder sådana frågor, och jag känner samtidigt inte att jag är mogen för dom än. Jag är för ung för att planera min död. Jag vill ju skriva min bok, jag vill ju lämna något efter mig. Jag hade ett sånt uppslag, en sådan idé. Jag testade den på alla och alla skrek SKRIV. Nu får ingen veta vad det var, och vad det handlade om.
Jag måste inte dö, jag vet att cellgifterna gör allt värre just nu för att sedan göra det bättre, men det gör mig just nu väldigt liten skillnad. För kroppen min säger ifrån på alla sätt, och jag har varit med tillräckligt många gånger för att inse att något är galet. Kroppen säger ”Det räcker nu Walentine, nu orkar jag inte med det här mer”. Därför är jag livrädd. Livrädd för döden men också för vägen dit. Mitt liv har varit väligt skumpigt och just nu skulle det kännas så bra med att få åka på lite platt motorväg istället.
Det som också skrämmer mig är det att jag inte orkar skriva. Ordet har varit det enda kort jag någonsin haft i rockärmen när det gäller det där med att överleva. Oavsett om det är på en sajt som denna, eller en egen dagbok bredvid sängen eller om det gäller att skriva dikter, noveller eller romaner så har ordet varit mitt sätt att ventilera mig. Vad gör jag om den möjligheten tas ifrån mig. Jag läste att när Moberg inte längre kunde skriva mer tog han sitt liv (Nej, jag tycker inte jag är lik Moberg direkt annars) och jag förstår honom. För även om inte jag kan kalla mig författare så är ordet mitt språk. Mitt sätt att kommunicera på.
Walentine.com kommer jag hålla på med så länge jag orkar. Jag bad Mike idag om den märkliga tjänsten att om detta inte kommer gå så får han skriva in det sista inlägget här, och förklara att det är över. Än en gång kommer kontrollerande Walentine, men sån är jag. Mike lovade att göra det och han lovade att se till att walentine.com skulle finnas kvar ett tag till. Jag planerar min död
Jag har också känt mig väldigt ensam den senaste tiden. Samtidigt har jag nog inte på väldigt länge haft så många människor omkring mig. Ensamheten kommer av att ingen riktigt vet hur jag känner, och det beror på mig och inte på någon annan. Min enorma styrka måste ju visa sig, sen när ingen ser mig visar jag den Walentine som egentligen finns. Den rädda, lilla, förskrämda Walentine som på nätterna håller om en kudde och gråter för att han är rädd för att somna för kanske vaknar han inte mer igen. Han som till och med då börjar tänka på om Gud finns och om han då kommer bli straffad för sin läggning och sitt sätt att leva. Han som omedvetet bestämde sig i januari att aldrig mer leva med någon, han som valde ensamheten på grund av svek.
Det är jobbigt att vara Walentine just nu, väldigt jobbigt faktiskt. Jag önskar att något av det jag funderar på skulle kunna lösa sig, men det gör det inte och ibland kommer tanken över mig om det är någon idé att ens försöka, men så ringer Markus, eller Catarina eller någon annan. Eller så skriver Hanna ett dagboksinlägg om mig (om det skriver jag mer i morgon) och så orkar jag ett tag till.
Mina vänner är mitt syre, de älskar mig för den jag är. De struntar i om jag har cancer, de ser inte ner mig på mig. Mina vänner, mina älskade vänner.
/Walentine

Bookmark the permalink.

2 Responses to Blod

  1. Jerry says:

    Walentine!
    Du kommer aldrig att bli straffad för den du är! Glöm aldrig det! Du är skapad såsom Gud ville.
    *kramas*

  2. Catarina says:

    Du är aldrig ensam!!
    Även om jag nog aldrig kan sätta mig in i precis hur det känns vännen, så kan jag ändå alltid lyssna.
    Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *